Musikalisk leda (sida 1 av 1)

Jonas Ericson: 2014-11-05 16:46		Är det möjligt att inte tycka om musik? Och nu menar jag verkligen inte tycka om någon musik alls, nada, så att man drar sig för att höra alla former av tonsammansättningar i det fenomen som brett och slätt kallas musik? Kanske. Men det låter smått osannolikt. För egen del börjar jag dock bli bekymrad över denna osannolikhet. Fast egentligen kanske jag kunde räta på ryggen. Det verkar ju vara väldigt inne att positionera sig själv gentemot det allmänna. Kolla på mig liksom, jag är inte som ni! Men det är inte med den utgångspunkten som jag skriver det här. Jag är lite bekymrad över hur det som en gång betytt så mycket allt mer kommit att betyda så lite, snart inget alls. Jag köper inga skivor längre, jag spelar inte de skivor jag har, jag lyssnar aldrig på Spotify och överväger att avsluta prenumerationen. Jag går aldrig på konserter, inte en bokstav om musik blir läst. Det är liksom dött. Är det en död som fylls av saknad? I någon mån. Jag slänger på någon skiva då och då. Det blir något gammalt. Har ingen energi och lust att söka efter det som jag ännu inte hört. Men inte ens Miles verkar kunna vända detta musikaliska tvivel som alltmer börjar formas till likgiltighet. Vad är det som händer? Är jag deprimerad? Nej inte speciellt. Bara rejält ointresserad av det som borde intressera. Kanhända borde jag inte skriva detta på ett entusiastiskt musikforum där den musikaliskt olustige kan vara som djävulen på väckelsemöte. Men var annars skall man bekänna sin otro i hopp om omvändelse? Hur gammal måste fan bli innan han blir religiös? Ska han ( javisst fan, här kanske man skriver hen nuförtiden) likt en katolik ta några egna mått och steg eller likt en lutheran bara vänta på att den musikaliska nåden åter tar sin gestalt i hen som en skänk från ovan? Om det nu fortfarande finns någon som läser och skriver på detta forum får ni gärna berätta något om denna död kan kännas igen och om eventuella uppståndelser.
Magnus Eriksson: 2014-11-05 18:29		Jag känner inte igen ledan, däremot en rastlöshet som gör att jag under vissa perioder lyssnar mycket lite. De nya skivor som ramlar in läggs på hög, och jag återkommer till dem senare. Detta sker under perioder av splittrat arbete, inte hårt arbete utan just att arbetet splittras på flera uppgifter utan några tydliga linjer mellan dem. Då blir jag rastlös och kan inte mobilisera den rätta mottagligheten för musiken. Känner du igen detta?
Jonas Ericson: 2014-11-05 20:06		Jo, det kan jag känna igen. Men samtidigt har exempelvis Kieth Jarrets Köln Consert haft förmågan att skapa samling när den spelats i bilen på vägen hem. Men när du skriver det där om nya skivor som ramlar in kommer jag att tänka på att lyssnandet - ja hela intressets - bevekelsegrunder kan spela in. För mig är det imponerande att ett recenserande som pågått i många år hos dig och andra inte äter upp glädjen att lyssna. Jag skulle aldrig stå ut om lyssnandet så ofta förväntades utmynna i en egen prestation. Det har jag aldrig själv behövt stå ut med annat i de få taffliga försöken här på Rootsy. Mer om bevekelsegrunder: Ibland kanske man inte hänger med sig själv i den sociala kommunikation som lyssnandet kan vara en del av. Ibland kanske man kan få för sig att man är genuint trogen sig själv. Man är ju trots allt någorlunda vuxen och självständig. Men rätt vad det är kan man upptäcka att man bara av farten sådär tryckte på gilla knappen och själv la ut länkar och greja och höll på utan att hjärtat riktigt hängde med. Att man frankt kan påstå att man inte gillar varken Waylon Jennings eller Albert Ayler kan ju tyckas vara självständigt i ett socialt sammanhang där dessa är så upphöjda. Men även detta blir en del i det kommunikativa sammanhanget där lyssnandet ingår. När man märker att det där kommunikativa sammanhanget getts för stor betydelse kan man bli less och inte riktigt veta ut eller in när musiken ljuder. Gillar jag, gillar jag att andra gillar att jag gillar, gillar jag för att andra gillar o s v ? Det blir att hålla för öronen till sist. Pubertalt, jag vet.
Bengt Eriksson: 2014-11-05 22:54		Sorry men jag känner inte igen mig alls. Har aldrig drabbats av leda inför musik eller annan kultur hellet. Som med mat - nödvändigt för att överleva och det finns ju så många sorter, så stor variation. Och tycker, det är nånting som min hjärna gör spontant vare gång jag upplever något. Leda vid att - just - skriva döremit, det känner jag dagligen. Mest ett jävla slit och inget roligt alls men skriva är väl i stort det enda jag kan, så...
Jonas Ericson: 2014-11-06 11:17		Bra att ni aldrig drabbats av det musikaliska lyssnandes leda. Jag har drabbats tidigare. Efter hårdrock, prog, punk och det som jag nu vet att kalla americana en bra bit in på 80 talet blev det tyst i flera år. Ja inte alldeles tyst såklart men det där brinnande lyssnarintresset som innebar skivköp, konserter, läsning och entusiastiskt snack med andra var borta. Ända till att jag av en slump råkade köpa An Evening With Herbie Hancock o Chick Corea. Det var nog inte så men det kändes som om musiken kom från ingenstans och öppnade för jazz som uppslukade mig i många år och blev en slags utgångspunkt för gospel, blues, soul och country. Om jag nu skall fortsätta navelskådandet till allmän beskådan kommer jag att tänka på att det nog inte är musiken som sådan jag blivit less på. Det är nog snarare mitt något gränslösa intresse som jag tröttnat på.
Frank Östergren: 2014-11-06 15:20		Jonas, jag kan helt identifiera mig med dig. Samma ointresse kan jag ha långa perioder vad gäller sport, jag som följde allt och styrde tiden efter det som skulle följas. Nu nöjer jag mig med Premier League, ibland. Såg fem-sex matcher under sommarens VM i fotboll, har inte sett någon EM-kvalmatch denna höst. Läser i perioder, då huvudsakligen facklitteratur. Ålder? Brist på socialt utbyte? Förändrar personlighet? Isolering? Andra värderingar?
Håkan: 2014-11-06 18:40		En hel- eller halv-professionell relation till musik kan nog hjälpa till att hålla uppe intresset. Det blir en distansering som inte tar hänsyn till inspiration och dagsform. Kanske. Jag lider sedan länge av kulturstress. Frustrationen ligger i att man inte har tid, eller klarar av att ta sig tid, att skaffa den bakgrundskunskap man behöver för att få ut så mycket som möjligt av ett främmande men lockande konstnärligt uttryck. Det är också den främsta anledningen till att jag faller tillbaka i gamla konsumtionsmönster, kulturella uttryck man är välbekant med och vars komplexitet man kan »processa« på ett fruktbart sätt.
Jonas Ericson: 2014-11-06 19:52		Frank, det kan nog vara en rad faktorer gör att ett intresse tappas. Så här i november - när jag för andra dagen i rad måste köra in bilen i garaget för att slippa skrapa rutorna i morgon - kan det hända att ett tappat intresse blir allt för dystert. När jag kom upp från garaget låg det ett bokpaket från Bakhåll i lådan där det fanns ännu en översatt novellsamling av Flannery O'Connor. Jag blev glatt intresserad. Och så kommer väl äntligen snön någon gång med skidåkning och VM här i stan och Lugnet bara en kort promenad från där jag bor. Men musiken då? Tja, det kanske inte gör så mycket att det är lite tyst och ointressant. Jag hänger inte med i ishockeyn längre heller. Jag vet lika lite om Billy Joe Shavers nya som jag vet om Leksands nuvarande laguppställning. Det kanske inte gör så mycket så länge det finns något annat som är intressant. Jag lyssnade på lördagsmorgon härom lördagen med Eric Schüldt. Det lät intressant. Men så såg jag BIS, EMI och Deutsche Grammophons omfattande klassiska kataloger, all litteratur, alla konserter framför mig och blev helt matt. Kanhända får det vara gott nog med skidåkning - klassisk stil - och Mozarts Requiem som jag redan har. Så, Håkan, det du skriver känner jag verkligen igen.
Frank Östergren: 2014-11-07 12:43		Håkan, Jonas och Magnus. Tillsammans analyserar ni min leda och ni gör det perfekt. Stress, hålla sig till det man känner igen, periodiskt intresse. Just nu funderar jag på om jag redan ska ställa ut matborden för fåglarna. Visserligen har de mycket mat ännu i skogen, men så fort kylan kommer behövs min insasts. Jag funderar mer på det än en ny bootleg-utgåva med Bob Dylan. Den förra köpte jag, men har inte ens öppnat...
Lista ämnen Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg