Recension
Watson, Dale
Truckin’ Sessions Vol 2
(Me and My Americana/Playground)

»Truckin’ sessions« släpptes 1999 och är en lysande samling old time countrysånger. Detsamma gäller den nya volymen, men för att uppskatta plattorna till fullo krävs nog en viss fascination för det USA som utgörs av ändlösa highways och sunkiga vägkrogar. En god förmåga att romantisera alltihop hjälper antagligen också till. Inte för att Watson nödvändigtvis gör det, utan för att det han sjunger om nog är bortaplan för de flesta i detta land.

Men - vad fan – jag sitter väl mest här och försöker vara politiskt korrekt medelklass, en halvt uttråkad akademiker som jag är, en som aldrig kommer att ansluta sig till något gäng för att få lite spänning i tillvaron (ingen föreningsmänniska, nej). Återstår att konsumera andras, eventuellt fiktiva, öden och äventyr. Det sagt och det erkänt: Jag älskar Watsons plattor. Han står som en kompromisslös försvarare för allt som gör country till den musikform jag helst av allt lyssnar på. Jag gottar mig alltså åt glimrande honkytonkgitarrer, spänstig fiol, en pedal steel som sköljer vindpinade känslostormar av prärielängtan över Västgötaslätten och åt Watson själv. Med djup och uttrycksfull röst förmedlar han såväl vemod som rastlöshet och förmår verkligen levandegöra sångernas karaktärer.

Nu kunde man ju invända att detta har hörts många gånger förut och att den som kan sin Bakersfieldcountry, särskilt Merle Haggard, sin Waylon Jennings och sin George Jones lär nicka igenkännande. Men bra musik är alltid bra musik och just nu är Dale Watson herre på den traditionella countrytäppan. En outlaw för en tid när marknadens intressen, för vilken gång i ordningen och i värsta fall en gång för alla?, ger sig på att definiera den goda smaken. Integritet, var ordet.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg