Artikel / Krönika
Jultoppen 2006
Av Bengt Eriksson

Det må regna utanför fönstret men i skivbranschen faller julskivor som stora, täta flingor i år. Har det någonsin getts ut så många julskivor?

Jag började lyssna och började skriva och fortsatte att lyssna…

Men jag blev så bedrövad. T o m de julskivor som lät så lockande att jag strax skaffade dem för att jag verkligen ville höra dem… var besvikelser. Vilket kanske ändå inte borde ha kommit som någon överraskning. Det är svårt att sjunga och spela in julskivor, oavsett om man ger sej på att tolka gamla klassiker eller försöker skriva nya jullåtar.

Det var tänkt som en genomgång av årets samtliga nya julskivor – men jag gav upp. Jag orkade inte. (Dessutom började jag att bli så elak i mina tyckanden efter att ha ”tvingats” höra den ena nya julskivan efter den andra. Och nej, elak ska man inte vara på julen.)

Så nu har jag istället satt ihop 2006 års ”5 i topp” med nya julskivor, helt efter eget tyckande och egen smak, förstås. Plus några stycken – eventuella – bubblare. (Det finns ytterligare några nya julskivor som jag inte lyckats lägga öronen på. Om någon Rootsy-läsare menar att någon av dom borde platsa på ”5 i topp-listan” så protestera!)



1) James Taylor: ”James Taylor At Christmas” (Columbia)

Jag menar, hur många gånger har man inte hört julskivor med samma ”gamla” jullåtar – ”Winter Wonderland”, ”Santa Claus Is Coming To Town”, ”The Christmas Song (Chestnuts Roasting On An Open Fire)” och ”In The Bleak Midwinter” – plus någon gospel som ”Go Tell It On The Moutain”? Dessutom framförs de precis som ni tänka er att de ska framföras. Lite nytänkande finns ändå i en något tyngre och bluesig – ja, faktiskt – version av likaså gamla kända ”Jingle Bells”, där James Taylor sjunger som en rocksångare. Och så förstås vintersångerna ”Baby, It´s Cold Outside” – duett med Natalie Cole – och ”River” (av Joni Mitchell), som börjat komma med på julskivor. Fast allting spelar liksom ingen roll, för det är rösten det handlar om, som gör det, alltihop: James Taylor sjunger jul- och vintersångerna med sin underbaraste, mest sammetssträva röst. Och mer än så är det väl inte – ja, jag vet att somliga har den åsikten. Somliga tycker t o m att James Taylor är en mes. Ni har fel! Bakom skönheten hukar – som alltid – sorgen. Själva rösten speglar livet och när James Taylor, som här och nu, sjunger julsånger så speglas hela julen i hans röst.


2) Majorstuen: ”Juledrøm” (MFC)

Redan omskriven och placerad på Världsmusiktoppen. Repris för den som inte hittat dit:

Folkmusikorkester eller stråksextett? Kanske rock- och popband med stråkinstrument? Norska gruppen Majorstuen (fiol, viola, cello, sång) fortsätter att förhålla sig till – snarare än att spela i – folkmusiktraditionen. Alltså som just ett rockband kan förhålla sig till rocktraditionen. Det knäpps på strängarna och dras med stråkar. Ibland kan det gnissla minimalistiskt typ Kronoskvartetten spelar Terry Riley. När det spelas mer tyst och sprarsamt infinner en stämning av country. Fast på Majorstuens nya album – som härmed utnämns till årets folkmusikaliska julskiva! – står sången i centrum. Alla turas om att sjunga och några – som Gunnlaug Lien Myhr i inledande ”Nissesang” och Camilla Granlien i titelspåret ”Juledrøm” – sjunger extra fint. Folkligt på bägge sidor om gränsen mellan profant och religiöst och på alla sidor om folkmusikaliskt, klassiskt och populärmusikaliskt. Stilla julefrid men också uppfordrande julmusik. Bonusspår: en instrumental juleboogie.


3) Aimee Mann: ”One More Drifter In The Snow” (V2)

Gamla kända jullåtar som ”The Christmas Song”, ”I´ll Be Home for Christmas” och ”White Christmas” blir amerikanska folksånger genom att Aimee Mann drar ner tempot, sjunger stilla och lugnt. Fast ändå nervigt, som om hon blickar framåt julen med delade känslor. Ibland finns lätt antydda jazzrytmer bakom melodierna. Gitarrackorden har girlanger i form av svävande extratoner mellan dur och moll. Julstämningen blir aldrig riktigt glädjefull utan snarare sorgset förhoppningsfull. Skivtiteln är högst välvald och träffande. Modigt också att våga avsluta med egna julsången ”Calling On Mary” som dessutom inte alls låter utfyllnad. Som sagt, svårt att göra nya jullåtar! Maken Michael Penn har bidragit med ”Christmastime”, som Aimee sjunger till bl a komp av banjo. Albumet ”One More Drifter in the Snow” har alla chanser att bli en klassisk julskiva, som jag kommer att ta fram också nästa och näst-nästa jul.


4) John Lindberg Rockabilly Trio: ”Christmas Special” (Enviken)

Lindberg-trion spelar lite tuffare rockabilly, nästan punkabilly. Sättningen är den rätta: sång, elgitarr, elbas och trummor. Inget mer. En EP med fyra nya jullåtar, gjorda av sångaren och gitarristen Lindberg samt basisten Martin Engström. Bakom trummorna, som låter större än ett rockabillyset, sitter Joakim Dunker. Riktigt bra jullåtar också, inte märkvärdiga utan raka och just bra, som rock & roll ska vara. John Lindberg sjunger med mörkare röst och alla tre öser! John Lindberg Rockabilly Trio påminner om Johnny Kidd & The Pirates eller kanske The Shadows när de hette The Drifters och fortfarande spekade rock & roll och kompade Cliff Richard som fortfarande var rocksångare. (Inga dåliga jämförelser!) Hör elgitarren i ”Santa Claus Is Coming To Your Town” t ex.


5) Paal Flaata: ”Christmas Island” (Grammofon)

Liiiiite, tycker jag att Lennart tar i. Jag håller inte med till 100 men säg 80 procent. Mer om Paal Flaatas julskiva – se Lennart Perssons recension.









Bubblare:

Bootsy Collins: ”Christmas Is 4 Ever” (Evangeline)
Bootsy Collins fixar till och gör om – á la Funkadelic – både texter och melodier till gamla jullåtar som ”WinterFunkyLand”, ”Boot Off” (också känd som ”Rudolph The Red-Nosed Reindeer”), ”Santa´s Coming” (”Santa Claus Is Coming To Town”) och ”Dis-Christmiss” (””This Christmas”). Han lyckas inte hålla tempot rätt igenom men det kan ju aldrig bli fel med lite julfunk.

Anne Sofie von Otter: ”Noël” (DG)
Att hon gett sej på sånger utanför konstmusiken har berikat henne också som klassisk sångerska. Hon sjunger bättre än någonsin. Anne Sofie von Otters nya julskiva innehåller konstmusikaliska julsånger och konstmusikaliserade folkjulsånger till ackompanjemang av Bengt Forsbergs piano. Fint och vackert men inte så spännande som hennes tidigare folkmusikaliska julskiva, ”Home For Christmas” (också DG)

Diverse artister: ”Oh No… It´s Christmas! Vol 1” (Razzia)
Kaxig och spårvis rätt bra indie-julsamling, så får man väl kalla albumet. Kristofer Åströms ”I Saw Mummy Kissing Santa Claus” / Jag såg mamma kyssa tomten” – första varvet på engelska och nästa svenska – till tyst klirrande elgitarr är toppspår. Hello Saferide och Maia Hirasawa har gjort helt åkej nya jullåtar och The Soundtracks Of Our Lives firar jul i punkgaraget. För att nämna några.

Uno Svenningsson och Irma Schultz Keller med gäster: ”Sånger för december” (Metronome)
Jullåtar av bl a Svenningsson, Staffan Hellstrand och Tomas Andersson-Wij och översättningar av t ex Joni Mitchells ”River” / ”Blank is” (se även recensionen av James Taylors julalbum) och K.D. Langs ”Barefoot” / ”Barefoot”. Men anledningen till att albumet hamnat som bubblare på årets jultopp är inte låtarna utan – framför allt och enbart – Irma Schultz Keller. Hon sjunger så bra att bara syrran kan sjunga bättre. Dags för ett eget nytt album nu snart tack!

Ole Paus: ”Jul i Skippergata” (KKV)
När Ole Paus sjunger (mest) traditionella julsånger på norska inför publik på Møtestedet, Kirkens Bymisjons café i Oslo, är det väl risk för att det här bli en julskiva enbart för mej (här i Sverige, vill säga). I exakt 33 år – så länge är det sen jag ”upptäckte” Paus på den fantastiska LPn ”Blues for Pyttsan Jespersens pårørende” – har jag varit lika fascinerad av hans sång som av hans sånger. Om rösten skrev en norsk kritiker att ingen kan sjunga falskt i så många tonarter. Det stämmer väl men är också orättvist. Ole Paus har en av de vackraste sångröster jag hört: mjuk och smeksam, inte sammetsmjuk men som en havsbris (med både salt och sand i sej).