Artikel / Krönika
Gunnar Harding revisited
Av Bengt Eriksson

Vem var det som kallade Gunnar Harding »den siste 50¬talisten«?


I slutet av 50-talet fanns det en jazzklubb i Bromma som kallades San Jacinto Club. Jazzklubben höll till på Lillsjönäs herrgård – drottning Christinas fd jaktslott – och hade ett husband som hette San Jacinto Jass Band.

Musikerna i bandet var jazzpurister: dixielandjazz ville dom inte veta av – den jazzmusik som San Jacinto Jass Band spelade var ursprunglig jazz direkt från jazzmusikens födelsestad New Orleans. Den var så direkt från New Orleans att musikerna ofta plankade dom gamla 78-varvarna ton för ton och när den svarte och legendariske New Orleansklarinettisten George Lewis besökte Sverige och spelade med San Jacinto Jass Band var han den ende som inte spelade exakt likadant som på sina inspelningar från 1942. Bakom trummorna i San Jacinto Jass Band satt Gunnar Harding.


S:t Eriksgatans historia är dess biografers.

På 50-talet låg där bl a Gnistan, Metropol, Strand och Roxy. Idag är allihop förvandlade till respektive möbelbutik, samlingslokal för Maranata och biljardhall – Roxy är den enda som fortfarande finns kvar.

Gunnar Harding började sina filmäventyr på S:t Eriksgatan i början av 50-talet.

På Gnistan såg han Errol Flynn genomborrad av hundratals indianpilar i slutscenen av »De dog med stövlarna på«. På Roxy visslade han ut Roy Rogers när denne på filmduken förälskade sej i en krokskruvslockig farmarflicka med vita stövlar och till smäktande violinister, som antagligen gömde bakom kaktusarna, sjöng »Riding home across the prairie«. På Metropol svingade sej Tarzan i lianer och slogs mot militanta svarta. På Strand har han svårt att minnas vad det visades för filmer – där försiggick aktiviteterna i biosalongen.

Gunnar Harding och kompisen Lankan hade ett smart knep för att smita in på barnförbjudna filmer.

Lankan var lång och såg nästan ut som 15 men hade en tunn, spröd röst. Gunnar Harding var liten men hade djup målbrottsstämma. Så Lankan gick fram och visade sej vid bioluckan och Gunnar Harding gämde sej bakom honom och sa med sin målbrottsstämma: »Två på nionde bänk.«

Sen slängde vaktmästaren ut dom när dom visade biljetterna och dom fick gå på Rivoli istället – som visade en barntillåten film med Esther Williams som »Vattnets Venus«. James Dean däremot såg Gunnar Harding på Birger Jarlsgatan.


– Jag tror det var 58, säger Gunnar Harding, som jag första gången hörde talas om Allen Ginsberg.

– Det var i radion. Nån läste hans dikter. Det lät fint, tyckte jag. Mycket fint. Det var första gången som jag förstod att lyrik kan vara fantastisk.

– Nästa dag skrev en kritiker i Svenska Dagbladet att det var den värsta smörja han nånsin hört.


Av detta blev poeten Gunnar Harding till.

Punkligt klockan 10.45 kommer han varje vardag upp ur Rådmansgatans tunnelbaneuppgång. Han promenerar dom cirka sjuttiofem stegen fram till Sveavägen 68, slänger en snabb blick i Tidens bokhandel, öppnar porten och går uppför trappan till första våningen och in genom dörren som det står bl a Tidens lyrikklubb på.

Bakom den första dörren på korridorens vänstra sida har han sitt arbetsrum och på arbetsrummets skrivbord ligger dagens post: tidningar och några brev. I åtminstone ett av breven står det ungefär så här:

»Jag har läst Lyrikvännen sedan starten. Jag är en stor älskare av lyrik men nu måste jag upphöra som medlem. Lyrikvännen har blivit för politisk för mig: den är ett näste för vänsterextremister.«

Egentligen är brevets ord riktade till Stig Carlson. Men han är svarslös idag. Hade han ännu levt hade han antagligen skrivit ett svarsbrev med samma ord som han skrev i inledningen till Lyrikvännen 5-6 1970:

»Men det här är ju politisk dikt! Ja, än sen då – är inte det mesta vi rör vid och kommer i beröring med 'politik'. Den som är rädd för det må ju skylla sig själv.«

Då Stig Carlson dog utsågs Gunnar Harding till hans efterträdare som redaktör för Lyrikvännen. Gösta Friberg utsågs till andreredaktör vid Gunnar Hardings sida.

Det är måndag idag. Gunnar Harding har just läst igenom dagens brev om Lyrikvännens framfart på politikens vänsterkant.

– Det kan verka taskigt, säger han och då drar han i sin mustasch som är den jämnaste mustasch jag sett och som ger honom ett mycket förtroendeingivande och vänligt drag.

– Det kan låta cyniskt men det är nu framförallt ungdomen det gäller att fånga upp. Få dom intresserade och engagerade innan dom låst sej i såna här positioner.

– Lyrikvännen kommer att gå ut med foldrar till gymnasier, folkhögskolor och ungdomsföreningar. Foldrar som är speciellt riktade till unga läsare.

– Detta betyder inte att vi tänker bli så hysteriskt ungdomliga att vi stöter bort alla läsare över 30. Vi tänker behålla Lyrikvännens mångsidighet men återvinner vi dom unga läsarna kan Lyrikvännen bli en bestseller igen och detta skulle komma alla kategorier läsare till godo, säger han och då ser han ut som James Dean.

Nån gång på 50-talet klev James Dean ut ur filmduken som »Ung rebell« flimrade över och gick ner bland publiken och blev till Gunnar Harding.

I sin blekbruna skinnväst som jag aldrig sett honom utan, blåa manchesterjeans och håret som är rufsigt av blåsten verkar han bara ha stigit av motorcykeln för en minut sen och satt sej ner vid skrivbordet. Men samma okända och fjärran framtid i blicken som James Dean när han körde av vägen 1955 och dog.

Lyrikvännen är en anhalt på vägen. Snart stiger Gunnar Harding upp på sin motorcykel Lyriken igen och lägger i ettan och axar rakt igenom litteraturen. (För vanliga bensindrivna motorcyklar får han inte sätta sej på – han har inget körkort.)

Som knutten älskar bågen älskar Gunnar Harding lyriken. Dessutom tror han på den:

– Under 70-talet blir lyriken en folkrörelse, säger han.

– Den kommer att betyda mer än popen, filmen, veckopressen och folkhögskolorna har betytt tillsammans.


Innan Gunnar Harding mötte lyriken och blev förälskad i den ville han bli bokillustratör. Han gick på Konstfack. Efter en termin upptäckte han att dom böckerna som han ville illustrera inte skrevs. Då slutade han.

Han vandrade ut och in på universiteten i Stockholm och Uppsala och resultatet blev en splittrad fil kand med bl a en trea i litteraturhistoria som inte berättigade till någonting.

Han vikarierade som svensklärare på gymnasier och polisskolan.

Han stod i Sandbergs bokhandel och sålde böcker då Bob Dylan var i Sverige och kom och frågade efter Baudelaire på engelska.

Och han gjorde lumpen som kavallerist på K4 i Umeå. Det äventyret har han beskrivit i sin första diktsamling, »Lokomotivet som frös fast« (1967).

Han gillade det inte. Redan på perrongen på Umeå central såg han vart det bar hän. »På perrongen stod en officer med ridstövlar, sporrar och en blå damcykel«, skriver han. »Jag hade aldrig sett nån med ridstövlar och damcykel förut.« Berättelsen om Kungliga Norrlands Dragoner, K4, är skriven på lyrisk prosa eller kanske kan det kallas prosalyrik?

Det finns inget svenskt i denna lyrik. Däremot finns det stora likheter med Allen Ginsbergs berättarlyrik – som dikten »Wichita Vortex Sutra«, inspelad på bandspelare medan Ginsberg åkte Folkvagnsbuss genom Mellanvästern för att läsa dikter på universitet i Wichita, en stad som representerar den okunnighet och oskuldsfullhet som enligt honom möjliggjort Vietnamkriget.

Detta är nu inget konstigt. Redan innan Gunnar Harding debuterade som poet hade han översatt modern fransk, tysk, engelsk och amerikansk poesi. Dikten »Wichita Vortex Sutra« återfinns i samlingen »Amerikansk undergroundpoesi” (i urval och översättning av Gunnar Harding, 1970). Tidigare hade han bl a översatt Allen Ginsberg i Ord & Bilds Amerikanummer. Och 1966 gav han ut tolkningsvolymen «4 poeter» med Ginsberg, Apollinaire, Hollo och Kerouac på bokförlaget Bok och Bild.

På Bok och Bild utkom det fler böcker: «Akrobater i Tredjeklasskupén» (1967) som innehöll tolkningar av poeterna Apollinaire, Cendrars och Max Jacob, en samlingsbok med bara Cendrars och Anders V Janssons något konstiga debutdiktsamling «Magnecyl eller vänsteryttern sprintar i en sväng».

Det är också en alldeles särskild historia förknippad med bokförlaget Bok och Bild: berättelsen om tre kompisar och en offsetpress.

– Ja, jag hade inget kapital, säger Gunnar Harding. Så jag översatte istället.

– Offsetpressen var en gammal, stor och otymplig sak som kostade 18.000:-.

– Den hyste vi in i ett gammalt nerlagt postkontor på Resarö. Pressen tog precis upp hela postkontoret.

Nu är offsetpresen såld. Bokförlaget Bok och Bild har i viss mån blivit Gidlunds förlag istället. Krister Gidlund var en av kompisarna – nu trycker han mest socialistisk litteratur. Offsetpressen och lyrikutgivningen blev ingen succé. Allen Ginsberg är fortfarande nästan okänd i Sverige.


– Provinsialism, säger Gunnar Harding och för honom är ordet provinsialism en svordom, ett av dom allra fulaste ord han vet.

– Provinsialism, säger han, allting beror på det. Kritikerna är inte intresserade av antologier och tolkningar av utländska poeter. Varenda svensk debutant blir mer omskriven än dom stora utländska poeterna.

Själv avsvor sej Gunnar Harding tidigt sitt svenska poetiska medborgarskap.

Han inte bara översatte utländska poeter. Hans andra diktsamling, «Den svenske cyklistens sång» (1968), består av tre förfalskade hyllningsbiografier till poeterna Shelley, Apollinaire och Ginsberg.

I sin biografi får Allen Ginsberg egenskaper av en frälsare. Han är poeten som kan samla massorna under utropet «Vi måste rädda Amerika». USA skickar CIA på honom och han flyr till Asien.

Men CIA är honom på spåren. Han blir upphunnen och tillfångatagen på ett tåg. Genom tågfönstret ser Ginsberg en cyklist på en blå Monark och ropar «Poesin är på väg» till cyklisten.

Det är en svensk cyklist: Gunnar Harding, förstås. (Lägg märke till att Gunnar Hardings fortskaffningsmedel tills nu är cykeln. När han hör Ginsbergs ord förstår han att det är bråttom och byter cykeln mot den snabbare motorcykeln.)

En annan svordom för Gunnar Harding är ordet akademism.

– Vadå? säger han. Har jag tagit en fil kand? Jag försöker glömma det.

Han ställer sej i mitten av ungdomsrevolten med dess drag av anarkism. Han översätter Bob Dylans sånger och utbrister:

– Bob Dylan är sin generations störste poet.

Gunnar Hardings dikter är utpräglat antiakademiska, antiintellektualistiska, antisnobbiga, ja, om man så vill kan man kalla dom populistiska. Dom handlar om populärfilmens James Dean och om jazzen då den skapades i New Orleans av Buddy Bolden och betraktades som vulgär, neogroid och vildars vrål.

När han 1969 var i USA som «visiting poet vid ett universitet» bodde han i Iowa City, en stad med samma atmosfär som i «Ung rebell». Han gick och såg om filmen och när han kom ut fortsatte filmen i verkligheten. Han skrev dikten «Blommor till James Dean» och tog farväl av den rebell som James Dean symboliserar: «Rebel without a cause», som är filmens originaltitel – nu gäller det för dom medvetna revoltörerna att ta vid. Han reste till New Orleans för att träffa George Lewis och fick höra att han begravdes för en vecka sen. Han åkte till staden Davenport – ett namn han läst på en platta med Bix Beiderbecke, inspelad 1925 på järnvägsstationen i Davenport. Men ingenting är som förut.


Gunnar Harding lägger ifrån sej sin översättning av Bob Dylans «Sad eyed lady of the Lowlands» som Lyrikklubben ska skicka ut som present till sina studerandemedlemmar. Det är lunchdags. Vi går ut och äter.

Vi pratar om förra sommarens folkfester på Gärdet. Där folkpopen föddes. Popband som ingen hört talas om tidigare spelade pop och sjöng på svenska. I Lyrikvännens majnummer ska Gunnar Harding ha en sektor med folkpoptexter.

– Vi måste skapa nånting för lyriken som Gärdet var för musiken, säger han. Vi måste få ut poeterna från sina arbetsrum och träffa människorna.

– Under hösten ska vi försöka ordna diktuppläsningar. Få poeterna att skärpa sej. Det går inte att stå och prassla med papper och läsa innantill.

– Och vi funderar på att om inte Lyrikvännen skulle kunna ge ut små billiga offsettryckta häften med dikter. Som bara kostar ett par kronor.

Jag föreslår Gunnar Harding att vi ska skriva popsånger tillsammans. Han tänder på det. Han är optimistisk, han. Han tror på poesin i alla dess former. Hans läppar ler inför framtiden.

Men han bör nog tänka på vad som hände James Dean: han körde av vägen med sin Porsche Snyder och dog. Och vad som hände Bob Dylan: han kraschade med sin motorcykel och var konvalescent i över ett år. Gunnar Harding bör nog köra försiktigt på sin motorcykel lyriken.

Men Gunnar Harding är inte skrockfull. Han ler.


Vem var det nu som kallade Gunnar Harding «den siste 50-talisten»?

– Jag kommer inte ihåg, säger han, Jag minns bara att jag blev ruskigt förbannad när jag läste det.

Ska man hänföra Gunnar Harding till någon ism får det bli... inte 70-talism och knappast en 80-talism utan 90-talism.

(Artikeln har tidigare varit publicerad i tidskriften Böckernas Värld, 1971)



Varför började du rita serier?

– Jag tror att det skedde mest av en slump. 1971 träffade jag Lasse Hillersberg som gav ut tidningen Puss, det gjorde att jag blev intresserad av tecknade serier. Tidigare hade jag mest läst Tintin, Fantomen och serieversionen av Mumintrollet, men nu upptäckte jag amerikanska undergroundserier, det var nog speciellt Robert Crumb som betydde mycket. När jag träffade Lasse Hillersberg hade jag redan börjat skriva dikter, jag blev intresserad av poesi efter att ha läst en intervju med Gunnar Harding i Böckernas värld 1971. Intervjun var för övrigt gjord av Bengt Eriksson, jag tror inte att han vet hur betydelsefull hans intervju var, att den på sätt och vis förändrade mycket i mitt liv. Men jag tror att jag tidigt måste haft en stark vilja att uttrycka mig. Nu ska man kanske inte överdriva mitt tecknande i unga år, jag ritade inte så mycket innan «Klas Katt i Hell City» 1979, det rör sig kanske om sammanlagt sju sidor serier i tidningar som Puss, Feber och Guru Papers.

(Serietecknaren Gunnar Lundkvist, intervjuad av Mats Jonsson i Galago nr 46)

Foto: Cato Lein


Harding har landat

I fjol utgav Gunnar Harding diktsamlingen «Örnen har landat». Där ingår den dikt som heter «Für Janet Persson"; hon som vi alla en gång var klasskamrat med, som skrev till Bildjournalen och undrade hur man blir flygvärdinna men hade för stora händer.

Som vi redan då misstänkte är denna dikt 70-talslyrikens första verkliga hit. I Göteborg har den rentav kommit i folk- eller i varje fall barnamun, liksom för övrigt poetens namn.

På Slottskogsfesten i somras framfördes dikten av popgruppen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten i en egen tonsättning. De pojkarna hade också lagt till en hyllningsvers till poeten:

Alla hade vi en gång en klasskamrat som hette Gunnar Harding
som skrev dikt i Evergreen
och undrade hur man blir Allen Ginsberg...

Någon som sysslar med barn och musik skrev upp det där och nu, sägs det, klättrar låten allt högre på den göteborgska daghemstoppen.

(Expressens kultursida 1971)


Av Gunnar Harding på W&W:

Lokomotivet som frös fast (1967)
Den svenske cyklistens sång (1968)
Blommor till James Dean (1969)
Örnen har landat (1970)
Guillaume Apollinaires fantastiska liv (1971)
Skallgång (1972)
Ballader (1975)
Starnberger See (1977)
Luffaren Svarta Hästen (1977)
Bilddikt, tillsammans med Olle Kåks (1978)
Den trådlösa fantasin (1978)
Tillbaka till dig (1980)
Gasljus (1983)
Stjärndykaren (1987)
Guillaume Apollinaires gåtfulla leende (1989)
Mitt vinterland (1990)
Överallt där vinden finns (1993)
Stora scenen (1995)
Katedral av färgat glas (1997)
Kreol (1999)
Salongsstycken (2001)
Och drog likt drömmar bort (2000)
Där döda murar står (2002)
Det brinnande barnet (2003)
Beat! (tills. med Per Planhammar) (2005)

Läs mer om Harding, Gunnar