Vilken märklig idé! tyckte jag först. Och det tycker jag fortfarande. Låta översätta kända svenska visor till portugisiska och framföra dem som om de hörde till den brasilianska sambatraditionen.

Varför? Nej, jag får inget svar när jag lyssnar heller, om det inte räcker med att sångerskan Miriam Aïda och hennes akustiska musiker gör det så bra. Och så naturligt, att om jag inte känt igen melodierna så kunde jag nästan ha trott att de var brasilianska sånger.

Här finns visor och viskompositörer, som ibland står lite närmare och ibland långt ifrån Sydamerika. Till de förstnämnda hör Ulf Peder Olrog, även om »Violen från Flen« väl knappast är en av hans mest latin-influerade, och Povel Ramel, även om »Den sista jäntan« inte heller är en av hans mest västindiska låtar. Till de senare hör Nils Ferlin-dikten »En valsmelodi« (med musik av Lillebror Söderlundh), Barbro Hörbergs »Med ögon känsliga för grönt« och den traditionella svenska folkvisan »Kristallen den fina«.

Fast med portugisiska texter alltså (för översättningarna svarar främst den brasiliansk-svenske poeten Guilem Rodrigues da Silva).

Allt fungerar lika bra, vilket dels beror på Miriam Aïdas otroliga förmåga att både bevara melodier och lägga till mjuka sammetsrytmer, dels på Mats Andersson akustiska gitarrer (bl a en 7-strängad »sambagitarr«) och Ola Bothzéns olika rytminstrument. Ackompanjemanget – eller snarare sampspelet med sången – bygger en musikalisk bro mellan Sverige och Brasilien. Några gästmusiker medverkar också, bl a trumpetaren Håkan Hardenberger.

Så händer något!

Först som en aning, när Miriam sjunger en av verserna till »När lyckan mötte kärleken« (också Ferlin) på svenska, och sen som en poängtering och ett konstaterade, när hon avslutar albumet med en långsam och vacker – ja, innerlig – tolkning av »Jag har bott vid en landsväg« (en himmasång som hämtats från Edvard Persson), också den på svenska... ja, skånska.

Då blir det ju... ännu bättre! Miriam, får man beställa en hel skiva med sång på svenska / skånska till nästa gång?