»Bra, men det kommer att bli mycket bättre nästa gång«.

Det var min känsla när jag med välbehag hörde Israels genombrottsalbum “Barn Doors and Concrete Floors”. Albumet kändes som en hyllning till hans inspiratörer som Neil Young och Rolling Stones. Det lät också mycket Steve Earle. Albumet var bra men samtidigt ganska vanlig utan egen inriktning. Andra har gjort det förut. Samtidigt som man gillade det mycket blev hyllningen till hans inspiratörer lite långtråkig.

Det nya albumet »Israel Nash's Rain Plans« kan på sätt och vis sägas spegla förändringar i hans privatliv. För ett drygt år sedan flyttade han och familjen från New York till en ranch utanför Austin. Ett ödsligt landskap med mjuka kullar och en oändlig himmel. Det är vackert och storslaget men också hårt och ibland hotfullt.

Så kan man även beskriva musiken på det nya albumet. Det låter för det mesta varmt och ombonat. Men hans melankoli är ständigt närvarande och ibland tar den råa gitarrocken över. Det finns en ny ton i Israel Nashs musik. Det har blivit lite lugnare, lite flummigare och kanske på väg mot det psykedeliska. Influensera från Rolling Stones och Steve Earle är borta men påverkan från CSN&Y blir desto tydligare. Framförallt från Young och det blir lite för tydligt ibland.

Låtarna har större struktur nu, är mer omfattande i sitt uttryck och något man skulle kunna förklara som psykedelisk sensibilitet. Det är ofta ett attraktivt ljud han skapar. Nästan så man kan jämföra honom med Kurt Vile och hans senaste »Wakin´ On A Pretty Daze« som är en av årets absoluta höjdpunkter. Men där Vile långa svepande låtar hela tiden tar nya vägar och hela tiden håller mig kvar i det egna uttrycket blir Gripkas energinivåer betydligt lägre och låtarna blir mindre smittsamma jämfört med tidigare. På något sätt förlorar dom sig i sig själva.

Israel Nash Gripka är bra och det blir spännande att se honom live på kommande turné. Men med risk att bli tjatig, »Bra, men det kommer att bli mycket bättre nästa gång«.