Recension
Blandade Artister
Feber 2: Mats Olsson – New York
(Amigo)

Sveriges bästa musikjournalist de senaste hundra åren heter Kjell Häglund. Det är ingen subjektiv utsikt; det är en objektiv sanning. Vi andra lallare är inte värda att ens kyssa sitsen på hans redaktörstol på den där heminredningstidskriften där han idag förtjänar sitt levebröd. Nej, inte ens Lennart. Det enda problemet med Kjell är att han har en så tröstlöst rutten musiksmak. Man kan inte skaffa en endaste platta han rekommenderar eftersom det är typ Manhattan Transfer alltihop.

Vad Kjell Häglund har att göra i en recension om Mats Olssons senaste installation i Feber-serien kan man ju som ansvarskännande och skivköpande medborgare fråga sig. Ungefär så här: Mats Olsson är också stilistiskt skarp, kärleksfull och överlägsen de flesta av oss. Precis som Kjell så har han dock tyvärr en rätt kass musiksmak. Det är halvtjocka gubbar i fettiga kavajer, punkoffer, tillgjort simpla riff, arbetarklassboogie, kletig romantik och en dumb-down-for-my-audience-attityd som i längden bara är enerverande.

Mats Olssons vurm för New York är dock en outbytbar del av hans personlighet. Jag minns med glädje krönikorna i Expressen från The Big Apple under åttiotalet där allt var magiskt och lockande och kargt poetiskt. Ishockeyn i Madison, myllret vid Times Square, de grillade revbenen från någon av de inbjudande krogarna. En sorts försök att nyansera Amerika-bilden i svensk press som inte ska underskattas. Den här dubbel-cd:n är därför väl sammanhållen; enhetlig. Mats och New York är som Woody Allen och… eh, New York. Här finns en röd tråd och den är inte bara tvinnad av den väv som New York spinner. Musiken fungerar ihop; det är mestadels vit, manlig rock & roll. Flera av låtarna håller sig inom samma segment rent årsmässigt (1971-1985 står för 23 av de 36 låtarna). Även tematiskt så är det myten New York som hyllas, snarare än den krassa verklighetens. Omslaget är snyggt, Mats egen booklet-text fin och man vill såväl spela plattan som dra iväg till N.Y. när man får den i sin hand.

Ändå är det här ingen fullträff. Långt därifrån, tyvärr. Får man lov att vara lite kritisk? I sådant fall: många av låtarna på den här plattan har åldrats rätt illa. Det är punkigt, stökigt och ruffigt. Men inte särskilt bra, är jag rädd för. Vissa av dom här banden är märkligt omhuldade av den svenska journalistkrets som alla ligger runt det dryga femtioårsstrecket. Jag tänker på artister som The dB’s, The Smithereens, Graham Parker, The Fleshtones, The Del-Lords. Samtliga med på den här plattan; samtliga så dåliga att orden fattas mig.

Jag förstår att Mats et al såg dom här banden när de själva var unga och formbara, men nostalgi kräver starka skyddsglasögon och varsam hantering. Att något var bra när man var ung innebär inte per automatik att det är bra när man är något äldre. Jag lyssnade på en massa underbara band när jag var i min ungdom – Lilac Time, The Bathers, Payolas, Guadalcanal Diary, A Certain Ratio, för att bara ta fem bra exempel – men jag skulle inte gå i närheten av dom idag om de så gick omkring i korsett och högklackat och plutade pilskt åt mig med nymålade läppar.

Om jag skulle sätta betyg på den här plattan, enligt tiopoängsskalan? Fyra. Om jag hittade någon låt som jag inte hört förut som jag gick loss på? Ja, en: ”Boys In The City” med NRBQ. Om jag hittade någon låt som jag visserligen hört förut men som jag liksom glömt bort och nu spelar oavbrutet? Ja, en: ”Venus” med Television. Men att det här skulle detta vara de bästa låtarna om New York? Lägg av. Var är Simon & Garfunkels ”59th Street Bridge Song”, Miles Davis ”Freddie Freeloader”, var är Dions ”New York City Song”, Kool G Raps ”Streets Of New York” och Jay Z:s ”Heart Of The City”?

Jag högaktar Mats Olsson, kanske till och med beundrar honom – även om jag har svårt att förlåta honom hans inverterat snedvridna MFF-hat det senaste året – men jag känner honom inte, vi hälsar på varandra, det är allt. Jag kan alltså med gott mod såga den här utgivningen med avslutningsorden: den är i allt lyckad – form, idé, genomförande, konsekvens, självrådighet – och fallerar egentligen bara på en punkt: låtmaterialet är för svagt.

Va? Nej, jag har aldrig varit i New York. Vissa drömmar är för betydelsefulla för att döda.

/Tony Ernst