Recension
Kvist, Maria
I Read A Review
(Wide Meadow Music/CDA)

Kvickheten i Maria Kvists texter och hennes fina melodikänsla kan föra tankarna till den amerikanska populärmusikens klassiska komposiörer. Så starkt är låtmaterialet på hennes skiva »I Read A Review«, Maria Kvists första i eget namn. Men jämförelsen haltar på en punkt. Maria Kvist komponerar som jazzmusiker, hon skriver med historien om hur den klassiska popmusiken blev jazzens standardrepertoar som facit. Hennes låtar visar sig inte i efterhand lämpade för jazzens improvisationstänkande, de skrivs för detta. De är melodier i egen rätt, men också språngplankor för improvisation.

Det gör inte låtarna sämre. Maria Kvist skriver för sin egen grupp, hon framför dem med övertygelse och stringens, men de lyfter också över sitt primära sammanhang. Låtarna kan få en egen receptionshistoria.

Men det vet vi inte än, vad jag däremot vet är att skivan är mycket bra. Maria Kvist har en mjukt lättrörlig röst med fin precision. Men hon sjunger också med kattlik lekfullhet, där hon lite gäckande glider mellan toner, gör sig oåtkomlig för våra förväntningar på vad som ska hända. Hennes sång förenar fantasi med flexibilitet, uttryckskraft med behärskad teknik.

Men Maria Kvist är inte bara sångerska och kompositör, hon är också en utmärkt pianist. Hon spelar eftertänksamt och med en osviklig tajming. Varje ton sitter självklart, som om ingen annan vore möjlig i ögonblicket. Med trummisen Isak Andersson och basisten Sven-Erik Johansson lägger hon ut läckra grooves mot vilka Linus Kåses altsax tar spjärn i avklarnat klingande melodisolon, i friare flykt eller tyngre hardbopskalor. Själv improviserar Maria Kvist med finess och fantasi, i sång såväl som på pianot.

Maria Kvist är en rutinerad musiker, som har varit med i de mest skiftande sammanhang. Men »I Read A Review« är alltså hennes debut som solist och bandledare. Det är en fullmogen debut. Och vad låtskrivandet anbelangar, skivan rymmer även Michel Petruccianis fina »It’s A Dance«. Originalmaterialet flyter naturligt in genom de dörrar som Petrucciani öppnar.

/Magnus Eriksson