Countryns existentiella tyngd (sida 1 av 2) | Nästa sida

Bo Sjögren: 2010-06-24 13:57		Åkej -- jag vet att jag kommer att bli slaktad... I Silverstein-tråden skriver Magnus om »countryns existentiella tyngd«. Jag misstänker att här finns något slags nyckel som jag missat. För mig är nämligen »country« och »existentiell tyngd« i stort sett ortogonala begrepp -- »country« är roliga hattar, gräsliga steelgitarrer och sliskiga texter om mödrar och lastbilar, medan allt som har »existentiell tyngd« är blues eller »folk«. Någon som kan förklara för mig vari just countryns existentiella tyngd ligger? Något som karakteriserar country, men inte blues och det som amerikanarna kallar »folk music«, alltså?
Magnus Eriksson: 2010-06-24 14:18		Jag har ägnat tjugo år åt att diskutera de sakerna. Ta fram vilken som helst av mina understreckare, uppsatser eller längre artiklar i ämnet. Jag orkar inte upprepa min syn inför någon som beskriver country på det abderitiska sätt som du gör och som var det gängse för några decennier sedan.
christian zätterström: 2010-06-24 15:35		Nej, nu blir det komplicerat. En sannolik orsak till varför envar av oss nog har någon musikgenre som vi inte uppskattar är att vi helt enkelt förknippar den aktuella musiktypen med något vi inte gillar till exempel förhandenvaro eller avsaknad av existentiell tyngd i musiken. Att med hjälp av rationella argument försöka ro hem en emotionellt grundad debatt är ett otjänligt försök. Personligen älskar jag Jimmy Buffetts roliga hattar, Ronnie Milsaps gräsliga steelgitarrer och Tanya Tuckers sliskiga texter liksom jag gillar Shostakovich stråkkvartetter, Bachs oratorier, Bob Dylan, Elvis Presley, Eddie Hinton, Jimmy Hughes, BettyWright, Joe Tex och obskyr ghetto funk. Om man inte gillar country så handlar det bara om att man saknar öra för den slags finess och känsla som countrymusiken inrymmer. Mina hatobjekt är Sting, Bryan Adams förresten. Glad midsommar.
Jonas Ericson: 2010-06-24 23:32		Men - framförallt Christian men också Magnus - visst kan det väl också vara så att när vi försöker sätta ord på det vi tycker om finns det en möjlighet för andra att få nya öron.? Jag har själv upptäckt - och är glad för att jag fortforande är formbar - att andras ord kan förändra mitt lyssnande, ge det en annan ingång, en annan förståelse. Därför uppskattar jag något mer än bara »jag gillar det«, »du gillar det«. Det behöver inte handla om att rationellt övertyga men jag blir inspirerad när någon sätter ord på det som hjärtat fångat. Det bidrog till att jag hittade jazzen, det bidrog till att jag hittade countryn. Jag kan förstå Magnus leda att förklara och förklara. Må du aldrig tröttna. Ord gör skillnad.
Hans Berntson: 2010-06-25 00:48		Mödrar och lastbilar? Var fick du det ifrån? Idag passerade jag Roslagsstoppet, som ligger efter Norrtäljevägen. Det gjorde jag i lastbil. En av mina medpassagerare bidrog då med informationen att där har man lite då och då sk baklucks-loppis. Jag tog då för givet att det rörde sig om någon slags polisfälla som gick ut på att man lurade dit folk som hade alldeles för mycket skräp hemma. När väl alla var samlade omringades dom av polisen och komprimatorerna kördes fram, dvs soporna togs ur rotation och hamnade där dom hör hemma. Så var det inte. Tyvärr. Jag är inte anhängare av köpande av trädgårdstomtar på kredit. Jag är anhängare av sparsamhet i statsbudgeten.
Daniel Persson: 2010-06-25 08:07		Vad är felet med texter om mödrar och lastbilar? Låter som två utmärkta ämnen för låtar.
Magnus Eriksson: 2010-06-25 10:50		Det är i själva verket nummer 4 och 5 på listan över textlyriska ämnen med existensberättigande. Nummer 1 - 3 är Gud, kärleken och döden.
Jonas Ericson: 2010-06-25 14:35		Har ämnen som Gud, kärleken och döden någon existentiell tyngd?
Bo Sjögren: 2010-06-26 01:50		Hans: Jag har lånat den nidbilden från ett skämt som Harry Chapin gör när han berättar om sina försök att avsluta »30000 pounds of bananas« -- han säger något i stil med ... I thought I'd try to write a country ending, something about motherhood this time, since the song already has a truck... Jonas: De ämnena i sig har naturligtvis ingen existentiell tyngd, men individens relationer till dem har det i högsta grad; för att fortsätta tjata om Chapin, så touchar väl till exempel »Corey's coming« alla tre på en gång. Å andra sidan kan nästan allt sättas en existentiell »spinn« på, till och med fotboll (t ex »Långa bollar på Bengt«). Just de tre ämnena som Magnus nämner är säkert de vanligaste, inte bara i countrytexter utan i all lyrik. Mödrar och lastbilar, däremot, förekommer nog lite oftare i countrylåtar än annorstädes. Magnus: Jag ber om ursäkt för att jag vädrar spöken du trodde du fördrivit för länge sedan. Jag har spenderat ett par trevliga timmar med att vada genom SvDs arkiv ett par år bakåt, men inte funnit särskilt mycket om just det ämnet; däremot är jag mer övertygad än någonsin om att du måste kommit på något sätt att göra dygnet längre än 24 timmar. Kan du ge mig någon mer specifik pekare? Vad beträffar min beskrivning av begreppet »country« så är den naturligtvis medvetet tillspetsad, men jag noterar att du »erkänner« att den var »den gängse för några decennier sedan« (med mina »abderitiska« överdrifter avskalade, hoppas jag -- eller vill du idiotförklara den allmänna smaken för en generation sedan?). Den naturliga följdfrågan blir då vad i medelsvenssons bild av countrymusiken har förändrats under de senaste decennierna? Jag kom, via ett skivköp på Tradera, i kontakt med »Smålands Country Club« (www.smalandscountryclub.tk), och min uppfattning, efter mejlkontakter och genombläddring av ett av deras medlemsblad (1/2010; innehåller ca 27 hattar på lika många sidor), är att den till punkt och pricka motsvarar det jag förväntade mig av en »Country-förening« enligt den bild jag karikerade ovan. En annat problem är ju svårigheten att sätta etiketter på musik, och då i synnerhet att skilja på blues, country och »folk« (den amerikanska varianten). Ta Townes Van Zandt, till exempel -- är hans musik (a) country (b) blues (c) »folk«, eller (d) pop, rock & punk? Om ni undrar hur i hela friden jag kan komma på den bisarra idén att ens nämna (d) så beror det på att han numera placeras där i Ginzas katalog; för tiotalet år sedan fanns han, om hans skivor överhuvudtaget kunde köpas från Ginza, under »country«. Själv skulle jag välja en mix av de tre första, och skulle jag tvingas ange några procentsatser skulle det nog bli 50% folk, 30% blues och resten country. Just country är nog det knepigaste begreppet att reda ut, eftersom det är så mångskiftande -- min SCC-kontakt meddelade att man skrev om »country och alla deras underavdelningar, men inte blues och gospel«. Steve Earle fick dock vara med, trots att han vid sina konserter då och då brukar påpeka att om det Garth Brooks spelar är country, så spelar han (dvs Earle) inte country... För att återgå till den fråga jag startade den här tråden med, och kanske förtydliga den en smula med ett par svepande generaliseringar -- de flesta håller väl med om att blues har en »existentiell tyngd«, som nästan alltid är personlig och framförs i första person (singularis), och att viss folkmusik också har det, men då oftast berättar om ett livsöde eller en händelse, i tredje person. För att ta ett par exempel ur TVZs låtskatt så är »Nothin'« ett exempel på den första typen, och »Tecumseh Valley« ett exempel på den andra. Det jag är nyfiken på är alltså om den »existentiell tyngden« i countrymusiken kan beskrivas med en lika svepande formulering, som helst inte »lånar« alltför många drag från blues och »folk«.
Jonas Ericson: 2010-06-26 12:46		Bo: Andra och mer insatta borde besvara ditt inlägg. Som novis tror jag dock att svaret på det du är nyfiken på är nej. Country är - vad jag har förstått - så mångskifande att den inte låter sig fångas i generaliseringar. Man kan naturligvis hävda en »äkta« country och därmed få någon slags begränsing vilket då och då görs här på rootsys forum. Men i de debatterna som då brukar följa tycker jag att det blir tydligt att de som hävdar »äkta« blandar samman värde och definition. »Äkta« blir lika med det man tycker är bra. Jag hoppas att jag inte är helt ute och cyklar men efter att exempelvis läst Malones Country Music USA är jag inte ensam att uppfatta att country i alla tider vuxit fram och ständigt utvecklas i mötet med andra musikaliska genrer. Bluegrass däremot är en mer typisk och ny företeelse från 40 talet(väl?) och det anses allmänt Bill Monroe kan tillskrivas upphovet. Av detta följer - tror jag i alla fall - att också texter är mycket varierande. Ofta uppburen av existentiell tyngd - i artistens uttyck, i lyssnarens mottagande eller både och. Jag tror också att de mer insatta kan protestera över hur du karaktäriserar TVZ´s musik och text. Kanske kommer man att hävda att country just är en sådan mix av folk, blues, gospel så att man inte helt enkelt kan plocka i sär bitarna och få en liten bit country till skilnad från annat. Kanske kommer man därför hävda att TVZ helt och hållet rör sig inom countryn som texas trubadur.
Magnus Eriksson: 2010-06-26 13:58		Bo, du får leta längre bak i arkiven än de senaste åren. Jag slutade recensera country (med undantag för en del bluegrass) i Svenskan för fem år sedan, och har sedan dess bara skrivit några enstaka streckare i ämnet (bl a om Townes Van Zandt och Johnny Cash och dessutom om folksångarna Pete Seeger och Eva Cassidy och sångpoeten Leonard Cohen och rocksångerskan Kirsty MacColl; de fyra senare når samma existentiella djup som de båda countrysångarna). Jag tror inte att uppsatserna finns på nätet; någon figurerade dock i tafflig amerikansk översättning på någon neokonservativ hemsida, men jag hoppas att den försvunnit. Malones bok är mycket bra, Jonas, och den rekommenderas alla som behöver en god historieskrivning. Även i övrigt ger du en bra bild av det hela, och jag hoppas att Bo läser, lyssnar och lär. Och Bo, jag tvekar inte att idiotförklara dem som under min countrymedvetna tid hävdat de generaliserande och okunniga beskrivningar som du åberopar, må det sedan vara medelsvenssöner eller musikskribenter eller mungotämjare eller vad som helst. Det är inte konstigare än att jag gör detsamma med dem som avskriver jazzen som reaktionärt introspektiv och individualistisk, för att anknyta till tongångarna (men knappast tankegångarna, ty någon tankeverksamhet var inte inblandad) på 70-talet. Vad det existentiella anbelangar: vissa ämnen ger större möjligheter till filosofisk och erfarenhetsgrundad fördjupning av existentialkategorier som »Sein« och »Zeit«, än andra. Kärleken och religionen kan ses som existentiella kategorier, jag gör det, men även som metaforer som tydliggör den existentiella ändlighetsupplevelsen. Jag ser inget skäl till att inte schack, lastbilar, hästar och familjeband också skulle kunna göra detta. Eller vill du frånkänna »Will the Circle Be Unbroken« existentiell betydelse, tyngd och erfarenhetsdjup?
Magnus Eriksson: 2010-06-26 14:13		»Uppsatserna« syftar alltså inte på understreckarna i Svenskan; det kan se ut så ovan. Så om du mot förmodan är intresserad, Bo, får du leta i diverse antologier från Lunds Universitet och gamla nummer av »Smedjan«.
christian zätterström: 2010-06-26 19:05		Bo : förlåt mig men du får gärna tydligare förklara den teoretiska resp praktiska skillnaden/sambandet mellan begreppet »existentiell tyngd« applicerat på första resp tredje person i ett vokalt resp instrumentellt musikstycke, med eller utan beaktande av musikalisk genre. Jag hängde inte med i svängarna ovan.
Bo Sjögren: 2010-06-27 00:59		Jonas: Ska försöka få tag på Malones bok -- får återkomma när jag läst på lite bättre... Men jag tror du missade en av mina poänger -- smålänningarna anser alltså att blues och gospel inte hör till countrybegreppet. Och att TVZ kan karakteriseras på många olika sätt har jag också full förståelse för; om du frågar mig om en vecka ger jag dig förmodligen andra procentsatser (även om »punk« nog kommer att vara kvar på 0%). Magnus: Jag får leta lite längre tillbaka i tiden, då, och återkomma när jag läst in mig på det jag råkar hitta och Malones bok. Men jag har ändock tagit till protokollet att du duckar frågan om hur den gängse synen på countryn förändrats under de senaste decennierna. Jag frågar mig också vem du syftar på med referensen till den obrutna cirkeln? Jag tyckte att jag gjorde min åsikt ganska klar, och den tycks väldigt nära din egen. Christian: Om du inte hängde med i svängarna beror det nog på att jag körde med raka puckar; utgående från Povel Ramels välbekanta sats att »Livet är ett helvete!« menade jag att i en blues berättar sångaren om sitt eget privata helvete, medan folksångaren oftast berättar om någon annans (Tom Dooleys, Joe Hills, Ira Hayes, ...). De praktiska, teoretiska och musikaliska konsekvenserna av detta har jag ännu inte undersökt, och låter gärna någon annan göra ett försök att reda ut...
Magnus Eriksson: 2010-06-27 12:13		Jag duckade inte, jag gav bara fan i att svara. Men ok: synen på country har förändrats, och bland yngre människor är den gamla fördomsfullheten, däribland de abderitiska föreställningar som du ekar, som bortblåsta. Däremot finner jag fortfarande kvarlevor (jag använder ordet i samma betydelse som den evolutionistiska religionssantropologin gjorde) av dumheterna hos äldre musikälskare som borde begripa bättre. Men kanske ska jag förtydliga mig på en punkt, jag idiotförklarar utan någon som helst tvekan föreställningen, men inte nödvändigtvis dem som hävdar den. Bland dessa finner man både klockrena dumbommar och mer upplysta människor. Men menar du allvar med att du inte förstod »referensen till den obrutna cirkeln«? Då vore det illa. Apropå ditt svar till Christian, några »praktiska, teoretiska och musikaliska konsekvenser[na]« av den tendens du iakttar kan naturligtvis inte generaliseras. Jag undrar också över ditt underförstådda antagande om bluesens och gospelns primat i förhållande till hillbillymusiken när du efterlyser en exklusiv existentiell egenskap hos countryn som inte övertagits fråd de parallella traditionerna. Ty traditionerna är inte parallella, utan inflätade i varandra. Influensern har gått i alla riktningar, flera gånger om, omarbetats, smälts in i nya uttryck och så vidare. Och til syvende og sidst är rimligtvis Blind Willie Johnsons existentiella upplevelse närbesläktad med Becketts, den jublande sacred harp-sångens med den i Mahlers Uppståndelsesymfoni och Charlie Parkers konstnärliga strävan atg gestalta en livets högre syntes bortom hans dagliga helvete med Baudelaires lyrik. Uttrycken skiftar mer än upplevelsen, tror jag.
Lista ämnen | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg