Världsmusiktoppen enligt Bengt Eriksson

Världsmusiktoppen innehåller de bästa skivorna just nu i den egentligen ogrepp- och odefinierbara genren världsmusik. Skivorna på listan kan vara nya eller äldre och återupptäckta. De kommer att gå upp och nedför listan och bytas ut mot andra, allt efter mitt tycke och min smak. Skivor som trillar ut återfinns här.

1: Toure Kunda - Mandinka Dong
Label: Impala Kingdom

Bäst just nu – ja, i år – men inte ny. Jo, för mig. Faktiskt debutalbumet med brödragruppen Touré Kunda från Casamance och Paris, utgivet 1979. Ändå så bra ljud att det kunde ha gjorts 2019. Och så bra musik, på samma gång tuff och mjuk afro. Hör den sammetslena sången och hör alla influenser som blandas: halva Afrika, rumba som reste till Kuba tur och retur, reggae, funk och disco, franskt och portugisiskt.

2: Richard Dawson - 2020
Label: Domino

På sitt nya album spelar och sjunger Richard Dawson från brittisk folksång in i pop och rock, byter mellan akustiska och elektriska gitarrer. Som en annan och ny Billy Bragg, fast Dawsons sånger är mer rotade i folkmusiktraditionen. Han sjunger inte popigt och rockigt utan sådär mörkröstat (när han inte glider upp i ett ljusare röstläge) som många manliga, traditionellt brittiska folksångare eller, säg, Richard Thompson.

3: Louisa Lyne & Di Yddishe Kapelye - Lust
Label: Maestro Music

Louisa Lyne är inte judinna utan språket lockade henne att sjunga på jiddisch. Det förstår jag ännu bättre när hon på nya albumet blandar jiddisch, svenska och engelska. Hon har en ljus röst men jiddisch kräver mer av hennes stämband. Hon måste både sjunga mörkt och ljust. Det börjar direkt i förstaspåret som sjungs i duett med Idan Raichel från Israel; hon på svenska och han på jiddisch. (För det är väl inte hebreiska?) Maher Cissoko ackompanjerar på kora. Perfekt avstamp på resan genom den världsmusik som utgör de judiska musiktraditionerna.

4: Rachid Taha - Je suis africain
Label: Naïve

I grunden kan ”Je suis africain” beskrivas som ett rockalbum. Tänk Clash, tidigt 80-tal och låten ”Rock The Casbah” (som Rachid Taha tidigare tolkat både mer arabiskt och än rockigare). Amerikansk och brittisk punk och annan rock kombineras med franskt, arabiskt och afrikanskt, elektrisk soukous-gitarr, en arabisk-andalusisk orkester, mellannösternvioliner, afrikanska talking drums med mera.

5: Pelle Björnlert - d´amore
Label: Gammalthea

Från att ha varit en ung spelman på 70-talet har Pelle Björnlert från Östergötland och Småland själv blivit en äldre spelman och förebild, nyskapare och traditionsbärare. En av de främsta, dessutom. Sklivtiteln kan både syfta på hans instrument, viola eller violino d´amore (förenklad beskrivning: stråkinstrument med fler än fyra strängar, både spel- och resonanssträngar), och på hans kärlek till musiken, egna låtar komponerade från början av 2000-talet och framåt med rötter i folkmusik och ett öra åt barockmusiken.

6: Dunger, Nicolai - Terrro & Tradition
Label: Hi-Hat

Förut har Dunger växlat mellan engelsk sång på ett album och svensk sång på ett annat, jazzigt, nästan konstmusik, rock, sångpoesi, svensk visa och folkmusikaliskt. Här samsas allt detta på ett album. Det börjar med ”Allas tak” och ”Flodvägen”, vars klirrande elgitarr(er) får mig att tänka på 60-talsfavorittbandet Love, och i nästa låt, ”Bensinen i tanken”, dyker Ted Gärdestad (eller John Holm?) upp i huvet. ”Min blomma, fladdermus och båt” är närmast en skärgårdsvals (nästan så att Monica Zetterlund hörs i tyst duett). Osv.

7: Svärd, Robert "Robi" - Alquimia
Label: Asphalt Tango

Svensken Robert ”Robi” Svärd har skapat en nisch eller t o m sin egen undergenre inom Spaniens flamencomusik. Han förenar klassisk gitarr med flamenco och spelar som om han vore tre akustiska gitarrister: den första svarar för ackompanjemanget, den andra för melodispelet och den tredje gör korta, blixtsnabba soloavstickare. Det sistnämnda är extra fascinerande – att han dessutom kan vara så explosivt fingerfärdig. Nej, inga överord. Bara att lyssna på nya albumet ”Alquimia” (spanska för ”Alkemi”) och häpna.

8: Gropua - Kind Of Folk Vol 2: Norway
Label: All Ice

Förra albumet handlade om ”Sweden”, nu har Groupa varit i ”Norway” och samlat intryck av fjord, berg och stad, såväl låtar som atmosfär, stämningar och känslor. Mats Edén, viola d´amore/hardangerfela, Jonas SImonsson, flöjter, och Terje Isungset, ur-trumset/mungiga, förhåller sig till folkmusik som friformmusiker till jazz. Ska det alls kallas folkmusik? Två låtar ”efter” och ”med inspiration från” Grieg, några traditionella låtar från Telemark och dessutom en ny folklåt, ”Tramt tu”, med inspiration från tricken (Oslos spårvagn).

9: Hardy, Françoise - Personne d´autre
Label: Parlophone/Warner

Françoise Hardy sjunger ännu mer eftertänksamt idag, när hon inte ä så ung längre. Inte funderande (över framtiden) längre utan konkluderande (sitt levda liv). Som i ”Un seule geste”, där hon sjunger: ”Livet går ingenstans.” En annan sång, ”Train spécial”, handlar om just detta tåg, den allra sista avgången till himlen eller vad nu ändstationen kan vara. Långsamma melodier; sorg och styrka samspelar i arrangemangen, ett slags åldrandets, överlevnadens sånger med Françoise Hardys tysta, viskande röst. Hon sjunger lika vackert som livet och ödesbestämt som döden. Ordagrant, faktiskt,

10: Toure Kunda - Lambi golo
Label: Impala Kingdom

Märkligt att Touré Kundas sång och musik fortfarande plus 35 år senare låter – nästan – som då, när jag hörde gruppen första gången. Kanske för att det finns en så stark tradition i Ziguinchor, längst ner i Senegal, på andra sidan Gambia, varifrån Touré-familjen kommer, och att Touré Kunda håller fast vid den. ”Lambi golo” har spelats in i, som de säger, ”village studios”. Influenserna är fler – som reggae, latin och afro från andra delar av Afrika – men det viktigaste = musikens hjärta är kvar: det varma och mjuka, som ökensand i solen.