Tydligen inte. För nu 62 år gammal gör Robert Finley en debut som imponerar. Bluesig soul efter bästa Memphis-modell. Ja, som om det var Booker T And The MG:s i fornstora dagar.

Men det startade för länge sedan egentligen. Som 11-åring tog han pengarna som han hade fått för att köpa sig ett par nya skor och vek av in i en annan affär och köpte sig sin första gitarr.

Robert Finley kommer från Bernice i norra Louisiana och har en hel del Mississippi Hills med sig på vägen till Memphis. För det var hit Jimbo Mathus och Bruce Watson ville ta Robert för att spela in ett debutalbum. De kände att rösten hade mer soul än träskblues över sig.

Efter en karriär i armén och som golvläggare började synen svika honom. Och som så många andra med samma problem blev musiken en utväg. Upptäcktes när han spelade på gatorna av Music Makers Relief Foundation, en organisation som sedan arbetade vidare med Robert och ordnade skivkontrakt och festivalspelningar. Det är här vi är nu.

I Memphis började samarbetet med medlemmar ur The Bo-Keys. Snart fann Robert sig kompad av Memphis »Vem är vem«. Och med sådana musiker är det svårt att misslyckas. Skicklighet och lyhördhet gör underverk. Nu precis som på 60-talet. Albumet inleds så typiskt med »Just want to tell you« och drivande trummor från Howard Grimes, gitarrplock, böljande orgel, tryckande blåsriff och underliggande kör. Mer Memphis än så kan det inte bli.

Robert Finley sjunger med grov, lite grumligt sliten röst, men fortfarande med både värme och volym. Han klarar dessutom både de snabbare och de långsammare låtarna. Om Charles Bradley var åt James Brown-hållet så är Robert Finley mer lik Otis Clay.

Plattan vinner mycket på de omväxlande arrangemang där olika instrument får möjlighet att ligga i framkant medan övriga precis vet var de ska vara för att stödja. Därför blir »Is it possible to love 2 people« så fin med inledande sax och gitarr.

Titellåten »Age don´t mean a thing« är en tuff bluesig soullåt, »Make it with you« är southern soul och tremolo och orgeldränkta »It´s too late« så fin. Men även Memphis kan bli funky. Det visar man i »Come On«.

Sju av de nio sångerna kommer från Robert penna, som visar han förutom sång och gitarrspel är en fin kompositör.

Robert Finley visar också med eftertryck att ålder inte betyder ett dugg.