Sent 1975 fick Sean Tyla ännu en galen idé. Pubrockpionjärerna Ducks Deluxe hade efter tre år nått vägs ände på sommaren och nu ville Sean sjösätta ett nytt projekt kallat Tyla Gang. Mer högljutt och aggressivt, osnuten boogierock med slidegitarr och attityd.

Det tog nästan ett år innan han hittade sin definitiva line-up tack vare hårt arbete och extrem envishet. Exempel på envishet? Han tackade nej till att producera Sex Pistols »Never Mind the Bollocks« och avvisade även Lemmys erbjudande om att bli fast medlem i Motorhead. Inget fick stå i vägen.

Nu stod de där i alla fall: Sean Tyla på arrogant, raspig sång och gitarr, kanadensaren Bruce Irvine på lead gitarr och ganska okända gruppen Winkies rytmsektion, Michael Desmarais på trummor och Billy »The Kid« Turrington på bas.

Ett års turnerande och finslipande av repertoaren följde. När de inte turnerade själva gjorde de sällskap med AC/DC, Rush, Golden Earring, Pat Travers och Doctors of Madness. Släppte dessutom kultsingeln (dubbel b-sida) »Texas Chainsaw Massacre Boogie« / »Styrofoam« på oortodoxa skivbolaget Stiff.

Det var dags att skriva skivkontrakt. I konkurrens med Island, Polydor och Chrysalis skrev man som första engelska band på för San Francisco-indiebolaget Beserkley (Jonathan Richman, Rubinoos, Greg Kihn, Earth Quake). Tanken var hela tiden att slå stort i USA och egenproducerade LP:n »Yachtless« låter verkligen amerikanskt med låttitlar som »Hurricane« och »New York Sun«. Skivan var felfri och radiostationerna flitiga, men Beserkleys distribution höll inte måttet. Det skulle dock bli ännu värre. Uppföljaren »Moonproof« 1978 producerades mot bandets vilja slickt och »radiovänligt« av den enväldige skivbolagsbossen. Tredje skivan »Bar Du Telefon« gavs inte ens ut och bolaget spelade över tejperna med ett annat projekt..

Efter utmattande 598 spelningar 1977-1978 plus ovanstående motgångar kastade bandet in handduken för gott, trodde man. Men hösten 2010, 32 år senare, dyker plötsligt ett återförenat Tyla Gang upp för en mastig Sverigeturné och påbörjar dessutom inspelning av comebackalbumet »Stereo Tactics« som nu äntligen är klart att släppas, timat med ny Skandinavien-turné i mars.

Hur låter det då? Jo tack, boogierocktråden från albumet »Yachtless« och Seans två övriga favoritlåtar »Suicide Jockey« och »Cannons of the Boogie Night« tas upp med förtjänst och precision.

Inledande »Blood On the Radio« är en bra programförklaring som hade platsat på »Rock Klassiker« alla dagar i veckan.

Hårdrockstompiga »Hard Road Rocker« följer innan Sean uppdaterar sin amerikanska dröm till det nya millenniet i »That's Rock'n'Roll«, komplett koklockerock med »whoa-o«-refräng och textrader som:

Up in the hills they're cooking up a new kind of blow
You can buy it online and download it to your mobile phone"
"Over in Malibu, the movie stars have everything
They have swimming pools with dolphins
And cats that say 'bada bing'
Got me a pick up that runs on aviation gasoline
It's got a thousand watt stereo and a 90" plasma screen

Ganska långt från en grådaskig oktobereftermiddag i Skutskär eller Surrey..

Ödesmättade »Deadhorse Run« har långtradartema, men handlar egentligen om nära-döden-upplevelsen när Tyla Gangs turnévan kanade av vägen i Norrland hösten 2010. »Long Road Home« har också vägtema.

Sen sticker låtarna iväg åt olika håll för variationens skull. Nirvana-hiten »Breed« får sig en bra mangling av gänget medan »Integrity« och bonusspåret »Shining Star« är softa kärleksballader.

Och hur drömde han ihop opiumdimmiga Shanghai-fantasin »Chinee Moon«?

Sista spåret »Lock & Load« är riktigt bra. Låter som ett »Yachtless«-outtake med »Eve of Destruction«-vibbar. »Stereo Tactics« är en värdig comeback för dessa sjuttiotalshjätar!