Artikel / Krönika
Pughs akustiska arkeologi
Av Christer Olsson

På nya albumet ”Opluggad” ägnar sig Torbjörn ”Pugh” Rogefeldt åt ett stycke akustisk arkeologi. Låtar som legat begravda i skattkammaren under lager efter lager av elektriska gitarrer, dundrande basar, ekon och mullrande trummor i decennier har dragits fram i ljuset och iklätts en ny o-elektrisk skrud. Från början bara med akustisk gitarr, men efter hand också med trummor från Arks Sylvester Schlegel, klaviatur från Micke Lohse och sång från Stefan Sundström, Laleh och Boppers. Ofta med häpnadsväckande resultat som följd.

Rootsy fick ett samtal med chefsarkeologen själv, herr Rogefeldt, och fick reda på de mest otroliga och bisarra saker. Visste du till exempel att den minst sagt utspejsade låten ”Mona” från ”Bolla och rulla” egentligen handlar om hippierörelsens nedgång och fall?


Var det du som valde låtarna på skivan själv?

”Nädå. Det började med att Eggis skickade över en hel lista på låtar till mig, som han ville att jag skulle spela in. Och vi har inte ens spelat in tredjedelen av dem.”

Var det hans idé att göra plattan?

”Jag gjorde min förra platta 1999 och då sade jag att nu vill jag sätta igång att producera plattor på allvar och göra musik. Men det har blivit så mycket täta turnéer under tre års tid och sen kom Gyllene Tider-svängen förra sommaren. Men efter det satte jag stopp. Jag måste komma igång med att skriva låtar. Så vintern 04 satte jag i bromsarna för att kunna sätta mig ner och skriva låtar. Då hade Eggis och jag kontakt med varandra och jag sade att jag bara brinner för att få komma in i studion och börja spela in. Jag hade inte tillräckligt med låtar för att spela in en ny platta med nya låtar, en live-CD är inte intressant, men däremot att försöka göra unplugged-grejen. Jag och akustisk gitarr. Jag kände mig väldigt tveksam först. Jag tyckte det var för stor utmaning och alldeles för naket. Men jag sade okej, vi gör ett försök. Vi tog några dar i studion i Visby och jag drog in med gitarren. Jag tyckte det lät hemskt i början. Fruktansvärt naket och…för mycket närbild, på nåt sätt. Tredje dan lossnade det för mig. Då började jag tycka att det här är kul.”

Vad hände då?

”Nja, det handlade nog mer om vana. Jag är inte van att sitta själv med en akustisk gitarr. Jag är van att ha bandet med mig, andra musiker som man bollar med och som stödjer en. Jag tyckte det var hemskt jobbigt de första två dagarna. Men sen rullade det igång och då bara trillade låtarna in. På 3-4 dar fick vi ner 16 låtar. Varav vi tog bort fyra. 16 låtar är lite för mycket för en CD. Sen fortsatte vi här i Stockholm med att mixa några dar och då ville jag ha Stefan med och Eggis tog med sig Laleh som jag inte kände till så mycket tidigare men fastnade för direkt. Hon har en väldigt speciell röst och är en charmig person överhuvudtaget.”

Men sen blev det fler instrument på plattan…

”Ja, Sylvester är ju med. Han var med redan på Gotland. Jag sade till Eggis att vafan det är så hemskt naket. Vissa låtar går inte att spela utan trummor och då kom vi att tänka på Sylvester — jag känner Ark-killarna lite grann sen tidigare. Vi ringde Sylle och han kom över direkt — tyckte det var jättekul att få vara med. Det tog nån eftermiddag att hitta rätta ljudet för vi ville inte ha vanliga trummor. Vi fick leta tills vi hittade ett mer, nästan jazzigt sound. Han spelade med vispar och sånt…

Lite tillbaka till ”Ja dä ä dä”…

”Jo, ja. Då hade jag Jojje (Wadenius) och Janne Carlsson…”

Var det jazz?

”Ja, Janne Carlsson var ju jazztrummis. Men första plattan var ändå mer rock & roll än vad den här är. Det här är ju väldigt naket.”

Jag blev glad när jag såg att du hade med ”Hammarhjärta”…

”Jaså (skratt)…”

En misskänd skiva…vikingar och hårdrock gick inte hem…

”Verkligen.”

Det är många bra låtar på den, och de kommer fram bättre i akustisk tappning…

”Ja, egentligen. En del utav dem. Vi snackade om att försöka ta några låtar därifrån. Jag var inne på ´Till Irland´ ett tag, men den är ju så akustisk från början så det var roligare att ta tag i nån av rocklåtarna, nästan hårdrockslåtarna, och göra med bara akustisk gitarr. Det är samma idé med ´Dinga Linga Lena´ som är inspelad med Rainrock. Bara akustisk gitarr…”

Mycket bra slide…

”Ja, det är lite slide. Men jag är inte slidegitarrist egentligen. Det är inga avancerade grejer direkt.”

Men slide är ju mycket en känslogrej — det ska sitta rätt…

”Jo, precis. På första låten ”Mona” är det slide och på ´Bolla och rulla´ naturligtvis. Det är gitarr med öppen stämning och slide på lillfingret. De flesta låtarna är inspelade direkt med sång och gitarr så det är inte undra på att det tog ett par dar att hitta den grejen. Jag har aldrig gjort det förut, vet du. Aldrig nån gång.”

Fast du gjorde en svensk version av ”Vigilante Man” väl?

”Ja, ett och annat spår kanske. Men det var över 20 år sen…”

”Mona” har en rätt flummig text som jag aldrig riktigt förstått. Är det en tjej som heter Mona eller har det nåt med ett dialektalt uttal av månen att göra? Den verkar ha nåt med rymdvarelser att göra…

”Det är en helt sjuk text (skratt). Vad jag tänkte på var faktiskt hippierörelsen. Den var ju lite flummig och vänlig och flower power…och när jag skrev den här 72-73 började hippies betraktas som lite löjliga — det började bli hårdare tider. Jag var inspirerad av hippierörelsens nedgång och fall när jag skrev den, fast jag översatte det till att det var några rymdvarelser som kom till jorden och blev trackade för att de var så snälla och vänliga. De ville bara hem till sitt Mona ”

Är det nån låt du är särskilt nöjd med?

”Det är svårt att sätta nån framför nån annan, men ”Visan om Bo” med Stefan…det var från början bara en liten kul idé, men när Stefan kom med lyfte ju låten 100 procent. Jag sade till Stefan när han gjorde sången att plötsligt blev den magisk. En överraskning var ”Surabaya-Johnny” för den tänkte jag från början att den är omöjlig att göra själv med bara akustisk gitarr så den spelade vi mest in som ett experiment — och det svängde till nåt så fantastiskt. Rätt mycket för att Sylvester stödde mig. Sen var det kul med ´Dinga Linga Lena´ för den är jag så van att spela i nån sorts Creedence-stajl och att sitta och göra den själv — den är väldigt tillbakalutad och jag nästan mumlar i sången och spelar väldigt tyst på gitarren. Det var speciellt.”

Du har några för mig överraskande val…”Dinosaurie” t ex — var kommer den ifrån?

”Den är på ´Marathon´ 1999. Vissa låtar kommer faktiskt fram bättre så här. ´Bröllopsklockor´var jag lite tveksam till för jag tycker den är lite för söt och o-rockig, men vi gjorde den och sen fastnade Laleh för den. Hon fick lyssna igenom materialet först och säga vilka låtar hon ville vara med på och hon fastnade för ´Bröllopsklockor´och gick in och lade på sina stämmor och det var också en sån låt som lyfte när hon kom med.”

”Det bästa av dig” svänger som fan…

”Ja, men det var bara gratis. Det var inte lätt att få med herr Sundström att göra den. Han var inte så förtjust i den låten. Jag ville göra en Grymlings-låt, jag tyckte det kändes skönt att göra det om jag nu ska visa upp det jag hållit på med, och jag ville att Stefan skulle vara med på den — den blir lite för söt med bara mig själv. Men Stefan var tveksam. Han ville väldigt gärna vara med på ”Visan om Bo” — det är tydligen en låt som fastnat under hans Farsta-uppväxt — men då ställde jag som villkor att han var tvungen att vara med på ´Mitt bästa för dig´ . Och till slut gick han med på det. Nu tycker han själv det låter jävligt kul (skratt)…”

”Vandrar i ett regn” är också otroligt bra…där har du Boppers med?

”Precis. Vilka annars (skratt)? Den är aldrig återinspelad nån gång. Den är gjord en gång, på liveplattan ”Ett steg till”. Det är den enda version som funnits tidigare. Jag har aldrig varit inne i studion och gjort mina äldre låtar, gjort om dem på det här sättet. Det är första gången.”

Det är samma sak med Dr John-låten du gjorde på ”Ett steg till” — den finns inte heller nån annanstans väl?

” ´Om vi alla tar i´ ja. Just det. Den heter ´Let´s Make A Better World´ från början.”

Och så har du en helt ny låt, ”Josefin”…

”Ja (skratt). Jag tänkte att jag måste göra en ny låt också. Så den skrev jag ihop rätt snabbt. En romantisk liten sak.”

Hur reagerar du när unga rockjournalister idag gör dig till ikon, kallar dig legendarisk och talar om din unika ställning i svenskt musikliv? Kan du relatera till det?

”Jag har gjort det mer och mer. Jag har varit ganska rädd för det där tidigare. Jag har varit rädd att få en ikon-stämpel och bli tvungen att göra samma saker hela tiden och låta på samma sätt för att tillfredsställa nån slags behov, men jag ser lite annorlunda på det idag. Jag kom nog mest underfund med det under Gyllene Tider-turnén faktiskt. Om man har stått framför 30-50 000 pers och spelat — det var naturligtvis Gyllene Tiders publik, men ändå — då kan man dra sig till minnes när vi satte igång i början av 70-talet och vi var ute med Rainrock. Det var inte många som förstod vad vi höll på med. Det var mest media som skrev om det och radion som spelade lite låtar och vi spelade på en och annan studentnation som verkligen uppskattade vad vi gjorde. Allting var jävligt skakigt. Var det här nånting att ha? Det här med att sjunga på svenska? Jag var då väldigt osäker på hur länge det egentligen skulle hålla. Men sen tog det ordentlig fart 72-73 — om man bortser från proggperioden, men den var ju mer på det intellektuella planet — sen snurrade det igång, Uggla kom och Lundell, Eva Dahlgren, Gyllene Tider — kommer du ihåg Magnum Bonum och Factory? Det bara växte och växte och blev större och större. Så från den skakiga perioden i början när vi trots allt kämpade på till att kunna stå framför 50 000 människor på Ullevi och sjunga på svenska — det är en fantastisk resa. Och där kan jag känna en viss stolthet över att ha varit med ganska tidigt. Det var först då jag förstod sammanhanget bättre än tidigare (skratt)…”

Hur tänker du när du skriver en text? Eftersom de är så udda jämfört med alla andra?

”Det är förmodligen därför att jag har så jävla svårt för att skriva texter. Det är därför de blir så udda. På mina första inspelningar har jag lite hjälp — jag spelade in en del Brecht-texter och så är det lite mer blaj-texter än det jag gör idag, blandat med amerikanska rockfraser som nästan är direkt översatta, som t ex ”det är bra det är fint” från ”it´s good, it´s good, it´s fine, fine” eller ”Här kommer natten” som är en direkt översättning av Thems ”Here Comes the Night”. Men idag håller det inte riktigt att jobba på det sättet. Konkurrensen är betydligt starkare. Jag är inte ensam längre. Nu finns det massor av svensk musik där det verkligen är skarpa hjärnor som skrivit texterna, så idag är det kämpigare faktiskt. Man får skärpa till sig ordentligt.”

Men ta en text som ”Dinosaurie”, det ligger ju rätt mycket tankeverksamhet bakom den, fast det är uttryckt i knappa men tydliga bilder…

”Jo, det är sant. För den som kan förstå det, men det är inte alla som förstår vad den låten handlar om. Jag har hört folk säga du kan ju inte sjunga en låt om en dinosaurie, men den handlar ju inte om det — det är ju bara bilder. Det är en av texterna som jag själv…den gillar jag, faktiskt. Den är lite tidlös.”

Jag kommer ihåg ett tillfälle för flera år sen när jag intervjuade dig om en låt som du påstod handlade om den ryska u-båten som strandade utanför Blekinge…

”Ja, fast där tror jag kopplingen var ännu mer abstrakt (skratt). Den var på engelska dessutom. Den heter ”U 137”, men jag sjunger aldrig det, utan det handlar bara om att sitta fast nånstans.”

Ibland får man nästan intrycket av att du ser en bild framför dig när du skriver…

”Jo, så är det definitivt. Jag ser låtarna i bilder först, innan texterna kommer fram.”

Det är väldigt lätt att hamna i schabloner och klichéer när man skriver svenska texter, men det gör du aldrig…det är alltid nåt ord som är utbytt eller skruvat…

”Jag försöker hålla fast vid min integritet, men jag har nog blivit mer och mer tydlig på sista tiden. En låt som ´Bröllopsklockor´ är ju en tydlig hyllning till äktenskapet, men det började ju väldigt lekfullt och det berodde på att det kändes trögt att sjunga på svenska. Jag var tvungen att ändra ord och meningar lite grann för att få det sångbart överhuvudtaget. Jag var ju t o m inne på ett fantasispråk på ´ Pughish´. När det gäller den plattan kan jag avslöja efter så många år att ”Stinsen i Bro” faktiskt är ett recept. Låten är i två avdelningar, först sjunger jag på svenska och sen blir låten jätteflummig och sången helt obegriplig — men det är faktiskt ett recept på rostade kastanjer där jag bytt ut vokalerna och vänt på orden, ungefär som när du gör ett collage. Det var ju lite tidsandan också. Det var väldigt experimentellt och man kunde ta ut svängarna ganska ordentligt 1970.”

Den ende jag kan komma på som har ett språk som liknar ditt är Bernt Staf och han skrev väl också två¨verser på ”Jag är en liten gosse”?

”Ja, det är ganska nära. Han tänkte naturligtvis på mig när han skrev den. Jag presenterade låten för honom som melodi och han kom på det rätt snabbt — jag tror vi satt i en turnébuss…jojo, jag kommer ihåg hur det var…jag satt i framsätet med turnéledaren och hade en gitarr och satt och spelade melodislingan om och om igen. Så lade jag ner gitarren och sade fan, det är synd att jag inte har en text till det här. Då blev det tyst i 10 minuter sen reser sig Bernt Staf upp längst bak i turnébullan och deklamerar som en Evert Taube, ”nu har jag det”, sade han, ”jag är en liten gosse ifrån staden som har åkt till landet hela dagen, jag ska gå till kossorna i hagen för att se om de har mjölk i magen”. Jag bara jublade, fy fan vad bra Bernt! Fantastiskt bra! ”Äh, det är bara skit”, sade han, ”det där får du inte ta med!”

Och nu ska Volym 2 komma rätt så snart…

”Ja, vi fick ju fyra låtar över och till slut kändes det här så roligt och det bara forsade in låtar så varför inte sätta sig ner en vecka igen, antingen här i Stockholm eller på Gotland, och fortsätta det här konceptet och försöka få ut den plattan redan i år. Sen får det vara nog med den här unplugged-perioden. Det blev lite snöpligt för när vi väl kom igång så kändes det som om det behövs mer — det finns ju fler låtar. Men det går nästan inte att göra mer än 12 låtar på en CD — sen blir det för mycket. Om skivorna är 80 minuter så lyssnar man inte färdigt på dem, man orkar inte — hur bra de än är. Jag vet, för jag har ett par såna hemma. Så en naturlig följd är att vi sätter oss ner här igen i slutet av augusti och spelar in resten. Till tvåan.”

Tycker du fortfarande att det är lika kul att spela?

”Det har varit upp och ner under åren — jag har ju hållit på i 35 år. Det har varit fruktansvärt kul ibland och det har varit lite trögt i perioder också. Det kanske är naturligt. Jag kände väl efter Gyllene Tider-svängen att jag var lite mätt, för då hade jag hållit på och harvat i tre år året runt nästan och dels ville jag sätta mig ner och skriva låtar, dels har jag en fyraårig son som måste få en sommar med pappa varje dag och det är ett ypperligt tillfälle att göra det nu. Så jag måste säga att jag känner mig gladare än jag gjort på många, många år. Jag har ingen som helst känsla av att vilja göra nånting annat eller trappa ner. Skulle jag slutat skulle jag gjort det för 10-15 år sen. Nu är det för sent.”

Vad kände du när Totta Näslund dog?

”Tomt. Vi kände varandra någorlunda i alla fall, och Totta var en vänlig varm person som jag upplevde honom. Han representerade, för mig i alla fall, Tältprojektet och Nynningen, den eran, och det blev lite av en överraskning för mig…jag har vetat om att han var sjuk länge — jag var ju med och spelade in en låt på hans senaste CD som faktiskt heter ”En rockstjärnas död”, mycket märklig grej, och jag pratade med Totta för ett halvår sen och frågade hur han mådde. ”Det är bara bra”, sade han. ”Jag hade en liten cancersväng, men nu har de plockat bort alltihop och strålat mig och läkarna säger att nu är det borta”. Jag trodde mer eller mindre på det ända tills för några veckor sen när jag förstod av folk som känner de här gubbarna bättre än jag att det var värre än vad jag visste. Men han lyckades hålla — jag tror inte han gick ut med det, inte ens till alla vänner…det är tomt när nån försvinner och en plats blir liksom vakant, på nåt sätt.”

Läs mer om Rogefeldt, Pugh