Hans far var pingstpastor.

Själv har han varit proffsboxare och pizzabagare.

Paul Thorn växte upp med musik i kyrkan, utanför kyrkan och i hemmet. Det har självklart format honom och han har själv sagt att “det vita folket sjöng gospel som om det var countrymusik, och de svarta människorna sjöng det som det var rhythm and blues. Men alla gick till min fars kyrka och det är där jag lärde mig att sjunga och blanda dessa stilar”.

Paul Thorn föddes och växte upp I Tupelo, Mississippi. Mitt i ursprunget för rock & roll, gospel, blues, soul och så mycket annan amerikansk musikhistoria. Trots, eller kanske tack vare, denna bakgrund är det framförallt hans sätt att skriva extraordinära vardagstexter som är hans signum. Thorn skriver ofta om amerikanska södern, dess karaktärer, lördagnätternas utsvävningar och söndagsmorgonens lugn. Det sekulära kontra det heliga har alltid varit hans favorittema.

Det är 14 år sedan som jag hörde Paul Thorn för första gången. Hans andra album “Ain´t Love Strange” är fortfarande ett av mina favoritalbum. Det är där han berättar sina historier om människor som inte når ända fram. I livet, i jobbet och kanske främst med kärleken. Mer eller mindre självupplevt, gissar jag.

Nya albumet “Too Blessed To Be Stressed» är helt klart hans bästa album sedan “Ain´t Love Strange«. Han är tillbaka med sin egen musikblandning av gospel, rock och soul och framförallt är texterna så bra att han egentligen borde sätta sig ned och skriva en novellsamling istället för låttexter. Han påminner mig mycket om nutidens John Hiatt.

»In the past, I've told stories that were mostly inspired by my own life. This time, I've written 10 songs that express more universal truths, and I've done it with a purpose: to make people feel good.«

Thorns dynamiska band har spelat tillsammans I snart två decennier och det hörs. De står hela tiden nära Thorns varma och kärnfulla röst oavsett om det är rock eller gospel. Dom borde uppträda i en kyrka med gospelkören i bakgrunden. Gärna i Sverige.