Recension
Terris, Mimi
Flytta hemifrån
(Calibrated/VME)

Mimi Terris gav ut sitt första album för två år sedan, »They Say It’s Spring«. Där tolkade hon jazzklassiker. Sånger som »West End Blues«, »Star Dust« och »Rocking Chair« fick nya nyanser. Att tillföra något nytt till sånger som anses sönderspelade är naturligtvis långt svårare än att förlita sig på eget material.

På sin nya skiva »Flytta hemifrån« gör Mimi Terris det senare. Hon har skrivit alla melodier och all text men väljer inga lätta utvägar. Många av texterna är de intelligentaste och kvickaste jag hört på svenska på åtskilliga årtionden. ”Med klimakterievallningar och osteoporos” är en vers med Povel Ramelska kvaliteter.

Men Mimi Terris hantering av de långa verserna påminner också om en sångerska och låtskrivare som Kirsty MacColl, för att dra en annan linje, kanske mer fenomenell än genetisk.

Exemplen på elegansen och kvickheten vore lättstaplade, oavsett om Mimi Terris sjunger om kärlek, könens kamp, svårigheten att få lägenhet eller tolkar drömskare stämningar som i »Varde ljus«. Tematiskt hålls texterna samman av en lågmält spotsk feministisk medvetenhet som leker med ingrodda föreställningar, utmanar med mjukare medel och vrider om seendet med kalejdoskopisk elegans.

Lättheten och kvickheten präglar inte bara lyriken, utan också Mimi Terris vokala attityder. Hon modulerar rösten efter lyriken: trånande, längtande, uppgivet, men också svalt distanserat som i »Tango i det djupa«, där Mimi Terris återkallar ett klassiskt svenskt schlagerkunnande.

Men främst hör vi jazzsångerskan Mimi Terris: flyktig och lätt i titelspåret, med fint swing i »Skeden och kråkan«, jazzklassiskt bluessläpig i »Om kvinnan« eller en lättare bluestouch i »Varde ljus«.

Musikerinsatserna är också utsökta. Mårten Lundgren på trumpet, Mattias Carlson på saxar, flöjt och klarinett, gitarristen Måns Persson, Johan Olsson på klaviaturer, rymtsektionen Kristoffer Rostedt och Marc Davies: alla integreras i en fräck helhet av sång, text och musik, men får också utrymme för personligt skarpskurna solon.

Jämförelsen med Monica Zetterlund är ofrånkomlig. Den utfaller inte på som helst vis till Mimi Terris nackdel. Hennes artistiska mognad gör att vi inte behöver fly till klyschor om »uppdatering av en rik tradition« och dylikt. Mimi Terris står på egna ben med absolut, konstnärlig trovärdighet.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify