Artikel / Krönika
Opera, sexxx och politik
Av Bengt Eriksson

Obegripligt att hon ogillar musikaler! Det måste väl bero på att Malin inte upplevt tillräckligt många? Idag kan ju en musikal vara som en opera och tvärtom, både musikaliskt och innehållsligt. Och inte minst vad gäller alla de stora känslorna på scenen och i salongen.

Så tänker jag, bland andra tankar, när jag bläddrar och läser i Malin Wahlstedts bok ”Vitsen med Opera” (egen utgivning på Malins Mästerverk). En annorlunda operabok, djupt personlig och med så stort engagemang att den blir som en kampskrift för Operan! (Jo, när Malin skriver om opera ska det vara stort O och utropstecken!)

Malin Wahlstedt har haft ett längre, mer intensivt och intimt förhållande till opera än jag. Men också jag får allt större upplevelser av operaföreställningar. Hon och jag mötte operan vid olika åldrar och på olika sätt (och i hennes fall skildes från den och kom tillbaka).

”Carmen” var Malins första opera. Sju år liten gick hon på Kungliga Operan i Stockholm med mamma och pappa. Edith Thallaug sjöng rollen som Carmen. Senare började Malin arbeta som operapåkläderska, slutade för att bli journalist men återkom på 2000-talet, både som operabesökare och statist på Göteborgsoperan. Hon har t o m börjat ta sånglektioner. Alt eller mezzo?

Jag, som håller mig i salongen, var nära 40 när jag började uppskatta opera. Till klassisk musik och opera kom jag via den del av rockmusiken som gränsar till konstmusik och den klassiska musik som sträcker sig utanför västerländsk tradition: Terry Riley, Brian Eno, Philip Glass, John Adams, Kronos Quartet, Arvo Pärt…

Kanske därför som jag tycker att Jonas Forssells nya opera ”Death and the Maiden” är det bästa jag upplevt på Malmö opera. Och jag har ändå sett det mesta som satts upp i Malmö de senaste tjugo åren. Med saknad och längtan kan jag också minnas Rickard Barks alla operauppsättningar på Ystads teater, från slutet av 70-talet och cirka tjugo år framåt. Oftast udda operor – som ”Brösten på Thérese” (Poulenc), ”Svalan” (Puccini), ”Silversjön” (Weill) och ”Achnaton” (Glass).

Boken ”Vitsen med Opera” är en sensuell skildring av opera som… ja, förförelsekonst. Med blossande entusiasm beskriver Malin Wahlstedt varför hon gråter när La Traviata dör: hur något så oviktigt kan vara så livsviktigt. Egna upplevelser från salong, scen och lektioner omväxlande med intervjuer: nämnda operasångerskan Edith Thallaug, operaregins nestor Folke Abenius, Folkoperans chef Mira Bartov osv.

Förstås operaentusiaster de också, oftast ödmjuka inför arbete och publik – utom sångerskan Anna Larsson, som visar sig vara en elitistisk besserwisser. Hon vinglar än hit och än dit i samtalet med Malin men sammanfattningsvis tycks hon tro att operasång är fiiiiiiiiinare än andra sång- och musikformer. Opera är Konst medan populärsång är underhållning.

Bullshit, Anna! Olika musikaliska uttryck men samma känslor och tankar. Det jag kan höra i en opera, det har jag också kunnat höra i t ex pop, country och hårdrock. Ja, också i dansbandsmusik.
Vem kan avgöra styrkan i en musikupplevelse? Inte jag. Att gradera och klassificera upplevelser är marginellt bättre än att gradera människor.

”Var och en”, skriver Malin Wahlstedt, ”lägger de en pusselbit till min fråga: Vad är vitsen med opera?” Malin har lokaliserat samma två huvudspår som jag: kärlek och politik. Fast Malin lägger mer betoning på det förra och mindre på det senare. Medan jag betonar bägge, lika starkt.

Opera handlar om kärleken i alla dess former: hjärtat och hela kroppen, liv och underliv. Inte minst sexualitet: lusten och lustan! Att uppleva en opera kan liknas vid freudiansk självterapi, det lockar fram sidor inom en som man inte visste att man hade och inte är säker på att man vill ha.

Opera handlar också om politik. Eller med ett synonymt ord om makt – mellan makthavarna och folket, mellan olika makthavare, rika och fattiga, föräldrar och barn, klasser och kön. Det är politik = en tidlös och allmängiltig samhällsskildring. Därför kan jag bli så irriterad när någon klåfingrig regissör fått för sig att modernisera en opera. Det är ju onödigt.

”Schabloner”, skriver Malin Wahlstedt. Javisst, men det är väl därför som hon och jag och alla som älskar opera älskar just opera? I opera tas schabloner, det klyschiga och banala på allvar. Och en schablon rymmer alltid en sanning.
Människans liv är lika banalt som allvarligt.

Vi som gärna ser och hör en opera – eller hör opera på CD – kan ha boken ”Vitsen med Opera” som en diskussionspartner, ibland blickar man instämmande och andra gånger protesterar man och käbblar emot. Och ni som ännu inte förstått hur fantastiskt det kan vara att få uppleva en operaföreställning – låna boken på biblioteket åtminstone! Läs och chansen – risken? – är stor att ni sen vid närmsta tillfälle beger er till något operahus.