Recension
Blandade Artister
Kin. Songs by Mary Karr & Rodney Crowell
(Vanguard/Hemifrån/EMI)

Mary Karr har givit ut fyra diktsamlingar och tre uppmärksammade memoarböcker. I de senare skriver hon öppenhjärtigt om sin alkoholism, men också om hur den romerska tron räddade henne. Liksom Rodney Crowell växte hon upp på East Texas baksida.

Rodney Crowell gav sin uppväxt lyrisk och musikalisk form på mästerverket »The Houston Kid«, och nu har han skrivit sångerna på skivan »Kin« tillsammans med Mary Karr, sånger som tolkas av artister som Vince Gill, Norah Jones, Lee Ann Womack, Rosanne Cash och Emmylou Harris, förutom av Crowell själv. Han är också den sammanhållande länken. Han är med i samtliga spår, även om skivan inte ges ut i hans namn.

Lyriken har genomgående ett episkt anslag. Bilder från en barndom någonstans i gränslandet där en hederlig »poor whites«-tillvaro hotar att övergå i ett tröstlöst »white trash«-liv blandas med tolkningar av den vuxnes alkoholism och felslagna kärleksaffärer.

Den första sången som Karr och Crowell skrev tillsammans var »If the Law Don’t Want You«, som tolkas av Norah Jones. Titeln följs av orden »neither, do I«, vilka anger attityden. Dragningen till det mörka kontrasterar suggestivt mot Norah Jones mjuka sång. Det är som om oskuldsfullheten alltid rymmer en längtan till sin motsats, ett tema som utforskats i romaner av Megan Abbott liksom i David Lynch-filmen »Blue Velvet«. Norah Jones röst blir också det perfekta instrumentet för att visualisera den till synes paradoxala dragningen neråt, mot det psykologiska mörkret och ett existentiellt nolläge.

Mot den skenbara oskuldsfullheten står den luttrade erfarenheten av de alkoholiserade föräldrarna i »Momma’s On A Roll«, där Lee Ann Womack går in i barnets upplevelse filtrerad genom den vuxna kvinnans perspektiv på samma sätt som Martina McBride gjorde i »Independence Day«, en av det senaste kvartsseklets bästa sånger, de flesta kategorier.

På liknande sätt tolkar Rodney Crowell sonens upplevelse i »My Father’s Advice«, där hans röst interfolieras av Kris Kristoffersons raspigt framförda faderliga råd.

Den andra sidan, den vuxnes erfarenhet, tolkas nästan lika bra av Rodney Crowell i »I’m A Mess« och Vince Gill i »Just Pleasing You«. Det perspektivet präglar också »Long Time Girl Gone By«, där Emmylou Harris gör sin bästa sånginsats sedan »Cowgirl’s Prayer«.

»Kin« är en rakt igenom lysande skiva. De fina sånginsatserna formas mot luftiga bakgrunder där Crowells kompgitarr, Steuart Smiths egensinnigare gitarrgångar, Larry Franklins sorgmodiga fiddle och Tommy Whites steel. Trots att musikerinsatserna är lojalt underordnade sången är de maximalt uttrycksfulla i sitt återhållna utspel.

Och, faktiskt, även Lucinda Williams icke-sång i »God I’m Missing You« blir meningsfullt i sammanhanget. Så starkt är det.

/Magnus Eriksson