Första gången jag hörde John Murry var 2006. Tillsammans med Bob Frank gjorde han albumet »World Without End« - ett lysande album med »country death songs«. Mördarballader som imponerade med sin konsekvens och nakenhet.

Murrys första soloalbum »The Graceless Age« är ännu bättre. Tio låtar med ett inbyggt känslomässigt kaos. Det känns som han skrivit allt i en biktstol med många kemiska preparat nära till hands.

Murry verkar vara en man med egna och säregna demoner. Musiken är besläktad med en mörk, störd och oroande världsbild. Produktionen är intim och många av låtarna på albumet tycks ställas till hans egen Lori. Kvinnan som han skildes ifrån, av uppenbara skäl, både en och flera gånger under de fyra år som inspelningen av »The Graceless Age« har pågått.

Allvar, död, fördömelse och lidande. Ja, lite för mycket »undergång« kanske man kan tycka, men lyssna en gång till. Längst in i hjärtat av varje låt finns det enkla och nära - kanske skrivet på en akustisk gitarr eller piano - om förlust och ensamhet. Det tillsammans med de vackra delarna med steelguitar, sparsam orkestrering, körer och en övertygande lummighet i låtarna gör allt detta till stor musik.

»Little Colored Balloons« har piano, cello och John Murrys hesa röst om heroin och hans närhet till en dödlig överdos. Det är en bön och en begäran om nåd från honom själv. Där han berättar om sitt liv som inte borde vara levande, ett liv som han inte förtjänar. En tio-minuters pianoballad som är högt där uppe med Neil Young.

»No Te De Ganas De Reir, Senor Malverde« handlar om att älska sin kvinna på avstånd, från en plats utan väg eller hopp. Något han samtidigt gjorde i praktiken genom att sabotera sin egen existens.

»California« inleds med en basstämma och en rytm, som ger en känsla av trötthet orsakat av värme, stekhet sol och förvirring. Murrys sång är ilsken men ganska maktlös som mattas av lugnande medel. Denna känsla av nattliga hallucinationer finns även på till exempel »The Ballad Of The Pajama Kid«.

Murry kommer från Tupelo, Mississippi. Samma stad som Kungen alltså. I intervjuer påstår han dessutom att han är ättling till författaren William Faulkner. Hans rötter är i den amerikanska södern men han likställer den geografiska platsen oftast med tragedi och förtvivlan som på »Things We Lost In The Fire«.

Albumet avslutas med Bobby Whitlocks »Thorn Tree In The Garden« från Derek & The Dominoes »Layla (And Other Assorted Love Songs)«. Whitlock skrev den låten om en hund, inte en kvinna som man kanske kan tro. Det var producenten Tom Mooneys idé att avsluta albumet med den låten och han berättade inte för Murry förrän efter inspelningen att texten handlar om en hund. Men det funkar alldeles förträffligt som avslutning ändå.

Och det på ett album som jag anser vara ett av årets tre bästa album.

Avslutningsvis: Tom Mooney (American Music Club/Sun Kil Moon) har producerat albumet på ett föredömligt sätt. Tyvärr avled han i somras när albumet var klart endast 53 år gammal.