Recension
Ono
Yes, I´m A Witch
(Astralwerks)

På omslaget anges hennes namn endast som Ono. Vilket kan tydas på flera sätt. En del av kompositören/sångerskan Yoko Ono har tagits bort och ersatts, medan den andra delen är kvar. Eller också ska ”Ono” poängtera att hon är enastående, sin egen och unik. Det finns blott en Yoko Ono; ett original.

Albumets undertitel lyder: ”The voice of Yoko Ono backed by collaborations with…”

Ett annorlunda sätt att skapa musik och göra ett hyllningsalbum: inspelningar med Yoko Ono har inte bara re-mixats utan skalats av och renrensats på ackompanjemang. Hennes röst är – i de flesta fall – det enda som finns kvar. De medverkade grupperna, musikerna och artisterna (många eller de flesta med prefixet underground-) kompar henne på nytt eller snarare – som idag. Som om låtarna inte hade plockats från Yoko Onos tidigare inspelningar utan varit alldeles nya och spelats in för första gången just nu.

Resultatet kan sammanfattas: så har då äntligen tiden och musiken hunnit ikapp Yoko Ono. (Eller nästan, för som sagt: det här är ju ”gamla”, nytolkade inspelningar. Tiden har hunnit ikapp Yoko Ono där hon befann sej då, när hon skrev och sjöng in låtarna, från slutet av 60-talet och framåt.)

Albumet ”Yes, I´m A Witch” inleds och avslutas (nästan) med just låten ”Yes, I´m A Witch”, här omgjord av Hank Shocklee till en kort signaturmelodi med titeln ”Witch Shocktronica”. Yoko Onos (för många, som det verkar) skrämmande budskap – hon är en häxa – dunkas in och fast till rytmer som blivit något slags på-stället-funk. ”Intellektuell funk” kan genren heta.

Ett av mina favoritspår på albumet – och en av Yokos bästa låtar – följer därpå: ”Kiss Kiss Kiss”. Den här omtolkningen får väl kallas modern popelektronika och Yoko Onos sång passar så exakt till musiken – eller tvärtom – att hon och Peaches kunde varit sam- och nutida. Den raka refrängen och Yokos glidande Di Leva-sång i verserna (jo, nog är han en annan som lyssnat på och inspirerats av Yoko Ono). ”Kiss Kiss Kiss” är den evigt moderna popsången.

Framåt till en annan favorit, ”O´Oh”, där Shitake Monkey placerar Yoko Ono i centrum av det musikaliska 2000-talet. Hon får framföra sin popmelodi till en pump-pump-pumpande vägg (tänk en Phil Spector med födelseår 1985 cirka) av nutidsrytmer plus ett samplat riff från Grover Washington.

Blow Up har gjort en ännu mer fantastisk tolkning av ”Everyman Everywoman”, som reser med Yoko Ono från 60-talet (här kan man tänka sej Lennon / McCartney som sångare i The Kinks) genom det psykedeliska 70-talet och lika psykedeliska men rave-dansande 80-talet och vidare in i det nya 2000-talet.

Vilken kärlek, låt mej säga så, låt mej utbrista det, som jag utbrister här och utbrister när jag hör (nästan) varje spår på den här Yoko Ono-hyllningen: Vilken kärlek till Yoko Ono, hennes musik och sång, som de visar, snart sagt varenda medverkande musiker betygar henne sin stora kärlek och vördnad.

Därefter är det dags för – ännu en favorit på albumet förstås – Le Tigre som gjort elektronikafunkpop av ”Sisters O Sisters”. Men bara hör de klinkande synttonerna (förmodar jag?) som samspelar med och mellan Yokos sång när hon sjunger titelraden ”Sisters O Sisters”. En kompletterande inspelning av en skanderande talkör på en demonstration gör låten till den feministiska kampsång den är.

Därefter en tolkning av ”Death Of Samantha”, gjord av Porcupine Tree, som är raka motsatsen: akustisk gitarr och piano, tyst och stilla. En spöklik kör och syntstråkar växer långsamt fram och upp. Yoko pratsjunger, glider igen mellan tonerna, men inte så mycket den här gången, bara så att hon liksom personifierar sången. Det är vackert. Jag tycker det: visst sjunger Yoko Ono vacker. (Dövöron får säga vad dom vill.)

Så här skulle jag bara kunna gå på och fortsätta: The Apples In Stereo lyfter upp ”Nobody Sees Me Like You Do” till en storstilad psykedelisk ballad med ett gitarrsolo som John kunde ha spelat. (Nej, det är nog ingen sampling.) Sen kommer ”Yes I´m A Witch” igen, den här gången i en ännu mer påträngande (och skrämmande?) garagefuzzrockskrammelnoice-version med Brothers Brothers. Och så Cat Power… Det här spåret får jag ta i ett stycke för sej:

Cat Power måste älska Yoko Ono lika mycket som jag. Ett enkelt pianokomp – inget mer, inget mer alls – till Yokos sång i ”Revelations”. Fast Cat Power själv tar sej också friheten/rättigheten att sjunga lite tillsammans med förebilden och idolen, för det måste Yoko Ono vara för henne. Smärta och styrka och sprödhet och faaan ta er! på samma gång. Hon – de – sjunger sej in i mitt hjärta, längst in.

Och så nu är det dags för mitt favoritspår på hela albumet, ”Walking On Thin Ice”, där allt jag skrev ovan – smärta, styrka, sprödhet, fan fan fan – betonas ännu mer av Jason Pierce (från Spiritualized). Musiken växlar brutalt !!!!!! mellan det sköna och det fula, det stilla, lugna och högljudda, skrikande, skrämmande, som man måste skydda sej mot. Med toner och ljud har Jason Pierce iscensatt Yoko Onos sång och budskap (av saknad, längtan, sorg).

”Toyboat” är det märkligaste spåret. Inte så att tolkningen är märklig utan också den här omtolkningen är vacker, gör all rättvisa åt den fina melodin. Det märkliga är att tolkningen gjorts av Antony (från Antony & The Johnsons) och Hahn Rowe – och att låten med sitt inledande piano låter som … ja, som nåt som just Antony hade kunnat skriva och spela in. Snacka om inflytande, snacka om inspiration, om hur stor betydelse Yoko Ono haft för Antony.

För det häftigaste spåret – inte bästa, alltså, och inte märkligaste heller utan just häftigaste – svarar The Flaming Lips. Ser att recensenten på www.allmusic.com tycker att Flaming Lips tagit över låten, satt sin egen signatur på ”Cambridge 1969/2007” och glömt eller t o m begravt Yoko Ono bakom alla pumpande, fräsande, sprakande ljud. Det håller inte jag med om. Det här är en av Yokos ”skriklåtar” – det är ju så här somliga som egentligen inte lyssnat på henne påstår att hon alltid låter – och Flaming Lips kompar hennes primal- och livsskrik (John Lennons feedback-gitarr finns också kvar) exakt med den musik som jag tror att hon själv skulle ha valt om 1969 varit 2007.

”Cambridge 1969/2007” var avantgarderock då och är avantgarderock idag.

Albumet ”Yes, I´m A Witch – The Voice of Yoko Ono backed by collaborations with…” är en fantastisk hyllning till Yoko Ono. En äreräddning (om Yoko Ono nu behövde ”räddas”.) Ett bevis på hur långt före tiden och musiken hon varit.

Yoko Ono var och är en konstnär, oavsett i vilken konstform hon verkat/r, oavsett vilket material/el hon arbetat/r i och med. Hon har skapat och fortsätter att skapa konst med en fot på marken, här och nu/då, och huvudet in i framtiden. Att John Lennon blev störtkär och förhäxad begriper jag, om man säger. Hur någon kan vara så okänslig att han – för det har väl funnits fler okänsliga hanar än honor – kunnat undgå att känna denna hela människa och kvinna i sitt hjärta och överallt i kroppen är och förblir en gåta för mej..

Nej, jag ska inte älta detta (har gjort det tillräckligt förut.) Men om man då separerar popkompositören och sångerskan Yoko Ono från den övriga konstnären, så har hon gjort en rad fantastiska poplåtar. Inte så få av dem placerar sej – i mina öron – t o m bland de allra bästa poplåtarna någonsin. Några av dem – som ”Kiss Kiss Kiss” och ”Walking On Thin Ice” – är med på det albumet. Men det finns ännu fler – det jag verkligen undrar över, saknar och beklagar är att ”Angry Young Woman” hamnat utanför. Min definitiva favorit av alla Yoko Onos låtar. Varför valdes inte den ut?

De medverkande har själva fått välja vilka låtar ur Yoko Onos katalog som de velat arbeta med (och hur de velat arbeta med låtarna). Så mycket kärlek, som sagt, så mycket vördnad. Yoko Ono har haft stort inflytande på den seriösa, konstnärliga, intelligenta, intellektuella (vad ni vill) popmusikens utveckling.

Så glad jag blev av den här skivan – att man inte är ensam, att fler faktiskt tycker lika mycket om Yoko Ono som jag. Och det är väl ändå ingenting mot hur glad Yoko måste ha blivit…

/Bengt Eriksson