Bäst 2009
Utan inbördes rangordning: 2009 års 30 bästa plattor.
Wayne Hancock
Viper Of Melody
(Bloodshot/Border)[/b]
Med avstamp i arketypisk rock’n’roll som den lät när Hank inte visste att han gjorde den, som i »Hey good lookin’« eller »Move it on over«, och med näsan pekande rakt mot rockabilly, trollar Wayne Hancock och hans grymma band fram tretton fantastiska spår om bland annat mördade älskare, nätter i hundkojan och ensliga highways.
Tom Russell
Blood And Candle Smoke
(Proper/BAM)
Russells historier är aldrig generiska, men han lyckas oavsett sina preciseringar alltid göra dem allmängiltiga, och detta kan mycket väl vara Russells hittills starkaste platta. Calexico och andra spelar av hela sina hjärtan och Russells röst, ärrad och renons på inställsamhet, kryper in i sångerna och levandegör varje enskilt öde, oavsett om det är hans eget eller någon annans.
Amy Allison
Sheffield Streets
(Urban Myth)
Amy Allison gräver sig djupt ner åt alla möjliga håll i den amerikanska sångskattkistan och kommer upp med underbara och skiftande sånger om futil, förstulen, förlorad och fullbordad kärlek. Allt framfört med underbart säregen röst och maximalt lyhörda musiker.
Kieran Kane
Somewhere Beyond The Roses
(Dead Reckoning/Compass)
Korthuggna bilder och destillerade tankar med filosofiska rymder mellan raderna. Upplyftande, avskalat, existentiellt och minimilistiskt. Bör kollas upp av alla som uppskattar en americana som utan ansträngning löser upp gränserna mellan folk, country och blues.
Jenny Bohman
Coming Home
(Rootsy.nu/ADA Nordic)
Bohman har en extraordinär röst – känslig och uttrycksfull - och hennes gestaltningar saknar alla tendenser till överspel. Musiken rör sig med imponerande lätthet mellan olika typer av blues och formfriheten gör plattan både spännande och ytterst personlig.
Andi Almqvist
Glimmer
(Rootsy.nu)
Almqvist blommar ut och levererar svarta historier med karaktärer som till lika delar är obehagligt påträngande som avgjort fiktiva. Det jäser överallt av sömnlöshet, drogmissbruk, naken rädsla och ren och skär längtan. Melodiernas styrka, arrangemangens fantasifullhet och texternas bildrikedom bildar tillsammans med Almqvists övertygande sång en av årets mest egensinniga helheter.
Beoga
The Incident
(Compass/Rootsy.nu)
Stående på solid keltisk mark slår Beoga broar till såväl jazz som blues och gospel, ett trick som knappast utan vidare låter sig ros i land. Beoga gör det med både intensiv spelglädje och elegant lätthet. Det blir inte sämre av att Niamh Dunne har en röst som lyfter de (aningen för få) vokala spåren till rent förföriska nivåer.
Dale Watson and his Lone Stars
Truckin’ Sessions Vol 2
(Me And My Americana/Playground)
Watson står som en kompromisslös försvarare av allt som gör country till den musikform jag helst av allt lyssnar på. Jag gottar mig alltså åt glimrande honkytonkgitarrer, spänstig fiol, en pedal steel som sköljer vindpinade känslostormar av prärielängtan över Västgötaslätten och åt Watson själv. Med djup och uttrycksfull röst förmedlar han såväl vemod som rastlöshet och förmår verkligen ge liv åt sångernas karaktärer.
Justin Townes Earle
Midnight At The Movies
(Bloodshot/Border)
En operation i gränstrakterna mellan Appalacherna och Texas och Earle gör ingen hemlighet av att han, precis som jag, älskar country som den en gång lät. Men här finns också några gränsöverskridande spår av hög klass av en son som står väldigt gott på egna ben.
Richard Lindgren
Poets Drown In Lakes – A Live Recording
(Rootsy.nu)
Tillsammans med ett känsligt och akustiskt, ja till och med trumlöst, band gör Lindgren en lågmäld men samtidigt storslagen folkmusik. Hans ärrade och intensiva röst låter mer personlig live, som om han vågar distansera sig mer från förebilderna när han möter sin publik, och han räds inte det långsamma eller det intima. Publiken sitter andäktig och tyst och jag följer det exemplet här på min kammare.
Mack & Dyan
No Dancing
(Nelon Records)
Duetten lever inom countryn och äkta paret Cook tonsätter vardagliga tankar bättre än de flesta. Musiken är klassisk honky tonk och den blir knappast bättre än här.
Colin Linden
From The Water
(TrueNorth/Rootsy.nu)
I allt väsentligt en bluesplatta, men Linden är i första hand ute efter känslan och låtmaterialet är mycket varierat, från episka folkbluesiga saker till funkigare grooves. Svänget är påtagligt hela vägen och själfullheten likaså. Linden övertygar än en gång, inte minst som låtskrivare och gitarrist.
Daddy
For a second time
(Proper/Playground)
Daddy bildar en stark kollektiv enhet med musiker som vet vad knivskarpt men ändå ruffigt samspel vill mena. Jag kommer att tänka på Booker T & The MG’s och då är vi verkligen uppe i förstadivisionen. Southern americana mitt i bulls eye.
Fur Dixon & Steve Werner
Travelers
(Grass & Gravel/Hemifrån)
Men Dixon och Werners röster harmonierar perfekt, deras rastlöshet och musikens ödslighet är min och när Werner närmast bräker fram »I got scars on my face, scars on my hands, scars on the inside untouched by mortal men. I can't bury them so I carry them and I wear them like a crown« - och så vidare - är åtminstone jag hemma. Livet och bara livet satt till musik som är country, bluegrass, blues och folk i en lika välbekant som varm och oumbärlig syntes.
Keith Miles
Beyond The Headlights
(House of Trout/Hemifrån)
Miles skriver berättande texter i en tradition där andra stora namn är John Prine, Guy Clark och Jerry Jeff Walker. Musikaliskt är han bred som en highway, i alla fall så länge vi talar americana. Ett par Western swingaktiga saker, hans kärleksförklaring till Södern i »The South« och en intensiv version av »Samson and Delilah« tillhör höjdpunkterna här.
Kendel Carson
Alright Dynamite
(Train Wreck/Rootsy.nu)
Hennes röst har utvecklats och hon har bidragit mer som låtskrivare här än på debuten. Resultatet är mycket lyckat på en skiva som definitivt är rootsy americana men som inte kan sorteras in mycket snävare än så. Plattan borde alltså tilltala även den som föredrar musik från den amerikanska mittfåran.
Naomi Sommers
Gentle As The Sun
(Continental Song City/Playground)
Ett album fyllt av svängig och levande musik någonstans där hillbilly- och bluegrasstraditionen möter blues, folk och en skärva jazz. Mandoliner, dobro och andra akustiska stränginstrument dominerar en ljudbild som är öppen och välkomnande.
Watermelon Slim
Escape From The Chicken Coop
(NorthernBlues/Rootsy.nu)
Här finns för all del några fler countryinslag än tidigare, men i allt väsentligt har vi att göra med typiska Slimlåtar framförda på ett sätt som mer är varianter på tidigare inspelningar än brott på linjen. Resultatet är strålande, från det inåtvända grubblandet i den fina versionen av »Wreck on the highway«, över humanismen i »Should have done more« till Wayloninfluenserna i »America’s wives« och klacksparken »Skinny women and fat cigars«. Han är överjävligt bra live också.
Bruce Springsteen
Working On A Dream
(Columbia/SonyBMG)
Sammantaget låter detta väldigt mycket Springsteen samtidigt som »Working On A Dream« är rätt olik alla andra skivor han gjort. Titelspåret, »My lucky day« och »Kingdom of days« är arketypiska Springsteenlåtar medan »Outlaw Pete« och några till bygger på för Springsteen mer ovanliga harmonier. Han sjunger oerhört bra och går faktiskt iland med att låta ungefär som ett inspirerat möte mellan sig själv som ung och Roy Orbison.
Chuck Mead
Journeyman's Wager
(Continental Song City/CRS/Rootsy.nu)
Mead har kallats »The Hillbilly Renaissance Man« och varför inte? Det här är god rock'n'roll med tydliga countryinfluenser. En Dave Edmunds för 2000-talet, kanske. Plattan innehåller i alla händelser ett antal riktigt starka låtar med refränger som sätter sig och sitter kvar.
Diana Jones
Better Times Will Come
(Proper/BAM)
En mörk och sensuell röst och en bukett vackra sånger. Utanpåverket lyser starkt med sin frånvaro, men Jones folkmusikvariant innehåller såväl utsökta kompositioner som övertygande framföranden.
Brian Setzer
Songs From Lonely Avenue

(Surfdog/Playground)
En plattan är fylld av musik som låter som om den alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Låtarna, i de flesta fall alldeles utmärkta, har filmiska kvaliteter och Setzers faibless för film noir lämnar tydliga avtryck.
Och det svänger som attan om denna jazziga swing-rockabilly.
Elizabeth Cook
Balls
(Continental Song City/CRS/Rootsy.nu)
Elizabeth Cook gör traditionell country som refererar till Kitty Wells och Loretta Lynn även om hennes röst mest av allt påminner om Dolly Partons. Plattan är producerad av Rodney Crowell och som helhet ligger den inte långt ifrån dennes stora 80-talshit »Diamonds & Dirt«.
Mednick, Steve & Eddie Seville
La Collaborazione Dei Due
(Cottage Sound Recordings/Hemifrån)
Texter om nätter i Louisiana, återblickar på fornstora dagar, livsval och kärlekens nödvändighet i en värld där slotten byggs av sand och bandet bara ibland spelar låten du vill höra satta till musik som lutar sig mot Zevon, REM och Springsteen. Mednick och Seville skönsjunger knappast, och det hjälper säkert till att göra deras dynamiska och ibland lätt funkiga rotrock intressant hela vägen.
Rosanne Cash
The List
(Manhattan/EMI)
Johnnys vid det här laget kända lista betas av till några procent. Nyskapande arrangemang, fantastisk sång, oumbärliga låtar och minnesvärda gästspel från bland annat Costello och Springsteen.
Tanya Tucker
My Turn
(Saguaro Road Records/BAM)
Tucker gör en Patty Loveless eller Martina McBride, dvs tolkar klassiska countrylåtar utan att gå utanför ramarna. Allt hänger därmed på uttolkaren och att Tanya Tucker har en röst som går utanpå det mesta bör vara väl känt. Ingen omistlig platta, men likväl en väldigt bra sådan.
Slutligen bör också bluesplattorna med Bobby Jones och Rick Estrin, det sicilianska jazzprojektet av Michael Occhipinti och Kris Kristoffersons fina »Closer To The Bone« nämnas.
Wayne Hancock
Viper Of Melody
(Bloodshot/Border)[/b]
Med avstamp i arketypisk rock’n’roll som den lät när Hank inte visste att han gjorde den, som i »Hey good lookin’« eller »Move it on over«, och med näsan pekande rakt mot rockabilly, trollar Wayne Hancock och hans grymma band fram tretton fantastiska spår om bland annat mördade älskare, nätter i hundkojan och ensliga highways.
Tom Russell
Blood And Candle Smoke
(Proper/BAM)
Russells historier är aldrig generiska, men han lyckas oavsett sina preciseringar alltid göra dem allmängiltiga, och detta kan mycket väl vara Russells hittills starkaste platta. Calexico och andra spelar av hela sina hjärtan och Russells röst, ärrad och renons på inställsamhet, kryper in i sångerna och levandegör varje enskilt öde, oavsett om det är hans eget eller någon annans.
Amy Allison
Sheffield Streets
(Urban Myth)
Amy Allison gräver sig djupt ner åt alla möjliga håll i den amerikanska sångskattkistan och kommer upp med underbara och skiftande sånger om futil, förstulen, förlorad och fullbordad kärlek. Allt framfört med underbart säregen röst och maximalt lyhörda musiker.
Kieran Kane
Somewhere Beyond The Roses
(Dead Reckoning/Compass)
Korthuggna bilder och destillerade tankar med filosofiska rymder mellan raderna. Upplyftande, avskalat, existentiellt och minimilistiskt. Bör kollas upp av alla som uppskattar en americana som utan ansträngning löser upp gränserna mellan folk, country och blues.
Jenny Bohman
Coming Home
(Rootsy.nu/ADA Nordic)
Bohman har en extraordinär röst – känslig och uttrycksfull - och hennes gestaltningar saknar alla tendenser till överspel. Musiken rör sig med imponerande lätthet mellan olika typer av blues och formfriheten gör plattan både spännande och ytterst personlig.
Andi Almqvist
Glimmer
(Rootsy.nu)
Almqvist blommar ut och levererar svarta historier med karaktärer som till lika delar är obehagligt påträngande som avgjort fiktiva. Det jäser överallt av sömnlöshet, drogmissbruk, naken rädsla och ren och skär längtan. Melodiernas styrka, arrangemangens fantasifullhet och texternas bildrikedom bildar tillsammans med Almqvists övertygande sång en av årets mest egensinniga helheter.
Beoga
The Incident
(Compass/Rootsy.nu)
Stående på solid keltisk mark slår Beoga broar till såväl jazz som blues och gospel, ett trick som knappast utan vidare låter sig ros i land. Beoga gör det med både intensiv spelglädje och elegant lätthet. Det blir inte sämre av att Niamh Dunne har en röst som lyfter de (aningen för få) vokala spåren till rent förföriska nivåer.
Dale Watson and his Lone Stars
Truckin’ Sessions Vol 2
(Me And My Americana/Playground)
Watson står som en kompromisslös försvarare av allt som gör country till den musikform jag helst av allt lyssnar på. Jag gottar mig alltså åt glimrande honkytonkgitarrer, spänstig fiol, en pedal steel som sköljer vindpinade känslostormar av prärielängtan över Västgötaslätten och åt Watson själv. Med djup och uttrycksfull röst förmedlar han såväl vemod som rastlöshet och förmår verkligen ge liv åt sångernas karaktärer.
Justin Townes Earle
Midnight At The Movies
(Bloodshot/Border)
En operation i gränstrakterna mellan Appalacherna och Texas och Earle gör ingen hemlighet av att han, precis som jag, älskar country som den en gång lät. Men här finns också några gränsöverskridande spår av hög klass av en son som står väldigt gott på egna ben.
Richard Lindgren
Poets Drown In Lakes – A Live Recording
(Rootsy.nu)
Tillsammans med ett känsligt och akustiskt, ja till och med trumlöst, band gör Lindgren en lågmäld men samtidigt storslagen folkmusik. Hans ärrade och intensiva röst låter mer personlig live, som om han vågar distansera sig mer från förebilderna när han möter sin publik, och han räds inte det långsamma eller det intima. Publiken sitter andäktig och tyst och jag följer det exemplet här på min kammare.
Mack & Dyan
No Dancing
(Nelon Records)
Duetten lever inom countryn och äkta paret Cook tonsätter vardagliga tankar bättre än de flesta. Musiken är klassisk honky tonk och den blir knappast bättre än här.
Colin Linden
From The Water
(TrueNorth/Rootsy.nu)
I allt väsentligt en bluesplatta, men Linden är i första hand ute efter känslan och låtmaterialet är mycket varierat, från episka folkbluesiga saker till funkigare grooves. Svänget är påtagligt hela vägen och själfullheten likaså. Linden övertygar än en gång, inte minst som låtskrivare och gitarrist.
Daddy
For a second time
(Proper/Playground)
Daddy bildar en stark kollektiv enhet med musiker som vet vad knivskarpt men ändå ruffigt samspel vill mena. Jag kommer att tänka på Booker T & The MG’s och då är vi verkligen uppe i förstadivisionen. Southern americana mitt i bulls eye.
Fur Dixon & Steve Werner
Travelers
(Grass & Gravel/Hemifrån)
Men Dixon och Werners röster harmonierar perfekt, deras rastlöshet och musikens ödslighet är min och när Werner närmast bräker fram »I got scars on my face, scars on my hands, scars on the inside untouched by mortal men. I can't bury them so I carry them and I wear them like a crown« - och så vidare - är åtminstone jag hemma. Livet och bara livet satt till musik som är country, bluegrass, blues och folk i en lika välbekant som varm och oumbärlig syntes.
Keith Miles
Beyond The Headlights
(House of Trout/Hemifrån)
Miles skriver berättande texter i en tradition där andra stora namn är John Prine, Guy Clark och Jerry Jeff Walker. Musikaliskt är han bred som en highway, i alla fall så länge vi talar americana. Ett par Western swingaktiga saker, hans kärleksförklaring till Södern i »The South« och en intensiv version av »Samson and Delilah« tillhör höjdpunkterna här.
Kendel Carson
Alright Dynamite
(Train Wreck/Rootsy.nu)
Hennes röst har utvecklats och hon har bidragit mer som låtskrivare här än på debuten. Resultatet är mycket lyckat på en skiva som definitivt är rootsy americana men som inte kan sorteras in mycket snävare än så. Plattan borde alltså tilltala även den som föredrar musik från den amerikanska mittfåran.
Naomi Sommers
Gentle As The Sun
(Continental Song City/Playground)
Ett album fyllt av svängig och levande musik någonstans där hillbilly- och bluegrasstraditionen möter blues, folk och en skärva jazz. Mandoliner, dobro och andra akustiska stränginstrument dominerar en ljudbild som är öppen och välkomnande.
Watermelon Slim
Escape From The Chicken Coop
(NorthernBlues/Rootsy.nu)
Här finns för all del några fler countryinslag än tidigare, men i allt väsentligt har vi att göra med typiska Slimlåtar framförda på ett sätt som mer är varianter på tidigare inspelningar än brott på linjen. Resultatet är strålande, från det inåtvända grubblandet i den fina versionen av »Wreck on the highway«, över humanismen i »Should have done more« till Wayloninfluenserna i »America’s wives« och klacksparken »Skinny women and fat cigars«. Han är överjävligt bra live också.
Bruce Springsteen
Working On A Dream
(Columbia/SonyBMG)
Sammantaget låter detta väldigt mycket Springsteen samtidigt som »Working On A Dream« är rätt olik alla andra skivor han gjort. Titelspåret, »My lucky day« och »Kingdom of days« är arketypiska Springsteenlåtar medan »Outlaw Pete« och några till bygger på för Springsteen mer ovanliga harmonier. Han sjunger oerhört bra och går faktiskt iland med att låta ungefär som ett inspirerat möte mellan sig själv som ung och Roy Orbison.
Chuck Mead
Journeyman's Wager
(Continental Song City/CRS/Rootsy.nu)
Mead har kallats »The Hillbilly Renaissance Man« och varför inte? Det här är god rock'n'roll med tydliga countryinfluenser. En Dave Edmunds för 2000-talet, kanske. Plattan innehåller i alla händelser ett antal riktigt starka låtar med refränger som sätter sig och sitter kvar.
Diana Jones
Better Times Will Come
(Proper/BAM)
En mörk och sensuell röst och en bukett vackra sånger. Utanpåverket lyser starkt med sin frånvaro, men Jones folkmusikvariant innehåller såväl utsökta kompositioner som övertygande framföranden.
Brian Setzer
Songs From Lonely Avenue

(Surfdog/Playground)
En plattan är fylld av musik som låter som om den alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Låtarna, i de flesta fall alldeles utmärkta, har filmiska kvaliteter och Setzers faibless för film noir lämnar tydliga avtryck.
Och det svänger som attan om denna jazziga swing-rockabilly.
Elizabeth Cook
Balls
(Continental Song City/CRS/Rootsy.nu)
Elizabeth Cook gör traditionell country som refererar till Kitty Wells och Loretta Lynn även om hennes röst mest av allt påminner om Dolly Partons. Plattan är producerad av Rodney Crowell och som helhet ligger den inte långt ifrån dennes stora 80-talshit »Diamonds & Dirt«.
Mednick, Steve & Eddie Seville
La Collaborazione Dei Due
(Cottage Sound Recordings/Hemifrån)
Texter om nätter i Louisiana, återblickar på fornstora dagar, livsval och kärlekens nödvändighet i en värld där slotten byggs av sand och bandet bara ibland spelar låten du vill höra satta till musik som lutar sig mot Zevon, REM och Springsteen. Mednick och Seville skönsjunger knappast, och det hjälper säkert till att göra deras dynamiska och ibland lätt funkiga rotrock intressant hela vägen.
Rosanne Cash
The List
(Manhattan/EMI)
Johnnys vid det här laget kända lista betas av till några procent. Nyskapande arrangemang, fantastisk sång, oumbärliga låtar och minnesvärda gästspel från bland annat Costello och Springsteen.
Tanya Tucker
My Turn
(Saguaro Road Records/BAM)
Tucker gör en Patty Loveless eller Martina McBride, dvs tolkar klassiska countrylåtar utan att gå utanför ramarna. Allt hänger därmed på uttolkaren och att Tanya Tucker har en röst som går utanpå det mesta bör vara väl känt. Ingen omistlig platta, men likväl en väldigt bra sådan.
Slutligen bör också bluesplattorna med Bobby Jones och Rick Estrin, det sicilianska jazzprojektet av Michael Occhipinti och Kris Kristoffersons fina »Closer To The Bone« nämnas.
Skrivet av Bengt O Tedeborg
