Lost in the Blåst
Karlsson, Svante
American Songs
(?)

På sin debutskiva öppnar Svante Karlsson starkt med en akustisk »The Lakes of Pontchartrain«. En traditionell folksång som redan från början slår an tonen för hela cd´n, långt mera laidback och soft än uppföljaren fyra år senare. I hälften av låtarna hittar man honom ensam med gitarr, munspel, hammondorgel och piano. Ni som på plats vill söka ursprunget till »The Lakes of Pontchartrain« kan ju även ägna någon timme åt att passera världens längsta bro som går över just Pontchartrain, den är 38 km och förbinder Mandeville med Metairie i Louisiana.

Alla som någon gång stått i en replokal, alldeles oavsett nivå, vet hur det känns och låter när man når dom ögonblick då allt stämmer. I »Caribbean wind« får man direkt känslan av replokal och jag råkar veta att det här är en förstatagning. Så här låter det bara en gång och jag är verkligen glad att bandspelaren var på! Det blir inte mindre intressant av att veta att ingen i bandet, förutom Svante själv, hade hört »Caribbean wind« innan inspelningstillfället. Strax före tagningen ger han övriga musiker en genomgång och lyckas på så sätt skapa en lika disciplinerad som spontan inspelning. Det här är en verklig pärla, skriven av Dylan som hade för avsikt att ta med den på Lp´n »Shot of love« –81. Han blev aldrig riktigt nöjd med resultatet och lät den bli liggande, för att till sist hamna i boxen »Biograph« -85.

»Pretty Peggy-O« är ytterligare en traditionell historia. Likt »The Lakes of Pontchartrain« vilar den tryggt i Svantes tydliga känsla för den här typen av folkligt förankrat material. Lyssna bara på hammondorgeln som kommer in i solot och är så snyggt tillbakahållen. Den tillåts aldrig ta över ljudbilden, bara förstärka densamma. När man i slutet inbillar sig att gränsen är nådd så höjer han nivån ytterligare genom att lägga på några takter munspel! Så väl genomtänkt! Han ställer sig bredvid både Dylans version på debut-Lp´n 1962 och den gamle Kingston Trio medlemmen John Stewarts inspelning på cd´n »An American Folk Song Anthology« från 1996.

Så då till en av skivans verkliga höjdpunkter, »Deportees (Plane wreck at los Gatos / Goodbye Juan)« vilken räknas som Woody Guthries sista stora sång. Guthrie skrev den 1948 efter att ha läst om ett störtat flygplan vars passagerare var deporterade mexikanska lantarbetare. En nekrolog över avpersonifierad arbetskraft som i pressen enbart beskrevs som just deporterade. Att Guthrie med sitt starka sociala patos måste ha upprörts framgår av den starka texten. Hur han tänkt sig melodin är för dom flesta av oss däremot okänt!

Den vackra melodin kom till cirka 10 år senare, då en skollärare vid namn Martin Hoffman satte musik till texten. Guthrie gjorde tyvärr aldrig någon egen riktig inspelning. Första kända utgåvan ligger istället på Vanguard-Lp´n »CISCO HOUSTON sings the songs of Woody Guthrie« från 1961. Den som åker till New York, kan göra ett besök hos The Woody Guthrie Foundation & Archives och där höra Guthries hemmagjorda, och enda, bandinspelning från tidigt 50-tal. Han lär sjunga den mycket långsamt och bara delvis använda gitarr.

Det finns många som gjort »Deportees / Plane wreck at los Gatos«. En av de bästa är Nanci Griffiths nästan smärtsamt vackra version på cd´n »Other voices, too (a trip back to bountiful)« från 1998. Om Griffiths version utgår från sorg och smärta så verkar Svante Karlsson hämta inspiration i det som följer efter sorgen - uppvaknandet och vreden.

Som ren gissning skulle jag kunna tänka mig att en inspelning av Woody Guthrie, då med Hoffmans melodi, skulle ligga närmast Barbara Danes osentimentala och lysande tolkning från 1964, men utgiven först 1996 av Arhoolie Rec.

Ytterligare tre låter är hämtade från Dylan, »Just like a woman« från »Blonde on Blonde« –66, »If you see her, say hello« från »Blood on the Tracks« –75 samt »I forgot more than you´ll ever know« från »Self Portrait« –70. Dom två första skrivna av Dylan själv medan den sista är en countryklassiker som många andra också gjort. Karlsson kopierar dock aldrig rakt av, utan arrangerar om och väljer att sätta sina egna avtryck i den musik han gör.

Ett undantag från den regeln är hans version av Greatful Deads mycket fina »Friend of the devil«, hämtad från »American Beauty« –70. Här går han parallellt med originalet och jag väljer precis lika gärna hans version som Deads. Jerry Garcia tog med sig ”Friend of the devil” till soloskivan han gjorde tillsammans med David Grisman 1991 och det är ett sju minuters långt mästerverk som ingen rår på. Det ger i alla fall en god bild av vilken nivå Svante Karlsson faktiskt ligger på!

Lite överraskande är att han väljer att göra »A teenager in love«. Den är så djupt förankrad i vit doo wop och motvilligt tänker man först på The Boppers. Sången skrevs av Doc Pomus och Mort Shuman 1959, inspirerade av Frankie Lymons hit »Why do fools fall in love« och med Dion DiMucci i tankarna. Dion & the Belmonts fick också en hit med låten och visst tänker man mer på »Sista natten med gänget« än moderna singer/songwriter-artister!

Det är därför extra roligt att konstatera att Svante Karlsson lyckas förvandla den här finniga tonårsängslan till en vuxen mans bekännelse. Kanske skulle han istället använt den ursprungliga titeln »(It´s great to be) Young and in love«. Det var så dom skrev den, innan Laurie Records ägare Dean Schwartz bestämde sig för att titeln mer direkt borde vända sig till den skivköpande målgruppen.

Den som vill få en uppfattning om embryot till »A teenager in love« kan skaffa den av Jonas Bernholm 1990 utgivna, utmärkta Lp´n kallad just »It´s great to be young and in love« (Whiskey, Woman, and… KM713) som innehåller Doc Pomus tidiga inspelningar. Här finns en demoinspelning där Mort Shuman gör sången ensam vid pianot och använder originaltiteln i refrängen.

Eftersom jag är förtjust i Dion så måste jag ta tillfället i akt att rekommendera hans singel »Tomorrow won´t bring the rain« från 1965, ett folkrockmästerverk producerat av ingen mindre än Tom Wilson. Det om något borde motivera Svante Karlsson att göra ytterligare en Dionlåt! Lättast hittar man den på samlingen »The road I´m on – A retrospektive« från 1997, som innehåller både utgivet och outgivet material från Dions Columbiaperiod.

Som helhet är det här en jämn och väl balanserad skiva. Den kan kanske inte kallas nyskapande eller göra anspråk på att förändra världen, men Svante Karlsson har en unik talang i det att han så väl förvaltar den amerikanska, på folkmusik baserade, singer/songwriter-traditionen. När man lyssnar på hans tolkningar av olika sånger så hamnar dom ofta bredvid, nästan aldrig bakom, originalen eller dom bäst gjorda inspelningarna. Han är i vilket fall som helst för stor som artist för att vara en angelägenhet enbart för Halmstad!

/Per Magnusson

Skriv en egen Lost in the Blåst!