Följande sa Brandi Carlile i en intervju som jag hittade på nätet: »Ja, jag identifierar mig med traditionell musik. Jag har alltid tyckt att Bob Dylan varit country och att Willie Nelson är en folksångare.«

Orden innehåller nog förklaringen till att hennes sånger är så personliga.

Brandi Carlile förhåller sig fritt och självständigt till de amerikanska traditionerna. Hon sjunger och spelar varken country eller amerikanska folksånger – samtidigt som det är just det hon gör.

Hennes nya och andra studioalbum, »The Story«, har producerats av T-Bone Burnett – den perfekta skivproducenten när det gäller att verka i det lilla och akustiska. Han lät komplettera turnétrion – Brandi Carlile, sång och gitarr, Phil Hanseroth, bas, och Tim Hanseroth, gitarr, båda också bakgrundssång – med trummor, spelade av Matt Chamberlain, klaviatur och cello. Också de bägge Indigo Girls hörs i medverkar i ett spår.

»Extrainstrumenten« finns inte med hela tiden – utan när det passar, när de hjälper till att lyfta musiken. Några gånger har också strömmen kopplats på och en elgitarr får vräka loss.

Men oftast sjunger Brandi Carlile till akustiskt komp; skört, lugnt och stilla. De flesta sångerna är hennes egna, ibland har tvillingarna Hanseroth varit medkompositörer. Den allra vackraste sången, som valdes till titelspår, gjorde Phil Hanseroth på egen hand.

Enkla men fyndiga melodier, som tar raka vägen framåt med vissa egna små avstickare. Vackert, som sagt, med vemod i hjärtat. Det gäller både sångerna och sångerskan.