Recension
Gibbs, Otis
Joe Hill’s Ashes
(Wanamaker/Rootsy)

I »Christmas in Washington« apostroferade Steve Earle flera av den amerikanska radikalismens centrala gestalter. Själva utgångspunkten var pessimistisk. Julen var 1996, och Bill Clinton skulle några veckor senare installeras för en andra presidentperiod. Steve Earle såg uppgivet på:

»It's Christmas time in Washington
The Democrats rehearsed
Gettin' into gear for four more years
Things not gettin' worse
The Republicans drink whiskey neat
And thanked their lucky stars
They said, 'He cannot seek another term
They'll be no more FDRs«

Någon Franklin D Roosevelt blev inte Clinton. De följande åren hade han fullt upp med Lewinsky-affären. Förhållandet med Monica Lewinsky och Clintons nyckfulla sanningsbegrepp hade dock inte blivit var mans egendom vid tiden för »Christmas in Washington«. Men uppgivenheten fanns där, liksom ett botemedel: den amerikanska radikalismen. Därför anropade Steve Earle Woody Guthrie:

»So come back Woody Guthrie
Come back to us now«

I verserna tolkade Steve Earle sin egen position. Han ville följa i Woody Guthries fotspår, men sålde sin själ »for wheels that roll«. Hjulen hade dubbel metaforisk betydelse, de syftade både på det kommersiella musikmaskineriets välsmorda hjul och på turnébussens hjul.

Steve Earles beskrivning av sin egen position fick även en generell betydelse som en metafor för den politiska sångens marginalisering på den samtida musikscenen, liksom politikens marginalisering i en tid då libertarianismen och anti-statliga ideologier erövrade problemformuleringsprivilegiet. Och apostrofen växte:

»So come back, Emma Goldman
Rise up, old Joe Hill
The barricades are goin' up
They cannot break our will
Come back to us, Malcolm X
And Martin Luther King
We're marching into Selma
As the bells of freedom ring«

Här åkallade Steve Earle inte endast den förebildliga sångaren, utan även en sammanhängande amerikansk, radikal tradition från sångaren och aktivisten Joe Hill via den anarkistiska ideologen Emma Goldman till Malcolm X och Martin Luther King.

Pete Seeger har beskrivit sig själv som »a link in the chain«. Det var den positionen som Steve Earle trädde in i genom apostroferna. Earle är också värd respekt för att han återkallade Joe Hill ur glömskan. Visserligen framför Joan Baez ofta »The Ballad of Joe Hill« under sina konserter och Phil Ochs skrev sången »Joe Hill«, som även Billy Bragg har spelat in. Men Joe Hills egna sånger tycktes försvunna ur den amerikanska traditionen i höjd med Greenwich Village-vågen. Undantagen är Pete Seeger som ofta framfört »The Preacher and the Slave« och aktivisten Joe Glazer som gjort en av de bästa skivorna med Joe Hills sånger.

Därför gläds jag också åt titeln på Otis Gibbs nya skiva, »Joe Hill’s Ashes«. Joe Hill ville att hans aska skulle spridas i 47 av USA:s då 48 delstater. Endast Utah blev utan. »I don’t want to be found dead in Utah«, som Joe Hill själv själv sade till sina kamrater i Industrial Workers of the World.

Otis Gibbs titel har alltså stark symbolisk laddning, och han skriver sånger i den radikala tradition som, trots det korta minnet i USA, har Joe Hill som en av sina viktigaste utgångspunkter. Men till skillnad från Joe Hill skriver han inte kampsånger. Han tolkar den proletära medvetenheten i musikaliska och erfarenhetsmässiga ramar som mer anknyter till Harlan County-sångarna och old timey-traditionen.

Där Joe Hills sånger ofta päglades av humor och en satirisk tillspetsning, är Otis Gibbs en luttrad pessimist. Även när han direkt anknyter till Joe Hill i titelspåret uttrycker han en uppgivenhet av samma slag som Steve Earle i »Christmas in Washington«, fast han gör det mindre programmatiskt.

Främst präglas Otis Gibbs sånger av en personlig livs- och samhällstolkning. I »Where Only the Graves Are Real« faller han ut i förkastelsedomar över marknadssamhällets rat race, men sångens coda formuleras likväl i den personligt viklade hyllningen till de få sanna vännerna i en värld där annars bara gravarna är verkliga.

Det gör att en titel som »Outdated, Frustrated and Blue« är emblematisk, den blir ett tecken för den samlade erfarenhet som kommer till uttryck i Otis Gibbs sånger. Den starkaste syntesen av det personliga och det politiska uttrycker Otis Gibbs annars i »The Town that Killed Kennedy«:

»I woke up in the town that killed Kennedy
Staring out the window of a Greyhound bus
I woke up and felt the age within me«

Så manar Otis Gbbs fram både ett socialt sammanhang och en existentiell upplevelse innan han abstraherar erfarenheten:

»No one chooses to ride in a Greyhound
The only reason you’re is you’re too broke to fly
There is a devil named poverty
That has brought us together
Now the devil’s taken us for a ride«

»Joe Hill’s Ashes« är en av de bästa samhällskritiska skivorna jag hört på mycket länge. Otis Gibbs sjunger med skrovlig övertygelse, och han ramas fint in av Thomm Jutz slide, mjuka melodispel och flat picking i någon sång och Deanie Richardsons följsamma old timey-fiddle.

Och Joe Hill är närvarande, som inspiration och formande kraft, när Otis Gibbs trots allt vågar drömma om bättre tider.

Finns i shopen: www.rootsy.nu/butik/album.php?id=1168

/Magnus Eriksson