Recension
McLauchlan, Murray
Songs from the Street: The Best of Murray McLauchlan
(True North)

I hear mariacchi static on my radio
the tubes they glow in the dark

Första gången jag hörde de magiska raderna var nån gång i början av 70-talet.

Han som sjöng var från Kanada och hette Murray McLauchlan.

Det tog flera år innan jag förstod att det var Warren Zevon som först skrivit och spelat in låten.

Jag blev så förhäxad av ”Carmelita” att jag aldrig fattade att plattan dessutom innehöll McLauchlans första stora hit, ”The Farmers Song”, en bedårande hyllning i valstakt till de kvinnor och män som ser till att vi får bröd på bordet.

Nu, 35 år senare, sitter jag här med en dubbel-CD som täcker hela Murray McLauchlans karriär – 40 år. Ett helt liv. Och hör den ena pärlan efter den andra från en en man som är så gott som okänd här hemma men, förstås jag snabbt, något av en legend i det där mystiska jättelandet.

Till skillnad från t ex Leonard Cohen kommer han inte från Montreal utan Toronto, rockstaden där Ronnie Hawkins sjöng rock & roll och r & b i exil och där John Lennon spelade in sin live-skiva med Plastic Ono Band.

Men McLauchlan kommer från Torontos folk- och countrykretsar. På första CD:n låter han som en korsning mellan Neil Young och Gordon Lightfoot medan han radar upp det ena mindre mästerverket efter det andra – den ömsinta ”Child´s Song” som är i klass med ”She´s Leaving Home” i sin genre, ”You Need A New Lover Now”, som doftar Dylan, ”Down By the Henry Moore”, en hyllning till rockdistriktet i Toronto, den sköra ”So Far Away”, akustisk och live… varenda spår är långt mer än hörvärt.

På CD2 har arren blivit rockigare och svulstigare i takt med tiden, men varken McLauchlans varma röst eller utsökta melodisinne sviker i låtar som ”As Lonely As You”, den soulmättade ”Try Walking Away”, country-snyftaren ”Don´t Put Your Faith In Men”, skriven till Murrays dotter Amy, och den den hymnliknande ”If the Wind Could Blow My Troubles Away”. Mot slutet av CD:n återvänder han till det lilla formatet med jordnära, svängiga små äss som ”Never Did Like That Train” (JJ Cale-varning i kompet), ”Red River Flood”, hyllningen till Kanada, ”Out Past the Timberline” och snygga radiohiten ”Love With A Capital L”. ”Burned Out Car”, historien om en hemlös man från 1996, hör till topparna på plattorna. ”Path of the Moon” är från 2005 och visar att Murray McLaughlan är långtifrån en förbrukad kraft..

Det är märkligt att få en nästan helt okänd karriär på 40 år så här snyggt sammanfattad på två CD-skivor. Och det känns som att det finns en hel skattkista med fantastisk musik kvar att upptäcka.

Och fan vet om inte Murray McLauchlans version av ”Carmelita” är lika bra som Warrens. Minst.

/Christer Olsson