pop- och rockhistoriens mest överskattade vågor (sida 1 av 2) | Nästa sida

Magnus Eriksson: 2013-09-21 08:45		1. punken 2. pubrocken 3, discon 4. den svenska proggen 5. altcountryn
Håkan: 2013-09-21 10:28		Överskattad betydelse eller överskattat värde?
Daniel Persson: 2013-09-21 10:53		Discon lade grunden för den mesta moderna dansmusiken. Utan den hade klubbmusiken idag låtit helt annorlunda. Detta kan man tycka är bra eller dåligt men om en diskussion inte bara ska landa i subjektivt tyckande utan snarare utgå den musikhistoriska betydelsen så kan nog inte disco överskattas. I dina övriga val kan jag dock instämma.
Magnus Eriksson: 2013-09-21 11:23		Jag avser både musikaliskt och existentiellt värde. Om discon lade grunden till de vederstyggligheter Daniel nämner kanske jag skulle flytta upp den ett pinnhål? fast pubrockens förräderi mot musikens existentiella dimension får vägas mot att Saturday Night Fever trots allt är ett stycke utmärkt socialrealism (nästan i klass med Rocky), fast jag föredrar den i svartvitt och som stumfilm.
Håkan: 2013-09-21 11:48		Vad gäller svensk progg, den politiska musikrörelsen, fanns det helt klart begåvade låtmakare. Ta bara Knutna Nävar. Jag har alltid undrat vem som var »pop-geniet« (i förhållande till musikvaliteten i proggen i övrigt) i den gruppen. (»Det är något konstigt med friheten«, »Dom ljuger«, »Greppet hårdnar«, etc.) Och för att späda på Magnus illamående ännu mer så anser jag att Dan Berglunds Järnarbetares Visor är lite av ett mästerverk på sina egna premisser; den grovkorniga realismen, tonträffen i elakheterna, den färgstarka sentientaliteten, naiva charmen, variationerna i musikaliskt uttryck. Och till Dans fördel kan räknas att han tidigt tog avstånd från kommunismen, långt innan V tappade k'et.
Magnus Eriksson: 2013-09-21 13:12		Dan Berglunds första skiva tycker jag är avskyvärd. Hämndkänslor och klasshat är ganska hopplösa lyriska fundament. Fast han hade redan då (han var väl sexton eller så) en mäktig röst. Knutna nävar var en samling r-idioter och deras hyllningssånger till Stalin kan jämföras med vad nazisterna kväder. Dock: jag imponeras av tungvrickningen, liksom blåsarrangemangen, i deras göteborgska version av Proud Mary. Skivan kostar förresten ett antal hundralappar på Repeat i Lund som har ett litet lager av den.
Hans Berntson: 2013-09-21 22:44		Tack för omnämnandet av Rocky i positiva ordalag, ett tag trodde jag att jag var ensam om att gilla den. Vad avser resten; »you're just a wave, you're not the water«.
Magnus Eriksson: 2013-09-22 08:25		Touchdown!
Daniel Persson: 2013-09-22 09:06		Det är nog rätt många som uppskattar första Rocky, fick ju t.o.m. en Oscar för bästa film, det som svärtat ner den något är väl i så fall att kvaliteten sjönk så drastiskt i uppföljarna men jag som var en ung grabb på 80-talet har en soft spot för dessa också får jag erkänna. »If he dies, he dies.« - Ivan Drago
Jonas Franksson: 2013-09-24 19:24		Vad drar du gränsen för punk då Magnus? Vid The Clash, Patti Smith, Television, Talking Heads eller Pere Ubu? Eller anser du att alla dessa artister och grupper är vederstyggliga?
Jonas Franksson: 2013-09-24 19:27		Rocky vann för övrigt Oscar för bästa manus, inte för bästa film
Peter Johansson: 2013-09-24 19:40		Nejdå, Daniel har rätt, Rocky vann för bästa film. I konkurrens med den överlägsna Taxi Driver för övrigt.
Jonas Franksson: 2013-09-24 19:47		Ja, jag mindes fel. Pinsamt. Jag skyller på att jag sover för lite.
Magnus Eriksson: 2013-09-24 20:21		Jonas: Jag håller mig till den musikaliskt grundade definition som växte fram under de aktuella åren (trots att Bengt förebrår mig den) vilken särskiljde den högenergiska, snabba och aggressivt korthuggna punken från en bredare, och i flera fall konstnärligt mer kvalificerad, musik som också var del av den gemensamma scenen. Då kallades inte Television och Patti Smith för »punk«. Det är en senare konstruktion, ungefär lika vilseledande som när de väsensskilda Sweet och Bowie efter flera decennier sammanförs under beteckningen »glamrock«. Clash anser jag vederstyggliga. Jag gav »London Calling« en ny chans för några år sedan och fann den om möjligt ännu uslare än jag mindes den. Patti Smith föredrar jag i tryckt form; hennes prosadikter är bra. Televisions första skiva håller jag fortfarande högt. Talking Heads på scen 1977 är bland det sämsta jag hört; efter diverse omstuvningar av gruppen gjorde de dock en del skivor som det går att lyssna på - även om jag gärna låter bli. Pere Ubu är för mig en gestalt i Alftred Jarrys dramatik, inget annat. Och räknar vi in allt detta i ett vidgat »punk«-begrepp blir vågen som sådan aningen mindre motbjudande, men fortfarande monstruöst överskattad.
Dag Johansson: 2013-09-25 11:20		»London Calling« usel??? Det är fullkomligt meningslöst att debattera med hr Eriksson i denna och många andra frågor...
Lista ämnen | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg