I samband med senaste vernissagen på Ystads konstmuseum (för konstnärerna Bo Söderström, Peder Josefsson och Johan Svensson) var det skivsläpp för ett album med saxofonisten Christine Sehnaoui (född i Paris men föräldrarna kommer från Libanon). I fjol spelade Sehnaoui på konstmuseet tillsammans med flera musiker från Beirut – nu återkom hon för ett kort och stämningsrikt soloframträdande.

Hon lät som på CDn »Solo« – med den skillnaden att på skivan har solosaxofonen bearbetats något mer vad gäller inspelnings- och ljudteknik. Både på skiva och på museets portabla scen skapar Christine Sehnaoui häpnadsväckande ljud med sin altsax. Ingen överdrift att ljuden aldrig hörts förut och att de kommer ur en saxofon är svårt att begripa.

Formen är fri men hon spelar inte jazz. Hon låter inte heller saxofonen bräka och skrika, som friformmusiker brukar. Det är förstås en efterkonstruktion, eftersom jag vet att musikens rötter finns i Libanon och inte minst i Beiruts livaktiga musikscen, men jag kan inte låta bli att tolka tonerna som en stilla och försiktig och samtidigt obeveklig återkonstruktion av något destruerat, förstört och tillintetgjort.

Hon viskar, väser och fräser, fast tyst, stilla och vackert. Så vackert! Så ömt. Och så hoppfullt, trots hopplösheten. Christine Sehnaoui talar till oss med tonerna. Lyssna, säger Christine: hör de toner som finns i saxofonen. Hört dem förut? Nej. Omöjliga toner? Ja! Men om man kan locka fram toner och ljud som inte fanns men ändå finns, då borde – ja, måste – man väl kunna återskapa livet och framtiden, återuppväcka glädje och lycka.

Det är den fina melodin, den vackra, mjuka och drömska, som Christine Sehnaoui improviserar på sin ensamma och kontaktsökande saxofon.

Texten har har tidigare varit publicerad i Kvällsposten.