Christina Kjellsson väger varje ord och rim på våg. Det var sex år sen sist och »Grannar« är hennes efterlängtade femte album. Nu har har hon alltså diktat och sjunger om sina »grannar«.

Men det har hon gjort förr: berättat om sig själv och medmänniskorna. Liksom tidigare går hon också balansgång mellan att tycka illa och tycka om människorna (kärleken vinner, för så lätt att vara människa är det inte).

Hon inleder med »Morgon över stan«, ett porträtt av stadens olika invånare. Den rimmade novellen om »Kent och Ebba Grön« (»en ängslig partisan, en haverist, en huligan« respektive »den första mohikan som vågat visa sig på stan«) sätter orden exakt på svårigheten att behålla sin idealism när livet börjar leva med människan.

»Leila« skildrar singersongwriterdrömmen och »Östersund« är en typisk kjellssonsk visa om den dolda ensamheten: »Vissa far till Grekland, Thailand och Brunei… Jag går min lilla runda med min glada hund… och stannar lika gärna i Östersund.«

Och så vidare. Som det uttrycks i »Faller fritt«: »Du skulle hellre gå i graven, du, än rimma trivialt.«

I många år har Christina Kjellsson undervisat i visskrivarkonsten och något av spontaniteten har kanske gått förlorad på grund av det. Magister Kjellsson måste ju skriva bra vistexter! Vad säger eleverna, annars? Musiken kunde ha kallats folk- eller countryrock, om den kommit från USA. Nu får genren kallas elektriska svenska visor.