om jills verande ... (sida 1 av 3) | Nästa sida

Magnus Eriksson: 2014-02-15 15:01		... skrev igår en insiktsfull skirbent: www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/jilla-laget/
Tom Skjeklesæther: 2014-02-16 16:46		Leste med stor interesse din kommentar om Jill´s veranda. Har blitt tipset av flere folk også her i Norge om programmene, og skal prøve å få sett dem på nettet. Men jeg lurer på grunnidéen her: Hvorfor er det viktig at Jills gjester er artister som man i utgangspunktet IKKE forbinder med country? Hva skyldes det at man mener at disse historiene ikke kunne fortelles like bra med artist-gjester som faktisk har et avklart og kunnskapsrikt forhold til country? Og hvorfor er produsenten stolt av å ikke vite noe om country? Dette får meg til å tenke på den sykdommen som rir norsk TV, at artister aller helst skal gjøre noe de IKKE kan, om de skal opptre på TV. Den absurde vrangsforestillingen er at det er da artistene »byr på seg selv«, når de befinner seg utenfor komfortsonen sin. De samme TV-kanalene er gjennomgående uinteressert i disse artistene når de gjør det de kan best, er seg selv som artister.
Tom Skjeklesæther: 2014-02-16 16:54		Produsenten av Jills Veranda burde ha sjekket ut antologien: From Where I Stand: The Black Experience in Country Music. Utgitt av Warner Brothers i 1998, produsert av Country Music Foundation og inneholdende 3 CDer med 52 forskjellige afrikansk-amerikanske artister.
Magnus Eriksson: 2014-02-16 17:22		Tack för tipset om CMF-skivan, Tom. Den kände jag inte till, försöker få tag på den. Idén med personer som inte är verksamma inom countryn, men i ett par fall (tydligast Karin Hermanson och Titiyo Jah) uppskattar musiken, är tror jag främst missionerande. Då kan tittare som uppskattar de aktuella gästerna se programmet och möjligen väcka deras countryintresse; countryvännerna tittar i vilket fall som helst. Countrypubliken i Sverige är mycket mindre än den norska, och för Jill Johnson är det en hjärteangelägenhet att countryn skall få en större publik.
Frank Östergren: 2014-02-16 17:31		Magnus artikel var/är hållen i en försiktigt positiv ton. Även om väl maskerat en viss irritation skymtar. Men fram till nu dock den förnuftigaste analysen av programmet. Ämnet är känsligt i svenska media, i Norge finns Tom inte de här motsättningar som förs fram. Bakgrunden kan sökas i att den USA-fientlighet som kom till uttryck i svenska media i och med Vietnam-kriget, vänsterns framväxt och det som kommit att kallas den svenska progressiva musikrörelsen. Sistnämnda fick oproportionellt stort inflytande, inte minst vad gäller dåvarande Sveriges Radios musikutbud. Countrymusiken kom med vänsterögon betraktat att representera allt ont i USA. Den bilden, de synpunkterna, de sitter fortfarande i. Idén med »Jills veranda« är sympatisk. Historien ska berättas utifrån de icke invigdas perspektiv. Men de sökta konfrontationerna håller inte, snarare understryks de felaktiga föreställningarna. Ku Klux Klan, deras beröring med countrymusiken är minimal, men förstoras i programmet för att passa in i syftet. Men klanen gör sig bra dramaturgiskt. Artister med annan hudfärg än vit har alltid funnits i countrymusiken, troligtvis fler än vita artister som spelat in för bolag som Tamla Motown, exempelvis. Tea Party-rörelsen har inget med countrymusik att göra, deras anhängare finns i alla samhällsschatteringar i USA, många Tea Party-anhängare vill troligen inte ens förknippas med countrymusiken. Trailer parks, nog var inslaget rörande med sång för de fattiga. Men det säger inget om musiken och dess breda publik. Vem förresten, skulle komma på tanken skildra svensk folkmusik genom att leta upp folk som bor under enklare förhållanden? Senast visade avsnitt var det mest givande. Även om befolkningen i Appalacherna framställdes en mytbilden av piprökande gummor och ilskna Tjalle Tvärviggar. Och att dricka hemgjord alkohol ur glasburkar, dessa glasburkar kan köpa i alla välsorterade souvenirbutiker i Appalacherna, ja även i nostalgibutiker i Sverige. Och gubbe i hängelsbyxor, stråhatt och kul skägg och med pliriga ögon, ja vad gör man inte för turisterna! Det som provocerar i serien är urvalet av gäster, de används för en konfrontation som de kanske inte ens är medvetna om. Hade den historiska beskrivningen haft större tyngd, än nu bara fungera som ett textbifogat alibi, hade den kunnige tittarens ögon varit mer förlåtande. Nu påminner det en aning om reaktionen på Jan Agheds tv-serie från det tidiga 1970-talet. Där satte svenska countryanhängare allt de hade i strupen. Inte för att det som berättades var fel, utan för att historien berättades på ett annat sätt och det vid en tidpunkt då både musiken och deras anhängare var under moraliskt attack från vänsterhåll. Förresten, vore kul - eller har jag missat det - om programmet avslutande avsnitt förklarar varför Grand Ole Opry just heter Grand Ole Opry. Och samtidigt gör jämförelsen att på samma sätt som Red Light District är en mycket liten del av Amsterdam, länge var countrymusiken Nashvilles bakgård.
Magnus Eriksson: 2014-02-16 21:04		I morgon kommer en snillrik och djupt initierad intervju med Jill Johnson i en blaska vars namn jag inte gitter dra mig till minnes: www.svd.se/kultur/jag-vill-vara-the-girl-next-door_8995458.svd
Tom Skjeklesæther: 2014-02-16 22:06		Takk til Frank og Magnus for informative svar. Det er med slike tråder at rootsy.nu er på sitt beste.
Dag Johansson: 2014-02-17 09:43		Instämmer helt med Toms lovord. Magnus: Håll dig till den sydsvenska blaskan, så slipper du taskballarna på den där uppsvenska blaskvarianten. :-)
Örjan Öberg: 2014-02-17 09:58		För en annan bild av serien: tvdags.se/artikel/moten-som-tvingar-jill-johnson-och-publiken-till-nya-insikter
Tom Skjeklesæther: 2014-02-17 10:24		Spørsmålet er hvorvidt dette gir et riktig bilde av Sørstatene i dag. Ikke slik at rasisme eller homofobi på noen måte er et tilbakelagt stadium, men det er det jo heller ikke her i Skandinavia. Countrymusikken av i dag er både et veldig vidt begrep rent uttrykksmessig og med en helt annen bredde i sitt gjennomslag i befolkningen. TV-serien Nashville (omtales tydeligvis i Jills veranda), som i god amerikansk tradisjon legger vel stor vekt på kjærlighetsdramatikk, tegner også opp et moderne bilde av hvilken stor rolle musikken har i det amerikanske samfunnet.
Magnus Eriksson: 2014-02-17 15:42		I bloggen som Örjan länkade till kan följande läsas: »I de tre första avsnitten har countrymusiken och folket i Nashville använts som fond för att utmana både de medverkandes och tittarnas föreställningar om bland annat klass, rasism och sexualitet.« Är inte det ett problem? Människor och musik blir en »fond«, de använd si ett visst syfte. Jag tror att det en gång i tiden kallades för att människor och relationer (och musik) förtingligas. Fast det är väl ingen som minns gamle Marx längre ....
Frank Östergren: 2014-02-17 21:40		Ja jisses. Countrymusik, dess utövare, dess historia, dess anhängare. Av någon anledning så är den och de alltid utsatt för all möjlig kritik. Som om här finns världens ondska samlad. Märkligt dock att den här moraldebatten endast i Sverige finns.
Örjan Öberg: 2014-02-17 22:25		Ja jisses, indeed.
Magnus Eriksson: 2014-02-17 22:38		Nu vet jag inte om din kommentar syftade på vad jag skrev, Örjan, men om så är fallet. Tycker du inte att perspektivet är lite konstigt hos bloggaren? Musiken och människornas blir medel för vad han antar vara Jill Johnsons självförståels e. Jag tycker att det är ganska motbjudande.
Örjan Öberg: 2014-02-17 23:06		Ibland lär man sig saker av upplevelser, möten etc. Och tydligen lärde sig Jill en del, även om hon delvis spelar mindre vetande. Linus Fremin uttryckte sig månne aningen dumt, men att därifrån gå till »motbjudande«... Ja, jisses. Fast egentligen riktade sig mitt jisses mot Frank... Det verkar som han anser att programmet målar upp countryn som anledningen till rasism, homofobi etc. Jag ser inte alls de sociala nedslagen i Nashville med omnejd så. Countryn är en påtaglig del av samhället i stort, och därmed även i de grupper som besökts. En parallell tanke med anledning av Franks långa text ovan: Om det gjordes ett program om svensk folkmusik, skulle det vara märkligt att inte ta upp omfamnandet av genren från allt till SD till Svenskarnas Parti och Nationell Idag. Även om 97,5 % av utövarna och publiken betackar sig.
Lista ämnen | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg