Jills veranda (sida 1 av 1)

Tom Skjeklesæther: 2015-11-19 09:26		Så gårsdagens program i serien Jills veranda (andre sesongen), der den svenske countrysangerinnen Jill Johnson inviterer svenske artistkolleger til Nashville for å »overbevise« dem om countymusikkens kvaliteter. Den første sesongen er selvfølgelig mest kjent for å ha kickstartet karrieren til amerikanske Doug Seegers. I gårsdagens episode var det gøteborg-sangeren Joel Alme som var gjest. Han ga et klart sympatisk inntrykk. Men som musikkjournalist var det noen saker jeg hang meg opp i. 1. Er det ikke pussig å bruke Grateful Deads »Truckin´« som lydlegging av kjørescener fra Nashville? (Som Dead-head, på vei til eget dead-head-symposium i Oslo senere i dag i forbindelse med utgivelsen av Fare The Well-videoer/ plater har jeg selvfølgelig ikke noe i mot »Truckin´« som sådan). 2. Billedlegging av »tilfeldige« utslåtte mennesker filmet, vil jeg tro, på Broadway i Nashville. Har disse menneskene godkjent å bli brukt som illustrasjon på menneskelig misære? 3. Dårlig fact-sjekking til info-plakatene som vises i programmet. Merle Haggard så Johnny Cash som innsatt i San Quentin i 1959, ikke som påstått under innspillingen av Cash liveplate i 1969. Da var Haggard allerede en stor og etablert countrystjerne, han startet den karrieren allerede tidlig på 1960-tallet. Den type blundere undergraver researchen til hele serien. 4. Sangen »Rainbow Road«, valgt i programmet av Alme og fremført i et fengsel, er vel strengt tatt mer enn Muscle Shoals soul klassiker enn en countrylåt. Skrevet av Donnie Fritts og Dan Penn og mest kjent i Arthur Alexanders nydelige versjon.
Bengt Eriksson: 2015-11-20 12:05		Producenten är ny (inte samma som för första omgången).
Bengt Eriksson: 2015-11-20 19:06		www.facebook.com/thomas.buskhagen/posts/10206836827573359?notif_t=notify_me
Magnus Eriksson: 2015-11-22 20:08		Till skillnad från den kloke Tomas Buskhagen tycker jag att de två avsnitten hittills i höst varit bättre än några av den första säsongens. Vad jag ogillat har varit en konfrontatorisk attityd i en del avsnitt, t ex Karin Hermanssons förra året. Seinabo Sey hade lite av samma inställning i början, men lyssnade sedan. De bästa avsnitten tycker jag ha varit med dem som i likhet med Joel Alme och rapparen förra året (minns inte hans namn) var nyfikna och öppna för intryck och inte drevs av något tvång att proklamera vilka de själva är och varför Nashville kanske inte gillar dem. Slarvet med sakuppgifter är ett problem, liksom okunnigheten. Varenda countrylyssnare vet väl vem Billy Joe Shaver är, men han presenterades som en okänd storhet. Och i det första avsnittet förra året var det naturligtvis bra att Linda Martell spårades, men både Jiil J och Titiyo Jah envisades med att tjafsa om »Afro-American« trots att Linda Martell försynt korrigerade dem. Och i det avsnittet tycktes Charley Pride okänd, liksom O.B. McClinton.
Magnus Eriksson: 2015-11-22 21:02		»Till skillnad från den kloke Tomas Buskhagen tycker jag att de två avsnitten hittills i höst varit bättre än några av den första säsongens« är en otydlig formulering. Jag menar »vissa« eller »en del« av förra säsongens avsnitt.
Terje Hanstad: 2015-11-25 09:07		Artig at Donnie Fritts nevnes. Kristoffersson's tangentmann har jo laget en helt usøkt plate for året.
Lista ämnen Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg