Detta är kanske världshistoriens viktigaste fältinspelningar. I alla fall bluesens. Alan Lomax gav sig 1941 åter ut på uppdrag av Archive of Folk Song at the Library of Congress i Washington för att dokumentera den amerikanska folksångstraditionens olika skepnader. Redan 1933 hade han med sin fader, den legendariske John Lomax, varit i dessa trakyter av Mississippi. Tanken var att dokumentera den afro-amerikanska kulturen i de södra delarna av USA.

De kom till Stovall Plantation och spelade in en ung McKinley Morganfield, som sedan skulle bli känd som Muddy Waters. Med på inspelningarna var violinisten Henry »Son« Sims, som sedan visade vägen till Son House, som arbetade som traktorförare på en plantage nära Robinsonville. Den 3 september samlades Son House, Willie Brown, Fiddlin´ Joe Martin och Leroy Williams i Clark´s lanthandel i Clark, Mississippi. Vald därför att det var den byggnaden i trakten som hade fått elektricitet indraget. En nödvändighet för att driva inspelningsapparaterna. Lanthandel låg nära järnvägen och på två av inspelningarna hör man också tåget tuffa förbi.

Son House var ingen okänd artist. Han hade spelat in för Paramount redan 1930. Egentligen var det Charlie Patton Paramount skulle spela in men Son House hade följt med till Grafton, Wisconsin. Nio sånger spelades in med Son House och åtta gavs ut utan någon större framgång. Det var vetskapen om dessa inspelningar som lockade Alan att denna gång inte bara spela in okända lokala förmågor. De tre första inspelningarna gjordes med fullt band, ytterligare två med delar av bandet och en med Son House ensam.

Son House föddes 1902 och var 40 år nära Alan Lomax spelade in honom. Han växte upp i musikalisk familj med kyrkan som samlingspunkt. 1925 bytte Son House sida och gick över till bluesen. Slidegitarrspelet fängslade honom mer än Guds ord. Inspirerad av Reuben Lacy, Robert Johnson och Charlie Patton utvecklade han en egen mycket personlig stil. Det genom åren väldokumenterade vacklandet mellan flaskan och bibeln utvecklat av inre demoner har säkerligen också en påverkan på den intensitet och kraft som Son House levererade i sin blues.

Alan Lomax återkom till Robinsonville i juli året därpå och gjorde elva sånginspelningar och sex intervjuer. Inspelningarna är exempel på det bästa Deltablusen har att bjuda. Det var främst intensiteten, anslaget och den grova brännande rösten som gjorde Son House så intressant. Till detta kom att hans sånger var fragment av andra fina bluessånger i kombination med egna strofer. Det stora mästerverket kom att bli »The Jinx Blues Part 1 and 2«. Obetalbar i sin storhet.

1943 flyttade Son House till Rochester och det skulle dröja ända till 1964 innan Son House blev återupptäckt och på nytt kunde fortsätta sin artist- och skivkarriär under ytterligare några år. Därför har dessa fältinspelningar som Alan Lomax gjorde 1941 och 1942 med Son House blivit ett exempel på hur Son House lät på höjdpunkten av sin musikaliska utveckling och när Deltabluesen var som bäst.

En utgivning som ingen får missa.