Recension
Russell, Tom
The Rose of Roscrae: A Ballad of the West
(Frontera Records)

Ambitiösa och tematiska dubbelalbum som berättar en komplex historia är väl snarast att betrakta som en slags anakronism i dagens allt mer snuttifierade musikvärld. Kanske är det just av detta skäl Tom Russell spänner bågen så den nästan knäcks i den magnifika avslutningen av sin så kallade ”Americana-trilogi”, ett av den moderna folkmusikens absolut mest ambitiösa projekt.

Denna består av tre skivalbum som skildrar den amerikanska kulturens rötter och teman ur högst personliga vinklar. Först ut var 1999 års ”The Man From God Knows Where” som var en storslagen och fullständigt lysande sångcykel. Den skildrade Russells irländska och norska förfäders erfarenheter från immigrationen till USA. Mittdelen i denna märkliga triptyk utgörs sedan av ”Hotwalker” från 2005, ett mer experimentellt och modernistiskt ljudkollage om beatnik-eran och dess efterdyningar i USA, ett verk som tog sin utgångspunkt i Russells korrespondens med författaren Charles Bukowski. När Russell nu presenterar den efterlängtade avslutningen på sin trilogi, dubbelcdn ”The Rose of Roscrae” förenar han egentligen på många sätt den första delens tematik med den andra delens experimentella ljudexperiment. Nu är upplägget dock ännu mer episkt vilket kräver dubbelcdn:s format. Vi talar 52 spår och två och en halv timme med musik och berättande i många olika former. Russell beskriver det hela som Les Misérables med cowboyhattar och liknelsen är inte helt fel. Detta låter onekligen som soundtracket till en musikal. Dels är det teatrala inslaget i musiken bitvis rejält uppskruvat och liksom hos den store Victor Hugo finns det en förkärlek för det kontrastfyllda, det sentimentala och det groteska.

Det är ingen dålig skröna vi bjuds på. Vi återvänder alltså till den irländska immigrationen och till den amerikanska cowboy-mytologi som ständigt har varit ett centralt inslag i Russells musikaliska karriär. Själva berättelsen kretsar kring en ung irländare, Johnny Dutton, som beger sig till Amerika för att söka sin lycka. Han blir en cowboy, boxare och outlaw. När vi kastas in i berättelsen står han under galgen med snaran runt halsen. Som vanligt hos Russell finns ett starkt fokus på outsidern, den laglöse och den utstötte.

Upplägget är som sagt mycket ambitiöst och Russell arbetar med många tekniker och penseldrag. Musikal-liknande spår och vanliga sånger blandas med recitationer, historiska ljudupptagningar och fältinspelningar från t.ex. Walt Whitman, Lead Belly, Moses Clear Rock Platts och Tex Ritter. Listan av deltagande artister är oerhört lång och bjuder alltså på både levande och döda kollegor: Johnny Cash, Jimmie Dale Gilmore, Ian Tyson, Joe Ely, Augie Meyers, David Olney, Gretchen Peters, Jimmy LaFave, Ramblin’ Jack Elliott, Finbar Furey, Maura O’Connell, Eliza Gilkyson, Ana Gabriel, Bonnie Dobson, Guy Clark är några av alla gästerna. En viktig idé bakom Russells s.k. ”folkopera” är också att fokusera på sångernas egen historia och att kartlägga en del av beröringspunkterna mellan de irländska balladerna, de svarta slavarnas blues och cowboyens sånger vid lägerelden.

Den stora fresk som Russell målar upp är mångkulturell och i någon mån även genusmedveten. Den svarta, indianska och mexikanska befolkningen och dess kultur finns på flera sätt med i skildringen och på den andra cdn:s akt 2 kommer också kvinnorna till tals i ett pärlband av skivans kanske allra vackraste och mest intressanta låtar. Jag tänker bland annat på Maura O’ Connells framförande av ”I Talk To God” samt Gretchen Peters tolkningar av ”When The Wolves No Longer Sing” och den mycket stämningsfulla (men redan tidigare utgivna) balladen ”Guadalupe”.

Om man kostar på sig att beställa deluxe-utgåvan får man med en välgjord förklarande programguide och texthäfte vilket kan hjälpa till om man vill förstå alla referenser och hänga med i den berättelsens märkliga turer. För ingen kan säga annat än att Russell bjuder på oväntade inslag. Helt plötsligt, mitt ibland all krutrök, cowboyromantik och ständig irländsk hemlängtan möter vi t.ex. en joddlande schweizisk kör! Eller vad sägs om ett par intressanta spår som handlar om den historiska gestalten St. Damien of Molokai, en helgonförklarad präst från Belgien som levde, verkade och slutligen dog på en ö för spetälska utanför Hawaii. Detta inslag är inte alls så perifert som det kan verka utan i Russells romantiska ögon förkroppsligar denne präst något slags högre hjälte-ideal: En andlig cowboy vid världens västligaste punkt.

Musikaliskt rör vi oss från den mjuka akustiska folkmusikens balladform till modernare stilar som den hårda countryrocken i spår som ”Doin’ Hard Time In Texas” och ”Hair Trigger Heart”. En modern keltisk soulrock med spår av gospel, uppenbart influerad av Van Morrison, framträder också i några spår, allra tydligast i ”Resurrection Mountain”. Som vanligt hos Russell bjuds vi också på en del marachi-doftande mexikanska inslag.

Som helhet betraktat har Russell återigen presterat en otroligt intressant och mäktig sångsvit, förvisso kanske något yvigare och mindre stringent än föregångarna i trilogin. Exakt vad för budskap Russell egentligen menar sig ha vet jag inte, kanske vet han inte riktigt själv. Myter och verklighet blandas huller om buller och båda sakerna tycks vara lika viktiga i Russells ögon. Kanske utgör myterna en helt egen verklighet som vi visserligen kan ifrågasätta och vrida ut och in på utan att de för den sakens skull förlorar så mycket av sin kraft. ”He Wasn’t A Bad Kid, When He Was Sober” heter en av de centrala låtarna där Russell med ironi men också en viss tvetydighet pekar på vår ständiga vilja att förvandla historiens psykopater och lejda mördare till Robin Hood-aktiga hjältefigurer i våra sånger och legender.

Medan fantastiska sånger dominerade den första skivan i Russells trilogi och de fascinerande berättelserna dominerade den andra försöker Russell denna gång uppnå någon slags balans. Han lyckas ganska bra. Men ibland får man vänta väl länge mellan de nyskrivna låtarna. Dessa varvas med mer korta fragment, reciterade och skissartade inslag och ibland får jag känslan av att alla de gästande artisterna kunde ha utnyttjats bättre och fått mer spelutrymme. Fragment på fragment staplas ibland på varandra på ett sätt som känns mer frustrerande än tillfredställande och även rent tekniskt kunde övergångarna ibland vara elegantare. När man som lyssnare möter högklassiga ballader som ”Carricfergus”, ”Raglan Road” eller varför inte Russells egna klassiker ”Sky Above, Mud Below” eller ”Gallo del Cielo” så vill man ju egentligen höra mer än ett par korta strofer föreställer jag mig, oavsett om man hört dessa storslagna sånger förut eller inte.

Men detta är ändå mindre anmärkningar i marginalen och det finns som sagt gott om fina nyskrivna låtar också: Utöver de redan nämnda höjdpunkterna måste jag även lyfta fram den fina balladen ”Midnight Wine”, den lilla pärlan ”Whiskey In His Blood” och inte minst det smäktande titelspåret. ”The Rose of Roscrae” är i slutändan ännu ett fantastiskt kraftprov från en artist som de senaste decennierna förnyat och utvecklat den berättande folkmusiktraditionen i en lång rad mästerverk.

/Roger Jönsson