Thomas Quick (sida 1 av 2) | Nästa sida

Tom Skjeklesæther: 2013-08-02 10:18		Jeg har lest Hannes Råstams bok: Tilfellet Thomas Quick, En seriemorder blir skapt. Om man skal legge Råstams omfattende rapportering til grunn, må det være noen svenske øvrighetspersoner som ligger særdeles tynt ann etter at Quick nå er frikjent for alle åtte drapene han ble dømt for? Etterforskere, statsadvokater og politikere. Folk som, kan det synes, bygget seg karriere på bekostning av en syk person. Etter alt å dømme kommer dette til å få konsekvenser også i Norge, siden tre av drapene Quick påtok seg ansvaret for fant sted i Norge. Noen av dere svensker som har noen synspunkter på hva dette var og hvilke konsekvenser det får /bør få i Sverige. Jeg planlegger en avis-kommentar om temaet og tar gjerne i mot input.
Magnus Eriksson: 2013-08-02 10:56		Det är både en rättsskandal och en psykiatrisk vårdskandal. Christer van der Kwast var chefsåklagaren som drev målen, Gubb Jan Stigson är en journalist på Dalademokraten som troget följde polisutredningen och skrev lojalt om den. Han är fortfarande övertygad om Quicks / Bergwalls skuld och får enligt uppgift inte skriva mer om fallet i sin tidning. Förhörsledaren Seppo Penttinen, van der Kwast och Quicks dåvarande advokat Claes Borgström (som var helt införstådd med erkännandena) skapade rättsskandalen. Quick fick upplysningar om fallen som han sedan använde i sina erkännanden. I Norge (mordoffret hette Therese, om jag minns rätt) kunde inte Quick till en början peka ut mordplatsen, men lotsades »rätt« - liknande saker skedde under utredningarna i Sverige. Nu fullbordas rättsskandalen av att justitiekansler Göran Lambertz, som tidigare sagt att det inte finns några brister i utredningen, nu talar om »smärre fel«. Han har överhuvudtaget ingen befogenhet att uttala sig på det sättet om konkreta fall, såvitt jag vet. Vårdskandalen: chefspsykiatern på Säters sjukhus (en s k riksklinik för brottslingar dömda till sluten psykiatrisk vård till riksklinikerna avskaffades på 80-talet) Birgitta Ståhle - där Quick satt för ett gisslantagande - använde Quick i en hårt kritiserad metod för att locka fram undanträngda minnen. Det är, om jag har rätt för mig, samma metod som inneburit fabricerade incestanklagelser (minns byn i Nordnorge där ett helt samhälle påstods tagit del i mord- och sexorgier med småbarnen) och som också användes i den s k styckmordsrättegång en i Sverige där en flicka på något år påstods ha bevittnat en styckning av en kvinnokropp, trots att advokaten kunde visa att hennes vittnesmål baserades på berättelser i den då välkända »Stora tomteboken«. Quick fick sin »belöning« för de undanträngda minnena i form av rejäla doser medicin som han snabbt blev beroende av. Här finns många människor av vilka ansvar borde utkrävas. Men i Sverige anses numera en skandal utagerad om någon säger sig »ta ansvaret« även om inte sedan händer. Kritik riktades från början mot utredningen och fallet. Quicka äldre bror, litteraturforskaren i Uppsala Sten-Ove Bergwall, gav 1995 ut en bok där han visade att de berättelser om långa perioder på rymmen som låg till grund för erkännanden av mord begångna när den påstådde seriemördaren var i ungdomen inte stämde. Bland annat visade han bilder från ett julfirande där lillebror var med - fast han enligt utredningen då befann sig i en annan del av landet och begick ett mord. Johan Asplunds föräldrar var också starkt kritiska från början. Johan Asplund var en liten pojke som försvann i Sundsvall 1980; kroppen har ännu inte återfunnits. Föräldrarna har med stöd av Pelle Svensson, advokat och gammal brottare, bland annat drivit en civil process mot en man som de anser ansvarig för bortförandet. De har hela tiden sagt att åtalet mot Quick för deras sons död inte stämmer. Jag tror att Quick-fallet omgärdades av önsketänkande även hos den tidningsläsande allmänheten. Quicks första, påstådda mord var mordet på 14-årige Thomas Blomgren i Växjö 1964. Jag minns under min uppväxt hur föräldrar, mina och andras, varnade oss barn för att vara ute för sent eller alltför långt bort. »Tänk på hur det gick för Thomas«, sade måga; mordet var en chock i det annars, fortfarande, ganska idylliska Växjö - tre år senare försvann en pojke, Alvar, på sin hemö i Åsnen strax söder om Växjö, möjligen samma mördare, men definitivt inte Thomas Quick. Alltså: många var lättade över att så många chockerande mord klarades upp och såg därför inte problemen och de uppenbara orimligheterna. Många borde avpoletteras. Den terapeutiska metoden borde, om så inte redan skett, definitivt förpassas till sophögen. van der Kwast, Penttinen och Bergwall borde ställas inför rätta för försvårande av polisutredning; genom processen mot Quick går flera riktiga mördare fria. Några av morden har också preskriberats under åren som gott sedan Quick dömdes. Läs också här: www.aftonbladet.se/nyheter/article17219443.ab Bergwalls adokat Thomas Olssons uttalande är också signifikativt: »Bergwalls erkännanden är lika trovärdiga som om du skulle erkänna att du mördade Olof Palme med kniv när han kom cyklandes på avenyn i Göteborg. Trots det fortsätter polisen att förhöra dig tills du har ändrat din historia så många gånger att du närmar dig Sveavägen i Stockholm.«
Dag Johansson: 2013-08-02 11:39		Det mest skrämmande är att alla inplandade parter - polis, åklagare, domstol, försvarsadvokat, vårdinrättning, justitiekansler, m.fl., i ngt som liknar gruppsykos begått förfärande misstag. I ett fungerande rättssystem skall dessa olika instanser fungera som »checks and balances« (vad heter det på SV?) och förhindra ev. felbedömningar. I fallet Quick har detta system fullständigt havererat. En relevant fråga är om detta rättshaveri var en engångföreteelse i detta mycket speciella fall eller om det finns andra exempel. Är det frågan om ett systemiskt problem eller var det bara så att ett antal inkompetenta, oärliga och skrupelfria individer råkade bli inblandade i just denna affär? Det mest skrämmande är att ingen av de inblandade ynkryggarna verkar känna ngt (del)ansvar för denna »fuck-up« av monumentala proportioner. Alla eller ingen är ansvarig och därför kommer inte ansvar att utkrävas av ngn. Det stinker, sa Bill, det luktar illa sa Bull.
Tom Skjeklesæther: 2013-08-02 12:00		Utmerket. Takk, Magnus og Dag! Kommer muligens tilbake med flere spørsmål. Nå, off til Notodden Blues, med Van Morrison og Tedeschi Trucks Band med mere!
Daniel Persson: 2013-08-03 09:29		Alldeles utmärkta sammanfattningar så har inget att tillägga i sak men kan tipsa om några bra klipp på YouTube om fallet. Debatt i Publicistklubben om haveriet. www.youtube.com/watch?v=CO_vWg29LO4 Råstam vs. Stigsson www.youtube.com/watch?v=PE_NcGflkfE Och en debatt mellan GW och Lambertz som, i alla fall för mig, redan tangerar tv-historia. www.youtube.com/watch?v=mMSxM32sbLg
Tom Skjeklesæther: 2013-08-05 23:22		»justitieråd i Högsta domstolen« Om jeg forstår det rett er Göran Lambertz en høyt oppsatt person i det svenske samfunnet. Hvordan er det, om så er tilfelle, mulig at Lambertz sitter i en slik stilling? Har sett meg gjennom disse klippene. Sterk kost. Tida må jo være overmoden for å spørre hvem som har tjent på dette seriejustismordet som det kalles i en av debattene. Som publisisten til Råstam påpeker, enten har mann begått et mord eller så har man ikke gjort det. Det finnes ikke en mellomting. Som noen synes å tro når de utrykker »tvil«.
Magnus Eriksson: 2013-08-06 08:12		Lambertz har blivit mycket hårt kritiserad för sina uttalanden om Quick-rättegångarna . Främst har kritiken gällt att han som justitieråd inte på det indirekta sättet har rätt att försvara upphävda domar.
Dag Johansson: 2013-08-06 10:50		Enl. min uppfattning är det högst olämpligt att ett justitieråd sätter sig i TV och diskuterar med Leif GW Persson och andra och diskuterar enskilda fall och detta såvitt jag förstår på egen begäran! Det handlar givetvis om att Lambertz vill rädda sitt eget skinn. Å andra sidan sitter han säkert i sadeln. Det torde vara (och bör vara) mkt svårt att avpolletera en medlem av Högsta Domstolen.
Christer B. Jarlås: 2013-08-12 07:27		Magnus ovan och Hannes Råstam har givetvis rätt i mycket. Men saker är inte så enkla som de verkade då och som de verkar nu. Helt klart är i vilket fall att Quick/Bergwall än en gång fått hela det svenska rättsväsendet att bete sig precis som han vill. Jag har haft Christer van det Kwast som chef, Göran Lambertz som lärare och har mött både Tomas Ohlsson och Claes Borgström i rätten. Alla fyra är oerhört kompetenta jurister med stor integritet. Att dreven nu entydigt hoppar på några av dem är som det brukar vara. Men vad vi hade var en person som gjorde allt vad han kunde för att bli dömd för rader av brott. Han erkände långt fler än han åtalades för. Detta var tvunget att utredas. Några av fallen åtalades. Flera olika domstolar dömde Quick och ansåg bevisningen så tillräcklig, där det viktigaste beviset var Quicks erkännande. Att inte då ha tagit en person till domstol som av av psykologiska experter ansågs vara landets värsta massmördare hade antagligen då kritiserats lika mycket som det som sker i dag. Vad jag minns var debatten då också väldigt kritisk mot Quick, ja hörde Leif GW Persson flera gånger tala om att Quick var omöjlig som gärningsman. Och i Johan-målet hade föräldrarna ett biträde som talade för att Quick var oskyldig. Ändå dömde domstolarna, gång på gång. Skillnaden är i dag egentligen bara att Quick/Bergwall nu ändrat sig och nekar till allt som han en gång gjorde allt för att blir dömd för. Ingen gjorde karriär på Quick vilket ofta påstods. Christer van der Kwast hade haft sina finaste jobb innan och var på reträtt. Borgström hade ett märkligt försvararjobb där klienten ville bli dömd för allt och ännu mer. Uppenbarligen hade alla det svårt att hantera en person som med hjälp av psykologisk expertis erkände rader av olösta brott. I dag har som tur är psykologer och liknande experter inte lika stark ställning som då. Men jag känner lika stor olust i dag som jag gjorde då. Det är åter Quick/Bergwall som styr utvecklingen som han vill. Och svenska staten ger honom åter en av de allra bästa advokaterna som för hans talan. Men vad som är sant och inte sant i allt detta kommer vi aldrig att få veta.Därför är det märkligt att alla nu vet vilka som gjort fel. Hannes Råstams bok är mycket bra. Men det han tar upp var inga nyheter och sades av andra långt tidigare. Ja, mitt inlägg är kanske inte helt genomtänkt och logiskt. Men allt är inte så solklart som det kan verka. Och juridik är ingen vetenskap om sanning och lögn...
Magnus Eriksson: 2013-08-12 09:23		Tack Christer, för nyanseringar.
Dag Johansson: 2013-08-12 09:30		Kloka tankar, Christer. Drev eller inte, som alltid är det lätt att vara efterklok. Du pekar på flera viktiga punkter. Svenskt rättsväsende ställdes som du påpekar inför en unik person, en extremt begåvad och mästerlig manipulatör (vad Quicks nuvarande psykiatriska diagnos är har jag ingen aning om). Mediatrycket att »sätta ditt« Quick var såvitt jag minns enormt och rättspsykiaterna/psykolog erna under den tiden en hade tillfälligt en stark ställning. Som du säger, vem som gjorde rätt eller fel i varje situation, eller »sanningen« om vad som hänt kommer nog aldrig att komma fram. MEN: Istället för den patetiska pajkastning vi åskådat borde de mest insyltade kontrahenterna - som likt papegojor upprepat »det var inte jag, det var inte jag« istället initiera en sansad, konstruktiv och självkritisk »efterkrisdebatt«. Och här har ett justitieråd i Högsta domstolen ett stort ansvar. Förenklat uttryckt har ju Högsta domstolen till uppgift att korrigera det som gått snett i lägre rättsinstanser och bestämma kompassriktningen för den vidare rättstillämpningen. Istället för sans och vett sätter sig Lambertz - på eget initiativ - och tjabbar med Leif GW Persson i TV. Vem som hade rätt eller fel i den debatten är oväsentligt. Lambetz beteende är helt ovärdigt ett justitieråd.
Tom Skjeklesæther: 2013-08-12 09:49		Om jeg forstår Christer riktig, så er alle som var sentrale i etterforskningen/ dømmingen av Quick, rettskafne fagfolk som ikke gjorde noen galt? Hvordan man kan ha den oppfatningen og samtidig mene at Råstams bok er bra, er for meg vanskelig å forstå. Ellers; er er fascinert av begrepet »drev«, som har blitt en catchfrase for at media er grunnleggende ensporet/ useriøst/spekulativt. Er stor tilhenger av at også media bør være underlagt kritikk og granskning, hvilket Råstams filmer/ bok bedriver, men vi bør også passe på at vi ikke blir så »drevkritiske« at vi ikke aksepterer medias oppdrag. Dvs. å gå makten etter i sømmene. I Norge har vi hatt saker der media virkelig har gjort dette oppdraget, og til slutt endt opp med svaretper fordi maktpersonen, på tross av at saksinnholdet har vært relevant, har lykkes med å få betydelige deler av oponionen over på sin side.
Tom Skjeklesæther: 2013-08-17 09:20		Forstår at Sverige og Norge skal samarbeide om en undersøkelseskommisjon i kjølvannet av Thomas Quick-frifinnelsene. Det kan bli et interessant prosjekt på mange måter. Ikke minst i forhold til hvert lands nasjonale prestige.
Dag Johansson: 2013-08-18 08:59		Jag vet inte hur det är i Norge (eller på norska) men »mediadrevet« brukar användas som ett pejorativt uttryck för medias tendens att »följa John« utan någon större eftertanke. Det ligger ju i dagspressens natur att ständigt jaga nyheter som slår konkurrenterna. När mediatrycket istället gör något gott - t.ex. avslöjar politiker som slåss med järnrör eller tvingar en ytterligt inkompetent partiledare att avgå (inga namn) - så talas det däremot om media som den »tredje statsmakten« och dess viktiga roll som demokratins försvarare. Och för övrigt anser jag att Tom skall börja skriva för Rootsy igen.
Dag Johansson: 2013-08-18 09:09		Jag blir plötsligt osäker (15 år i exil gör att man ibland rör ihop saker och ting hemma i Svedala): Är det kanske den fjärde statsmakten man brukar/borde tala om? Om man räknar efter så borde så vara fallet (regering, riksdag, rättsväsende och »pressen«).
Lista ämnen | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg