Jag gillar verkligen Heathers själfulla röst.

Det är enkelt att jämföra henne med Aimee Mann och Ani DiFranco som säkert är stora influenser för henne. Hon hanterar flera olika genrer. Lite pop, americana förstås och en ordentlig dos Joni Mitchell-folk.

Hennes personlighet är uppfriskande och de 11 låtarna har hon skrivit själv eller med Ken Maiuri, bas och keyboardspelare som också producerat albumet. Inspirationskällorna är säkert och fast förankrat i låtar som »Flutter« och »Fire For You«.

Men problemet är att det blir lite FÖR säkert.

Det är kompetent rakt igenom men det blir lite lätt strömlinjeformat. Bäst fungerar det när Maloney utmanar sig själv, som hon gör genom att sjunga mot handklappning på »Hey Broken«. Då får hennes röst förnyad kraft. Och likaså när hon backas upp av en elegant akustisk gitarr och lätta körer som på »Grace«.

Men sen finns de där säkra låtarna som inledande »Great Imposter« och »Iron Bull«. Melodier som vi som lyssnare redan är förtrogna med och som Maloney inte gör så mycket åt för att skilja sig från liknande artister eller produktioner. Det betyder inte att albumet är ointressant, men det är ganska vanligt och »normalt«. Bra, men bara bra.

Heather Maloney är absolut en talang att följa framåt i tiden. När hon vässar sitt låtskrivande lite mer och tar några fler chanser med sitt material. När hon vågar lite mer och ger sin röst ännu mer utrymme. Som Eilen Jewell, till exempel.

Då lyssnar vi igen, och då inte bara på rösten.