Recension
Mize, Jim
Jim Mize
(Big Legal Mess Records)

Jim Mize verkar vara en ganska vanlig man. Han arbetar med försäkringsfrågor som en länk mellan kund och försäkringsbolag och reser runt i sydvästra USA. Han tycker om kvinnor. Han har fått sin beskärda del av sorger och framgång.

43 år gammal bestämde han sig för att ge ut en skiva. Det huvudsakliga skälet var att imponera på en kvinna. När det gäller det motsatta könet får man ta till alla knep man kommer på säger han i en intervju. Debuten ”No Tell Motel” släpptes för fjorton år sedan. Sju år senare kom ”Release It To The Sky” och nu, ytterligare sju år senare, har han knåpat ihop ett tredje album. Han tar god tid på sig.

Vid en första genomlyssning kan man undra vad han har använt all den tiden till. Enkla raka texter framförda i en ganska standardiserad rockkostym. Ett antal genomlyssningar senare inser jag att han har lagt tiden på att känna efter. Trovärdigheten i låtarna bottnar i att han verkar mena vad han sjunger. Det är inte alldeles självklart att ro hem med rader som “she’s beautiful against the summer sky”.

Första orden på skivan är ”We all seek love”. I andra låten ”I won´t come back again” sjunger han “If you want to find me, follow the blood trail to my heart”. Kärleken kan vara ett pussel med vassa kanter. I ”Bleed” har en relation gått sönder. Det sårar. Det gör ont. Det blöder.

This time we went too far
Caught each other’s hearts
With words, we bleed

Mize har ingen speciell sångröst, han spelar vad jag kan läsa mig till inget instrument på skivan, han ger inga svar och han tonar ner sin egen betydelse. Istället förmedlar han öppna känslor som lyssnaren får förhålla sig till på egen hand. Skivbolagskollegan och vännen John Paul Keith, med fyra egna utmärkta album de senaste fem åren, spelar elgitarr på fem av nio låtar och bidrar i hög grad till låtarnas form och utformning. Jimbo Mathus spelar gitarr på två andra spår. Inte minst i nämnda ”Bleed”.

Jim Mize deltog i Vietnamkriget som sextonåring med ett falskt pass som visade att han var arton. Han har förlorat en son som efter att ha deltagit i kriget i Afghanistan led av posttraumatisk stress och aldrig blev sig själv igen. Låtar som ”Drunk moon fallin”, ”Empty rooms” och rockiga, lite stökiga ”Need me some Jesus” har många bottnar.

Hans fans kallar honom för Arkansas bäste låtskrivare. Själv nöjer jag mig med att konstatera att Jim Mize verkar vara en ganska vanlig man. Som skriver ovanligt bra låtar.

/Mattias Syrén

Lyssna på Spotify