Shel Silverstein (sida 1 av 2) | Nästa sida

Tom Skjeklesæther: 2018-07-16 12:19		Fra Lars Svenssons anmeldelse av Tom Petersons album, »Black Hills Gold«: »Men det blir aldrig platt som en Shel Silverstein låt«. Hvilke låter tenker du på, Lars? »Boy named Sue«? Eller »«25 minutes to go»? (begge Johnny Cash) Eller; Sylvias´s Mother«, »Queen of the Silver Dollar«, »Ballad of Lucy Jordan« og »Cover of the Rolling Stone« (Dr. Hook & the Medicine Show) Eller »Marie Laveau«? (Bobby Bare) Og ganske mange andre unike, morsomme, velformulerte sanger?
Lars Svensson: 2018-07-19 15:08		Jag tänker på alla hans alster. »Boa Constrictor« med Johnny Cash är bara ett exempel. Jag har generellt svårt för den typ av novelty-låtar som Shel Silverstein skriver, En låt som »A boy named Sue« tillförde inte något utan vara bara till men för Cash karriär. Såg Cash spela i Slottskogen i Göteborg där en hoper lagom nyktra åskådare stod och skrek "play a boy named Sue. Cash såg lagom road ut kan jag säga. Dr Hook är för övrigt en styggelse och man vänder aldrig på en Shel Silverstein skiva. I övrigt är jag en snäll människa.
Tom Skjeklesæther: 2018-07-20 10:43		Interessant med Cash-revisjonisme: At »A boy named Sue« bare skulle ha vært til mén for Cash karriere! Det er ikke riktig. For det første var sangen hans største hit, dernest var den av stor betydning for Cash´ evne til å solidarisere seg med folk på den gærne sida av jernbanespora, både de som klarte å holde seg utenfor fengselsmurene og de som han spilte for innafor. Den typen brutal humor var en vesentlig del av Cash´ personlighet. Han rett og slett elsket dette, foredro det i sang og drev med en lang rekke practical jokes gjennom hele livet. Sjekk ut dokumentarfilmen om Cash gode venn, Cowboy Jack Clement, »Shakespeare Was a Big George Jones Fan« (Hihihi), som var en artist/ kunstner/ låtskriver/ produsent av samme kaliber som Cash. Der har Jack og Johnny det svært morsomt sammen. Dr. Hook & the Medicine Shows tre første album, der Silversteins sanger er sentrale, er overlegne, originale, morsomme album. Bandet var også et enormt underholdende liveshow, selv om de av og til satte rekorder som fylliker. Har også stort utbytte av Silversteins egne album.
Lars Svensson: 2018-07-23 14:23		Jag menar att »A Boy Named Sue« i långa stycken för gemene man skymde en lång och lysande karriär. När jag diskuterar med vänner och andra med ett mer allmänt musikintresserade, där Johnny Cash kommer på tal, är det påfallande ofta just »A Boy Named Sue« som nämns. Inga andra låtar. Hans lysande tidiga sextiotalsalbum är okända. Hur pass brett de senare albumen på American Recordings nått ut vet jag inte. Jag kan ta ett annat exempel. The Kingston Trio fick 1958 en stor framgång med »Tom Dooley«, en sång som rör sig i novelty-träsket utan att riktigt vara det. Låten medförde ära och berömmelse, men styrde likväl bort vetskapen om gruppens övriga cirka 25 album fyllda med makalös musik. John Stewart tyckte att han fick ägna alldeles för mycket tid att prata om en låt han inte ens var med att spela in. När jag intervjuade honom vid ett Sverigebesök i slutet av åttiotalet då han medverkade vid visfestivalen i Västervik, var han lagom förtjust i en artikel i Aftonbladet med rubriken »Med Tom Dooley på bryggan i Västervik«.
Tom Skjeklesæther: 2018-07-23 18:01		For å mene at Cash´ største hit, »A boy named Sue«, skal ha skygget for hans karriere må man være ganske negativ til den låten spesifikt og villig til å hoppe over at han tidlig markerte seg med f.eks. »Hey Porter«, »Folsom Prison Blues«, »Big river«,»I walk the line« og »Get Rhythm«. At han senere, utpå 60-tallet, fikk en kjempehit med »Ring of Fire« og at flere av sangene han gjorde i 68/69 på de gigantselgende, første fengselsplatene fant sin plass i Det store Country/ Folk-sang-biblioteket. På tampen av livet ble også »Hurt« ytterligere en karriereresang. »A boy named Sue« er uomtvistelig viktig i short-cut Cash-forståelsen, men neppe mer enn »Folsom Prison Blues«, »Ring of fire« og »Hurt«. Helt enig at HELE den mektige Cash-katalogen er verdt dypdykk, også de mindre viktige platene har oftest et gullkorn eller to. Slår otte og gjerne et lag for albumet »Johnny 99«. John Stewart fortjener å bli husket, også for det han gjorde under eget navn.
Lars Svensson: 2018-07-23 21:10		Har du hört Johnnys och Johns duett i »Get Rhythm«? Finns på »Airdream Beleiver - A retrospective« (Shanachie).
Magnus Eriksson: 2018-07-31 11:57		Shel Silverstein och Dr Hook är uslaste tänkbara rockbuskis från början till slut. Alla de sånger du nämner, Tom, är undermåliga. »A Boy Named Sue« kvalar utan vidare in som Johnny Cashs sämsta inspelning, oberoende av dess betydelse som karriär skapare eller -stoppare. Hos Silverstein finns ingenting av countryns medkänsla med de utsatta och marginaliserade; de blir tvärtom bara objekt och medel för lättköpta komiska effekter. Vad »Lucy Jordan« gäller, jämför gärna med »Alice Through the Looking-Glass« med Matraca Berg, samma typ av livsöde men med ett universum mellan sig. Jag tar upp Silverstein i förbigående i essän om country som motstånd och kritik i »Förvrängningar« som exempel på hållningslöshet och buskiseffekter. »25 Minutes To Go«? Hilarious! Jamför med Merle Haggards, Marty Robbins och Steve Earles sånger om dödsstraffet som realitet, inte som komisk effekt. Även där ett universum mellan. Och Dr Hook? På en lista över tidernas sämsta band kvalar de in tillsammans med Smokie, Sweet, Slade och den svenska 60-talspopen.
Magnus Eriksson: 2018-07-31 12:05		Fast ibland träffar du rätt, Tom. »Johnny 99« är en lysande skiva.
Tom Skjeklesæther: 2018-07-31 14:47		Herlig Magnus! Endelig en god gammeldags krangel! Er på reise akkurat nå, vært på Newport Folk, så jeg skal komme tilbake med et svar så fort jeg er hjemme igjen. I mellomtiden, ikke ta av deg boksehanskene.
Tom Skjeklesæther: 2018-09-05 18:38		Beklager på det sterkeste at det har tatt så lang tid å komme tilbake i forbindelse med Silverstein-matchen. Masse flott live-musikk har kommet i veien; Ry Cooder, John Prine, Iain Matthews, Zephania O´Hora, Los Lobos og David Crosby blant annet. En bemerkelsesverdig serie store veteran-konserter dette!! Apropos John Prine: Ved siden av bl.a. følgende talentløse skrotinger; Kris Kristofferson, Lucinda Williams, Ray Price, My morning Jacket, Andrew Bird, Nanci Griffith, Black Francis & Joey Santiago, Todd Snider og selvfølgelig Bobby Bare sr. & jr. var Prine med og hyllet låtskriveren Silverstein med plata »Twistable turnable Man: A musical tribute to Shel Sliversteins songs« i 2010. Overskriften på Bobby Bares essay i coveret er: »Shel was the most brilliant creative person I have ever met«. Men hva vet vel Bare om slikt?
Magnus Eriksson: 2018-09-17 18:25		Det är märkligt, Tom, att du så gärna anför andra artisters gillande när dte gillar artister och låtskrivare du gillar, gärna med det sarkastiska tillägget att »hva vet vel [x] om slikt?« Du gjorde det när jag kritiserade Doug Sahm, t ex; då var det Dylan som gav argumentet. Det är som om du lider av blind auktoritetstro. Har någotn du gillar uttryckt gillande av någon annan du gillar, anför du det som en absolut sanning, eller åtminstone som ett giltigt argumentt för kvalitet hos artisten i fråga. När det gäller den typ av låtskrivarhyllningar som du nu anför kan vi bara notera att de mycket väl kan vara uttryck för uppriktig uppskattning, men de kan också vara en födkrok eller bara handla om professional courtesy. Men eftersom du så gärna använder det här bisarra argumentet: Varför har du aldrig gått med på att Chip Taylors höga uppskattning är ett argument för att den av sig så innerligt föraktade Jill Johnson är bra? Du använder argumentet ytterst selektivt. Det gör det inte mindre tulligt.
Tom Skjeklesæther: 2018-09-18 00:51		Jeg antar at det faktum ar artistene jeg nevner stiller opp på en tribute-plate for Silverstein er en brukbar pekepinn på at de faktisk setter pris på hans sanger. Noe mer håndfast enn bare profesjonell courtesy. Men jeg setter uansett pris på Silversteins sanger også fremført av mannen selv. Tror jeg har de fleste platene hans. Men det forholder seg jo slik at du har retten til å skille skarpt mellom bra og dårlig, Magnus, og nåde de som faller på feil side av din røde strek. Jeg har en følelse av at jeg liker et annet spekter av musikk enn deg, selv om vi også er enige om ganske mye. Så om fighten skal stå om selektivitet, så kan dette bli interessant. Så vidt jeg har fått med meg er Allman Bros. big deal, Grateful Dead crap?? Jeg liker begge deler svært godt. Beviselig ikke alene om det. Har akkurat nå gigantisk utbytte av Dead 19 CD-boksen Pacific North West 73-74. Jeg forakter ikke Jill Johnson, jeg deler bare ikke din nesegruse beundring. Doug Sahm? Har du lyst til å legge deg ut med SahmOrg? Ikke noe å anbefale. SahmOrg er Norges farligste fanklubb.
Magnus Eriksson: 2018-09-18 17:52		Huliganer skrämmer mig inte, även om de är rabiata och ofta ganska korkade i sin kult av t ex Doug Sahm eller Helsingsborgs IF. Faktum kvarstår att du väldigt ofta tar din tillflykt till att andra, prestigeladdade artister uppskattar artister som du gillar och som jag i all anspråkslöshet har invändningar mot. Det är ett tydligt mönster, och därför blir dte så konstigt att du plötsligt bortser från att Chip Taylor uppskattar Jill Johnson (som jag inte beundrar reservationslöst). Det är en så vanlig retorisk åtgärd från din sida att du även borde böja dig för Chip Taylor i det fallet. Sedan måste jag säga att et är obegripligt hur du som countryälskare kan uppskatta stupid buskis som My Name Is Sue, 25 Minutes to Go och de hekatomber av smörja som Dr Hook spelat in av Silverstein.
Tom Skjeklesæther: 2018-09-19 00:14		Chip Taylor står selvfølgelig fritt til å like hvilke artister han vil, inkludert Jill Johnson. At han er glad for at Jill har spilt inn hans sang(er) er selvfølgelig en potensielt medvirkende faktor. Mitt ærend i denne sammenhengen har vært å slå fast at det åpenbart er delte meninger om Shel Silverstein. Utgangspunktet for min reaksjon var at man kunne få inntrykk av at Silversteins elendighet var en closed case. det er først og fremst min egen oppfatning at SS har skrevet et stort antall minneverdige sanger. Om jeg hadde reagert hver gang du har omtalt en medioker Nashville-artist som Guds gave til verden, så hadde jeg fått vesentlig mindre tid til å lytte på seks tre-fire timers Grateful Dead-konserter etter hverandre. Når det gjelder din ringeakt for Doug Sahm tror jeg tida er moden for å koble inn noen av mine kolleger i SahmOrg. Hvilket ikke må misforstås dit hen at jeg kommer til å trekke meg fra ringen. Velkommen til Groover´s Paradise.
Magnus Eriksson: 2018-09-19 13:40		Kanske vi då kan enas om att du borde sluta med att förklara artisters storhet med att andra artister gillar dem, eftersom du använder det (redan i sig abderitiska) argumentet så selektivt? Doug Sahm lyssnade jag på i många år medan du fortfarande satt i pojkrummet och tjuvrökte. Men jag var färdig med honom innan jag fyllde trettio. Sidan 2 av Texas Tornado uppskattar jag dock fortfarande liksom Mendocino och Texas Rock for Country Rollers. Vilka mediokra Nashvilleartister som jag hyllat finner du undermåliga? Om du gitter specificera skulle det också vara roligt att höra andra argument än det projkrumsplatonistiska om »ekte country«. Du borde vuxit ifrån det nu när du har fyllt sextio. Men du dricker väl fortfarande Jameson ...
Lista ämnen | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg