Granville »Stick« McGhees hela skivkarriär kommer inte att gå till historien som den mest lyckosamma, men hans inspelning av »Drinkin´ Wine Spo-Dee-O-Dee« har för evigt skrivit in sig i blueshistorien som en oslagbar klassiker.

Granville McGhee föddes 1917 som den yngste i en brödraskara om fyra. Äldre var Brownie, som i tidig ålder drabbades av polio. Smeknamnet »Stick« fick Granville från att ha puttat runt brodern Brownie i en kärra med en pinne. Brownie blev också musiker och fick en både längre och mer lyckosam karriär än »Stick«. Inte minst under 60-talets folkbluesboom tillsammans med munspelaren Sonny Terry.

I efterkrigstidens snabba jumpblues hittade »Stick« sin plats och fick 1947 tillfälle att spela in den första versionen av »Drinkin´ Wine Spoo-Dee-O-Dee« för skivbolaget Harlem. Två år senare med kontrakt på Atlantic spelade han in den en gång till tillsammans med broder Brownie och fick Atlantics första storsäljare med 400 000 sålda skivor. Men det var inte enbart denna form av pre rock ´n´ roll som »Stick« spelade in på Atlantic. Det var en variation av stilar. Framför allt blues men även crooning jazz, ballader och rock ´n´ roll. Starkast är nog sessionen i maj 1950 tillsammans med Sonny Terry munspel, Brownie McGhee gitarr, Harry Van Walls piano, Bob Harris bas och okänd trummis. Fyra spår med blues, boogie och barrelhouse som var riktigt bra. »Stick« kom aldrig riktig tillbaka till samma klass under de inspelningar som han skulle komma att göra fram till sin död 1961. Visserligen försökte han då och då slå mynt av sin framgång med »Drinkin´ Wine…« genom att spela in kopior eller sånger med samma upplägg. Trots inspelningar och turnéer lyckades »Stick« inte få in tillräckligt med pengar för att kunna livnära sig på sin musik. Han fick köra taxi mellan musikutbetalningarna. Alkoholberoende och mindre bra kvinnorelationer spelade säkert in.

Trots mindre goda försäljningssiffror skrev skivbolaget King kontrakt med »Stick« 1953. Det sägs att jumpbluesshouterkompisen Wynonie Harris hade ett finger med i spelet. Tre omgångar med fyra spår per omgång blev det. Då hade man kanske väntat sig snabba jumpblues i första hand. Det blev långsamma bluesballader. Av de tre tillfällena är det den i mitten som är bäst. Inte minst för den fina uppbackningen och Mickey Bakers gitarrlicks. Den tredje omgången har låtar med självbiografiskt innehåll. Alkoholism och relationer.

»Stick« avslutade sin inspelningskarriär ett år före sin död i cancer 1961 med två spår för skivbolaget Herald, »Money Fever« och »Sleep On Job«. Det var i en musikalisk miljö han gillade och med den gitarren och basen kunde det mycket väl fungerat alldeles utmärkt med etiketten rockabilly.

Även om »Stick« McGhee målade sin blues, jumpblues och rock ´n´ roll med en smal pensel och begränsad pallett var han bra på det han gjorde. Trots att det är de alkoholrelaterade jumpbluesen som vi kommer att minnas honom för spelade han in tidstypiska sånger med bredd och variation. Bra låtskrivare, bra röst och ett habilt gitarrspel strax under de allra bästa.

Inspelningarna har varit återutgivna tidigare. Men finns nu åter att hämta från två volymer på Document Records.