Artikel / Krönika
Tankar vid skivspelaren
Av Peter Söderlind

Ikväll sitter jag, som många kvällar det senaste året, i soffan medan vinyl efter vinyl och cd efter cd snurrar in mig mot en sorts självvald hypnos.

Jag tittar på skivorna. Tar fodralet med mig till soffan och minns. Hittade en signerad cd med Chip Taylor, tillägnad min dotter. En fin kärleksfull hälsning; I love you Saga. Med Chips lugna och stundtals viskande ord faller jag i trans, ibland behöver texter av hans kaliber skjutas med långa mellanrum så att man låter varje skott skjutas välriktat in i hjärtat. Däri ligger storheten hos denne låtskrivarlegend.

Hittade ett signerat album med henne som jag lyssnar på alltför sällan men uppskattar mer än vad jag kunde ana; Zoe Muth. Genast förflyttades hela rummet till restaurangbåten Marieholm i Göteborg och den kväll hon bjöd på. Fullsatt, het, svettig, öldoftande och en omöjlighet idag.

Fuck me dead man, skrev Kinky Friedman på en platta efter en Sverigeturné som hans turnéledare... Ja, vem annars skulle skriva så? Varje album bär en historia som den med Kinky. Kanske är det en hälsning, en signatur eller bara ett minne från en särskild stund. Känns befriande med värden som inte mäts i pengar utan blir värdefulla i egenskapen av en hälsning genom tid och rum.

Från tiden då konserter var det som gav energi att fullfölja livets åtaganden så blir dessa solitära möten i soffan en ersättning, inte som originalet men som en tillfällig livsuppehållande lösning.

Efter varje kvälls spelning här hemma med vinyler och cd:s förstärker jag medvetet upplevelsen av ett möte som faktiskt var. För mig blir det ett möte som inte kan mäta sig med en online-sändning, nånting filtreras bort i datorn och upplevelsen blir platt. Åtminstone för mig.

Så många konserter det senaste decenniet. Det har blivit tydligt hur dessa konserter finns kvar i mig som ett vaccin mot stunder som annars vore bra mycket mörkare. Att lyssna och drömma mig tillbaka väcker nåt som ger ett rus annat än den whisky jag har i mitt glas.

Man behöver ta sig tid, den som har sin gång och helt enkelt inte kan skyndas på. När nästa Rootsy-konsert blir av vet jag mer än nånsin värdet av den. När den än blir, för den kommer.

Jag lägger på en platta av Kris Kristofferson, tar en klunk av whiskyn och inser att den sista konserten jag såg med honom också blev den sista.