Medarbetare

Tony Ernst

Tony är musikälskare och MFF-supporter. Han var en av de drivande bakom det utmärkta men sorgligt avsomnade magasinet Gidappa! som handlade om svart musik av alla de slag. Idag skriver han om musik och kultur i SDS, Expressen och La Musik.

Kontakta

 
Bäst just nu:
Vänner, kollegor, roots-älskare!

Det här blir den allra sista texten jag skriver på denna sida. Jag har varit med sedan starten – vad är det, drygt två år sedan? – och jag har trivts, tro inget annat. Det har varit en ynnest att få skriva under Hövding Håkan och jämte så skarpa hjärnor som Lennart, Magnus, Tom et al. Men allting har en slutdestination. Jag känner att min gärning är färdig. Jag vandrar vidare över nya ängar. Nu får andra ta vid: jag är övertygad att Rootsy har ett långt och gott liv framför sig. Tack för den här tiden!

Således: min sista bäst-just-nu-lista på Rootsy, i november nådens år 2007! Mina femton favoriter i bokstavsordning.


A Mountain Of One

»Collected Works« är det här London-bandets två vinyl-EP:s samlade på en cd. Konstig musik; med inspiration hämtad från överallt och ingenstans. Slick västkustrock, engelsk proggflum, ambient, techno, dub. Om jag gillar det? Vet ej. Men jag gillar att spela det.

Beirut

Om första albumet var utmärkt öststats-kitsch så är andra plattan fullödig konst. Det lite ansträngt vykortsaktiga är borta; idag känns musiken helt och hållet på plats. ”The Flying Club Cub” är en av årets största popögonblick och visar samtidigt på Zach Condons resa från storögd korp till självsäker man. Ingenting är längre lånat gods; allt är eget.

Blackshaw, James

Gitarrvirtuosens tredje album, »The Cloud Of Unknowing«, är också hans klart bästa. Nu är hans musikgärning fullt ut tydliggjord. Om ni är nyfikna på vad man kan göra med den klassiska gitarren i ett populärkulturellt sammanhang så ska ni lyssna. Ytterligt suggestiv musik.

Currie, Justin

Vari den gamle Del Amitri-sångaren reser sig på åtta och levererar ett album fullt i klass med »Waking Hours« och »Change Everything«. »What Is Love For« heter första soloplattan och det är ett sjuttiotalsalbum; klassiska låtar, varmt sound, ruggigt hantverk. Justin Currie har inte låtit bättre på åtminstone tio år.

Diane, Alela

Finlemmad folkmusik med en för mig okänd sångerska. Borde jag känna till henne? En vän sålde in henne och jag nappade. Plattan heter »The Pirate's Gospel«. Det är sparsmakat, men aldrig trist. Det är vackert utan att bli sakralt. Det är traditionellt, men tillräckligt kvalitativt för att slippa bli arkadiskt.

González, José

Nej, nya albumet, »In Our Nature«, är inte lika bra och omvälvande som debuten, 2004 års »Veneer«. Men det är fortfarande utmärkt bruksmusik; och José är fortfarande en av Sveriges skarpaste hantverkare i sing/song-facket. Och »Cycling Trivialities« kan mycket väl vara hans allra bästa låt.

Lekman, Jens

Årets finaste svenska platta. Han har lämnat kvar metahumorn och ukelelen i Göteborg och stiger här fram som den stora svenska popstjärnan. Ofattbart välskräddad konst. Långa stunder är det faktiskt inget annat än ren och skir magi. »Night Falls Over Kortedala« berättar mer om Sverige och svensk populärkultur än något annat i år.

Phosphorescent

Får man locka med en skäggig bard som inte bara ser ut som Will Oldham anno 1993, han låter dessutom på pricken. Ja, det är till och med så att omslaget till nya albumet, »Pride«, är en sorts pastisch på Palace Brothers andra album. Och ändå, bortom all hysterisk idolisering, så är det här fantastisk musik: levande, viril, stark.

Pig Destroyer

Nya plattan, »Phantom Limb«, är för 00-talet vad »Reign In Blood« var för 80-talet inom den allra tyngsta musiken: stilbildande, karriärsbyggande, oundviklig, bäst, absolut hårdast. Och »Girl In The Slayer Jacket« måste väl ändå vara årets kärlekslåt?

Redfern, Jon

Albumet heter »May Be Some Time« och Jon är en av de bästa sångarna/låtskrivarna inom den nya vågen av engelsk folkpop. Men se till att skaffa deluxe-utgåvan med de fem extraspåren: då får du sublima versioner av bland annat Steely Dans »Home At Last« och gamla folksången »Spencer The Rover« som en gång John Martyn gjorde.

Sea And Cake, The

Det här bandet har lite i skymundan blivit mina nya favoriter. Rätt så simpel pop, med vissa anslag av jazz och postrock. Senaste albumet, »Everybody«, kan mycket väl vara deras bästa. En av de plattor jag spelat mest i år.

Thompson, Linda

Herregud! En uppenbarelse. Jag har aldrig riktigt begripit storheten i de gamla Thompson-plattorna, varken Richard eller Lindas eller ens deras gemensamma. Det låter yta; det låter grunt. I alla fall i mina öron. Men det här; det är ju djupaste vattnet, ömmaste känslorna, mest himlastormande musiken! »Versatile Heart« är ett album som river upp stora sår. Går inte att värja sig. Omöjligt.

Tunng

»Good Arrows«, britternas tredje album på lika många år, är fin folkpop med aningens bredare penseldrag än sist. Duon har blivit ett större band; musiken låter större, omfångsrikare.

Twilight Sad, The

»Fourteen Autumns & Fifteen Winters« är fortfarande årets bästa skiva. Vitt episkt oljud till minnet av den vidrigaste av åldrar: 14,5. Den tonsatta tonårsångestens svårmodigaste stund.

Willis, Kelly

Tröst i höstmörkret: det kommer alltid en ny Kelly Willis-platta. Och den är alltid lika bra. Nya »Translated From Love« är inget undantag. Hon är så bra; hon är så verserad; hon är så säker i sitt uttryck. Makalöst.