Så många plattor jag hört 2013 och såååå många som varit bra också, här indelade i nånslags genrer men annars i vilken (o)ordning som helst.

Folksång/musik utomlands ifrån:
Linda Thompson: »Won´t Be Long Now« (Topic) Sången och musiken blir en resa hemåt och bakåt, både över Atlanten och i den brittiska folktraditionen.
Richard Thompson: »Electric« (Proper) Också som tuffast och mest elektriskt bygger både melodierna och varje gitarrton på Storbritanniens folkmusiktradition.
Sam Lee: »Ground Of Its Own« (The Nest Collective) Sånger från romer och resandefolk i England, Skottland och Irland. Det specifikt romska finns i texterna; melodierna är så brittiska att de ingår i Storbritanniens folkmusiktradition.
Martin Simpson: »Vagrant Stanzas« (Topic) Oj, vilken virtuos stränginstrumentalist (gitarr och banjo) och inlevelsefull sångare, för att inte tala om förmågan att (om)tolka andras sånger, fylla orden och tonerna med både sig och dem.
Bella Hardy: »Battleplan« (Noe) Bella Hardy, sång och fiol, sjunger och spelar alltid suveränt. Egna sånger som blir traditionella och gamla som personliggörs med piano, banjo, slagverk m m. En av mina nya brittiska favoriter.

Folksång från (mest) Sverige:
Jan Hammarlund: »Löst folk« (Skördemåne) Musiker från bluegrassgruppen Spinning Jennies kompar på Jan Hammarlunds nya CD med gamla svenska sånger: folkvisor, skillingtryck och litterära visor.
Ulrika Bodén: »Kärlekssånger« (Mahogny) Hon sjunger ömt, vackert och kärlekslekfullt, både med kärlek till den folkliga vistraditionen och själva kärleken.
Susanne Rosenberg: “Getens horn” (Playing With Music) En klingande doktorsavhandling av både svenska och andra folksångstoner.
Irmelin: “North Sea Stories” (Misgeld Music) Kvinnliga a cappella-trion reser Nordsjön runt och hämtar folksånger, melodier och historier från England, Skottland, Irland, Shetlands- och Färöarna, Kanada, Norge och Sverige.
Willemark Knutsson Öberg: »Alla drömmars sång« (Country & Eastern) Lena Willemarks sånger är som tonsatta dikter, vid gränserna mellan folk-, jazz- och konstmusik.

Folkmusik från (mest) Sverige:
Mats Edén: »Pastern« (Gammalthea) Alltid en rytm som driver på: en bordun som ligger bakom melodin, fotstamp eller ett tydligt markerat taktslag. Personligt och spännande, som att höra en historieberättare.
Rydvall och Mjelva: »Isbrytaren« (Heilo) Erik Rydvalls nyckelharpa samspelar med Olav Luksengård Mjelvas hardingfela – och tvärtom. Sverige och Norge: så nära geografiskt men så olika musikaliskt att instrumenten inte borde kunna spela ihop och skapa en gemensam, ny och annan sorts folkmusik.
Catriona McCay och Olov Johansson: »The Auld Harp« (OJM) Skotsk harpa och svensk nyckelharpa spelar så fint och vackert ihop att musiken blir pastoral.
Anders Rosén & Jonas Åkerlund: »Skymningslek« (Hurv) befinner sig djupt in i Västerdalarnas låttradition. Roséns fiol spelar förstastämman och Åkerlunds fiol lägger till en andrastämma. Historiskt men inte musealt. De placerar sig i traditionen och blir ännu en låtlänk.
LoopTok: »Knitting Peace« (LoopTok Records) Elektro, dans och disco. Men alltid med prefixet folk-.

Afro:
Vieux Farka Touré: »Mon pays« (Six Degrees) Den likaså gitarrspelande och sjungande sonen fortsätter att tillvarata och hylla både pappas och hemlandet Malis bluesiga musik.
Rachid Taha: »Zoom« (Naïve) En mängd influenser – främst från USA men även Frankrike och olika arabländer– blandas in. Allt filtreras genom Tahas personlighet så att musiken ändå blir hans högst egna.
Femi Kuti: »No Place For My Dream« (Naïve) Femi Kuti spelar sig både framåt och bakåt: återanknyter till pappa Fela Kutis afro-beat samtidigt som hans musik aldrig varit så välproducerad och välarrangerad.
Rokia Traoré: “Beautiful Africa” (Nonesuch) Sångtraditionen från Bambara-folket i Mali med Rokia Traorés stilla men ändå pådrivande försång och ett par körtjejer som svarar ännu snabbare än förut.
Bassekou Kouyate & Ngoni ba: »Jama ko« (Out Here) En familjeorkaster. Bassekou Kouyate pluggar in ngoni-banjon i förstärkaren: röjer, larmar, vräker genom wah wah-pedalen. Och nu ingår också sångerskan Amy Sacko, hans hustru, och sönerna Moustafa och Mamadou.

Litta annan så kallad världsmusik:
Lelo Nika: “Home Stories” (A Records) Att någon kan spela så hisnande fingerfärdigt snabbt på ett dragspel och samtidigt så virtuost, inlevelsefullt, vackert och känslosamt – det är en musikalisk gåta.
Kayhan Kalhor / Erdal Erzincan: »Kula Kulluk Yakisir Mi« (ECM) Att höra dem samspela på stränginstrumenten kamancheh och baglama (än med plektrum och än stråke, låter det som) är som att flyga på en persisk matta från Iran till Turkiet (deras respektive hemländer).
Los Pirañas: »Tu Jabón Kapax« (Vampisoul) Koklockans ljusa, snabba rytmer måste vara cumbia, inslag av salsa och den afro-indianska musikblandningen champeta, dessutom rytmer och toner från Karibien och Afrika. Genre: cumbia-punk, electro tropical, tropical noise eller nyfolkligt från dagens Colombia.
Koby Israelite: »Blues From Elsewhere« (Asphalt Tango) Klezmer är utgångs- och vilopunkt; annars kan musiken hamna i sorters country, jazz, rock och blues, judiskt och arabiskt. Flera genrer per låt. Möten och krockar: Pang! Krasch! Spraaaak.
Temenik Electric: »Ouesh Hada?« (Nomad´ Cafe) Arabrock? Nja, det blir för enkelt, säger för lite. Snarare urban modern folkmusik från staden mitt emellan. Dvs Marseilles, en stad på gränsen mellan Nordafrika och Frankrike, mellan arabiska och västerländska traditioner.

Världsmusikblandningar från Sverige:
Frisell Solo Rafael: »Now« (Country & Eastern) Förr i tiden kom spelmän på besök från grannsocknen eller Norge, idag kommer de från Senegal och Mexiko. Kalla det världsmusik eller nutida svensk folkmusik.
Den fule: »Contrebande« (Kakafon) Den fule har haft olika uttryck och konstellationer men här kan musiken beskrivas typ jazzblås som spelar folktoner och svensk folkmusik på äventyrsresa.
Music Is The Weapon: »Moving Foundations and Outer Space« (MITW Records) Felas Kutis afrobeatrytmer från Lagos, Nigeria på 70-talet spelar vidare i 2000-talets Stockholm.
Sofi Hellborg: »Sun & Rain« (Ajabu!) Även om musiken fått en tuffare funkbotten så är den varm och mjuk på ett typiskt afrikanskt och otypiskt västerländskt sätt.
Majken Tajken: »2«(Egen utgivning) Den grundläggande genren kan kallas »skreggae« (= skånsk reggae). Lägg till ska, afro, funk och litta Balkan-toner.
Kaja: »Tre trappor upp« (Kakafon) Livet Nord, violin/viola, Camilla Åström, dragspel/piano, och Daniel Wejdin, kontrabas har varsina tre till åtta öron. Influenser från Östeuropa och Balkan men nu har intrycken också hämtats från Frankrike och Sydamerika, liksom hemma i Sverige.
Gothenburg Gadjos (Maestro Music) Fem göteborgsmusiker förvandlar romsk Tallavamusik – med blandade influenser från t ex Albanien, Serbien, Grekland, Bulgarien och arabvärlden – till sin egen Tallavafunk. Sååå tungt. Sååå tajt. Sååå personligt – fast ändå i traditionen från Balkan.

Reggae:
Jimmy Cliff: »Rebirth« (Sunpower) Samma sorts reggae som på 70-talet: rytmiskt, melodiskt och varmt. Jimmy Cliff gör dessutom sin egen reggaeomtolkning av The Clash-låten »Guns of Brixton«.

Diverse amerikana:
Camaron Ochs: »Live In The Living Room« (Egen utgivning) En »okänd« countrysångpoet som både skriver låtar och sjunger i klass med vilken annan countrysångerska som helst.
Aoife O'Donovan: »Fossils« (Yeproc) Det börjar modigt med »Lay My Burdon Down«, som även Alison Krauss sjungit på skiva. Aoife klarar konkurrensen så bra att man misstror sina öron. Hennes ljust glittrande hesa röst är minst lika vacker.
Lynn Miles: »Downpour« (Continental Song City) Hjärta, smärta och livets väg. Ibland glider rösten upp till ett lite ljusare sångläge. Det är allt och det är mästerligt.
Jenny Ritter: »Bright Mainland« (Egen utgivning) Svårt att veta om en melodi går i dur eller moll. En gammeldags känsla, mitt emellan traditionell folksång och ny sångpoesi.

Afro- alternativt afrikansk-amerikansk amerikana:
Valerie June: »Pushin´ Against A Stone« (Sunday Best) Låtar i alla färgblinda genrer: bluegrass och annan country, blues, gospel, soul och folksånger. Hennes rytmiska sätt att spela (el)gitarr och banjo ger en aning om hur det bör ha låtit kring 1900, då dagens gitarr- och banjoplock växte fram ur afrikanska spelstilar.
Rory Block: »Avalon – A Tribute to Mississippi John Hurt« (Stony Plain) Rory Block fortsätter att hylla blueslegender med låtar hon hämtar från läromästarna. Men hon imiterar aldrig utan plussar alltid på med sig själv.
Eric Bibb: »Jericho Road« (Dixifrog) Bibbs nya album skiljer sig knappt från de flesta av hans föregående. Med en viktig skillnad: bättre – ja, mycket bättre – än det mesta han gett ut på skiva.
The Como Mamas: »Get An Understanding« (Daptone) Svart amerikansk gospel eller religiös R&B. Det låter som om grunden till USA:s alla soul- och R&B-grupper återfinns i sångtrion Como Mamas.

Svensk-amerikana:
Spinning Jennies: »Den sista sommaren« (Hot Greasy Records) Flera countryproggiga låtar som skildrar gruppens hemstad Stockholm. Det kan påminna om Jan Hammarlund på Gärdet 1970, om han haft countrykomp.
The Bandettes: »Take Me Home« (Egen utgivning) The Bandettes (fyra tjejer från Malmö) har gjort en nära nog sensationell albumdebut där olika sorters pop möter olika sorters country.
Landstrom: »Land Of Nowhere« (Kullsta Records) Enklast att klistra på etiketten country men jag tänker – fastän Göran Lindström och Carina Landin sjunger på engelska – snarare på svenska folktoner.
Baskery: »Little Wild Life« (Mother Tarantula) Ny ryms hela mångsidigheten – country, sångpoesi, pop, rockabilly – på ett och samma album. Fast främst handlar det om attityden: Baskery-trion spelar och sjunger med mycket större självsäkerhet.

Utländska sorters sångpoesi:
Roy Harper: »Man & Myth« (Bella Union) Det är rösten, melodierna och ackorden, texterna och hans egenartade sätt att både plocka toner och spela med plektrum.
Billy Bragg: »Tooth & Nail« (Cooking Vinyl) Billy Bragg som medelålders plus. Den samhällskritiska udden sticker fram i vissa rader, ibland mer dolt och ibland direkt och skarpt. Allt fler sånger växer och blir små mästerverk.
Richard Buckner: »Surrounded« (Merge) Det bästa album som Buckner gjort på länge! Inte sångpoesi som närmar sig folksång och country utan mer som art-song eller just sjungen poesi. Melodierna flödar mellan vemod och en aning av hopp.
Ole Paus: »Avslutningen« (Warner) Norrmannen Paus tar – med ett trippelalbum – farväl av skivbranschen. Han avslutar på samma topp som han började för drygt 40 år sen. Den ena efter den andra efter den tredje vackra melodin med poetiska ord som blivit så typiska för Paus.
Jacques Higelin: »Beau repaire« (Sony) Spåren inleds ofta med piano: stilla, klinkande toner skapar en stämning. När stämningen etablerats, då liksom harklar sig Jacques Higelin och börjar med sin lite hesa, tonsökande röst att sjunga den ena vackra, spröda melodin efter den andra.

Sångpoesi från Sverige:
Emma Nordenstam: »Response to the Birddream« (Sakuntala) Också på engelska besegrar Emma Nordenstam mig med sin charm, vilja och stora satsning, sitt bräckliga mod.
Kristian von Svensson: »Live i Nacksving studios« (Egen utgivning) Egenartad sångpoet, typ en viskande punkare. På samma gång politiska och poetiska texter, som han sjunger med ljus och len röst till stilla och snillrikt spel på sin akustiska gitarr.
Katarina Hallberg: »Min hud är full av fjärilar« (Modesty Music) Visor, folkmusik, country och nog lite konstmusik blandas när hon sjunger sina tonsättningar av Karin Bye-dikter.
Torkel Rasmusson: »Sånger under natten«
(Country & Eastern) Den där ljusa rösten som man älskar eller aldrig vänjer sig vid. David Härenstams gitarrer och Roland Keijsers blås åt varsitt håll, så det påminner om Gunder Hägg.

Jazzsång:
Nina Ramsby Ludvig Berghe trio: »Varsågoda och tack« (Moserobie) Då- och nutid förenas i Nina Ramsbys sång och Ludvig Berghes piano, liksom klassisk och avantgardistisk jazz på samma gång.
Cœcilie Norby: »Silent Ways« (Act) Cœcilie Norby moderniserar och personliggör jazzsången genom att handplocka material ur Den nya populärsångboken.
Steve Tyrell: »It´s Magic – The Songs of Sammy Cahn« (Concord) Amerikanen Tyrell ligger på min tre-i-topp-lista över nutida manliga jazzsångare. Nya albumet är en hyllning till American Song Book-poeten Sammy Cahn, som skrivit alla texter.
Joe Stilgoe: »We Look To The Stars« (Absolute) Brittisk jazzsång – med betoning på varje ord stavelse.
[b]Anna Einarsson: »Tigern säger Grrr« (Egen utgivning) För nyfikna barn och lekfulla vuxna. Visjazz med fint rimmade och fantasirikt realistiska texter av sonettpoeten och barnboksförfattaren Lotta Olsson.

Mer jazz:
[Don Cherry: »Live in Stockholm« (Caprice) Cherry-musik från en brytningstid: inte world music ännu utan fortfarande jazz – fast på väg någon annanstans. Live-inspelat 1968 och -71.
ASJO: »The Story Of Us« (Pitch Blue) ASJO står för Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra. Hon har komponerat, arrangerat, skrivit texter och spelar ett flygelhornssolo som fördjupar tankarna bakom musiken. Kan vara årets svenska jazzalbum.
Elin Larsson Group: »Growing Up« (Playing With Music) Hör när Elin Larsson tar ett solo – eller snarare stannar Elin Larsson upp för att berätta en historia med saxofonen, som rymmer så många tankar, känslor och toner – från flöjtaktigt ljusa till grövre, mörkare.
Pace: »Searchlight« (Playing With Music) Också i den här konstellationen, ursäkta övriga musiker, spelar Elin Larsson ju som från en annan – sin egen – planet.
Kairos 4tet: »Everything We Hold« (Naim Jazz) Brittiska nyjazzgruppen Kairos 4tet har fyllt paletten med många fler färger och nyanser (jämfört med förra gången).
The Thing: »Booty!« (The Thing) Också friformjazz kan numera spelas traditionell men The Thing nyskapar och utvecklar fortfarande friformen.
Filip Jers Quartet (Fojablue) Likt Jan Johansson på munspel inleder Filip Jers med en polska för att visa att nu övergår han från folkmusik till jazz.
Ale Möller / Bohuslän Big Band: »Pegasus« (Prophone) Ale Möller tar med sig Bohuslän Big Band på sin flygande häst och presenterar musikerna för all den musik från jordens alla hörn som influerat honom.
Carla Bley, Andy Sheppard, Steve Swallow: »Trios« (ECM) Med sin trumlösa trio återvänder Bley till några av sina kompositioner, tidigare inspelade med andra sättningar. Resultatet är mycket inspirerat.
Paavo: »The Third Song Of The Peacock« (Found You Recordings) Sofia Jernbergs sångstil är omöjlig att placera i ett fack. Och hennes ordlösa sång saknas det ord för. Där ryms människans samtliga ljud och läten.

Rock och pop:
Yoko Ono: »Take Me To The Land Of Hell« (Chimera Music) Allra mest älskar jag när Yoko Ono med ton- och livsglidande röst framför sina melodiska, sååå vackra popsånger. Hör bara »N.Y. Noodle Town«!
The Milk Carton Kids: » «The Ash & Clay” (Playground) Typ Simon & Garfunkel och Everly Brothers sjunger och spelar igen. Akustiska gitarrer och två mansstämmor, en ljusare respektive en mörkare. Melodierna tassar mellan folksång och country.

Rock, pop, electro och hiphop från Sverige:
The Knife: »Shaking The Habitual« (Rabid Records) The Knife dekonstruerar sin musik och rekonstruerar den på nytt. Spår efter spår blir ett socialistiskt soundtrack till dagens Europa: desperation, frustration, vilja, kamp.
Ossler: »Stas« (Razzia) Pelle Ossler är Sveriges främste sångpoet. Punkt. Han spelar den vassaste taggtrådsgitarr man kan höra med Thåström. Men på egna albumet »Stas« är det inte elgitarr utan främst syntar och elektroniska ljud som skapar ödesstämningen. Ordagrant: ödesstämning.
Bäddat för trubbel: »Bäddat för trubbel spelar Alf Robertson« (Egen utgivning) Kassett-EP med countrypunktolkningar av Alf Robertson-låtar. Både personligt och robertsonskt, stark ilska blandas med visst vemod.
Wintergatan (Sommarfågel Records) Fortsättning på mer bångstyriga Detektivbyrån. När Wintergatan blandar pop, folktoner och nu-konstmusik blir det mer som en pedagogiskt organiserad musiklek.
Okå: »Möt herr mig« (GlenDisc) Både rytmiskt och melodiskt. Som om Christoffer Zaar och Tim Nilsson rappar till de akustiska gitarrernas och de elektriska klaviaturernas ackordföljder. I refrängerna klämmer Sofia Green i med sin mäktiga sångröst.
Christine Owman: “Little Beast” (Glitterhouse) Owman sjunger på allvar, det handlar om att ta sig igenom livets värsta stadsdelar. Musiken skapas med ljud, oavsett om hon spelar cello, såg eller akustisk gitarr.
Sofia Jannok: »Áphi – Wide as Ocean« (Border) Mindre av modern jojk och mer som samisk pop. Trumrytmer, klaviaturklanger och Jannoks röst driver på, får vinden att vina och havsvågorna att slå.
Page: »Hemma« (Wonderland) Page från Malmö (duon Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko) bevarar syntpopens kulturarv från 80-talet.
Lilla Namo: »TUG« (Baba Recordings) Namo Marouf är mer än hiphoppare: en ny, svensk muntlig poet som deklamerar politisk poesi till musikbakgrunder.

Konstmusikaliskt:
Karin Rehnqvist: »Live« (Sterling) Traditionellt möter avant garde, folksång blir konstmusik.
Susanne Rosenberg: »Getens horn« (Playing With Music) Placerar Rosenbergs album här också, för det kanske – lika mycket – hör hit.
Anna-Lena Laurin, Anders Bergcrantz Quartet och Norrlandsoperan: »The Painter« (Vanguard Music Boulevard) Jazztrumpetaren Anders Bergcrantz ömma, improviserade toner glider in i hustrun Anna-Lena Laurins måleriska konstmusik.
Jeremy Denk: »J.C. Bach: Goldberg Variations« (Nonesuch) Alla pianister som tolkar Goldbergvariationerna måste mäta sig med och mot Gould. Vilket Jeremy Denk gör på ett häpnadsväckande sätt: lika bra som personligt.
Salome Krammer: »I´m a Stranger Here Myself« (Capriccio) Kan = får man verkligen sjunga och (om)tolka Kurt Weill, Hanns Eisler och Bertolt Brecht på det här sättet? Så bryskt och fräckt men just därför också så fullt av kärlek och vördnad.

God Jul & Gott Nytt År på er!