Svenska proggradion fördröjde stora artisters genombrott? (sida 1 av 1)

Pelle Nilsson: 2016-02-28 10:50		Läser en av alla dessa artiklar kring Palmemordet. I HD/Sydsvenskan skriver Erik Magnusson: ”Tidsandan var sådan. Tiden var vänster. Fälldin regerade under en tid när vänstervågen var påtaglig i press, radio och tv. Radio- och tv-monopol rådde. P3:s ungdomsprogram spelade nästan uteslutande svensk proggmusik, något som innebar att utländska popartister som Bruce Springsteen, The Eagles och David Bowie fick sina genombrott i Sverige långt senare än i länder som Norge och Danmark.” Själv har jag inget minne av att exempelvis Springsteen bejakade stort i Danmark och Norge innan han gjorde det i Sverige, lyssnade som tonåring mycket på dansk radio i tidigt 1970-tal. Men minnet förbleknar med åren. Någon som kan belägga om det faktiskt var så som Magnusson skriver?
Håkan Olsson: 2016-02-28 11:40		Jag reagerade också på den formuleringen och känner inte igen beskrivningen. Tvivlar på att det stämmer att Springsteen, Eagles och Bowie slog igenom senare i Sverige. Lyssnade häromdagen på podversionen av Stefan Wermelins »Live är en fest« och där framför Magnus Uggla samma tes: P3:s ungdomsprogram spelade nästan uteslutande svensk proggmusik. Eftersom jag har noll förtroende för Uggla avfärdade jag honom som en bitter gubbe, men nu hävdar Erik Magnusson samma sak. Men jag har inget som helst minne av att det var svårt att höra internationell rockmusik på SR under 70-talet.
Bengt Eriksson: 2016-02-28 18:28		Tommy Rander älskade Springsteen från första stund. Och skulle typ Lennart Wretlind och Kjell Alinge uteslutande ha spelat »svensk proggmusik«. Låter det troligt? Det finns en myt om P3:s ungdomsredaktioner också - att alla var en och samma och lika politiska. Jag tror det är Göteborg som fått representera hela SR liksom för den delen hela Musikens Makt; ungdomsredaktionen i Göteborg var mest vänsterpolitisk, därefter Malmö (fast där fanns ju en chef som hette Rune Hallberg, skulle han ha varit vänsterpolitisk?) och minst i Stockholm (av dom stora redaktionerna). Så många myter som sprids.
Magnus Eriksson: 2016-02-29 08:45		Problemet med Erik Magnussons formulering - i en i övrigt utmärkt artikel - är att beskrivningen av ett sakläge väsentligen är korrekt, men att detta läge inte fick de konsekvenser han påstår. Springsteens breda genombrott kom med Born to Run, dessförinnan var han en angelägenhet för entusiaster, om än en stor skara sådana. I det avseendet var Sverige knappast ett undantag. Bowie var stor i Sverige åtminstone från 72, kanske tidigare. Eagles har väl aldrig varit särskilt stora här? Tyvärr. De förföljdes dessutom av kritiker som stod i opposition mot en musikrörelse som avfärdade dem som kommersiella, om den ens kände till dem. Bengt blandar som vanligt äpplen och päron för att rädda sina sentimentala minnen och sin i ordets alla betydelser abderitiska världsbild. Vad Kjell Alinge och Lennart Wretlind spelade utesluter inte att ungdomsredaktionerna hade en politisk slagsida. Inte heller utesluts detta av Christer Eklunds Tonkraft - utskällt framför allt av populisten Mats Olsson - eller av att Tommy Rander i Rundgång varvade de svenska pekoralen med rock och blues av ädlare slag. En ganska typisk retorisk fint från hans sida var att han spelade »Kalla kriget« med Gunder Hägg (vilket tog en sjundedel av programtiden i anspråk), konstaterade att den kanske kunde kallas för »vänstervriden« men att den knappast var mer »vänstervriden« än musiken från den då aktuella filmen Saturday Night Fever var högervriden. Bortsett från att jämförelsen är bisarr är det naturligtvis också lite rörande att den svenska 70-talsvänstern var så korkad att den inte såg de tydliga klassperspektiven i den filmen eller i Rocky. Ungdomsredaktionerna må ha frodats i skiftande grader av helveteseld, men de beskäftiga kommentarerna mellan låtarna som skulle lägga de politiska skeendena tillrätta var legio. Det finns också all anledning att påminna om Ungdomsredaktionen i Luleå (eller möjligen Umeå, det var i en av norrlandsmetropolerna) som såg sig själv som en revolutionär förtrupp som skulle medvetandegöra ungdomen för arbetarklassens revolution. Där har vi också bra källor inifrån, eftersom Jeanette Gentele till skillnad från många andra i den tidens yttervänster öppet berättat om vad som hände och hur det var. Eftersom Bengt i sin ömma vård av det demokratiska samtalet inte debatterar med mig, kommer naturligtvis inget svar därifrån. Åtminstone inte här, jag antar att det kommer an lakonisk kommentar om »Hå hå ja ja, man minns som man vill« eller något liknande på hans FB-sida. Det brukar göra det när jag försökt debattera med honom.
Pelle Nilsson: 2016-02-29 21:58		Tack Problemet för en skribent som på det här sättet påstår något som - om jag förstår Magnus och Bengt rätt - faktiskt inte är sant är att läsaren ifrågasätter hela artikeln oavsett kvalitén. Magnusson skriver P3:s ungdomsprogram och då utgår jag ifrån att han inte enbart menar de program som de olika ungdomsredaktionerna sände utan helheten där exempelvis även Kjell Alinge ingår.
Magnus Eriksson: 2016-03-01 09:38		Om vi ger honom the benefit of a doubt, tror jag att han syftade på ungdomsredaktionens program. De marknadsfördes med förleden »ungdoms-«, med Wretlinds och Alinges program väl snarast betecknades som »musikprogram«?
Tom Skjeklesæther: 2016-03-01 09:55		Påstanden fra Magnusson vedrørende tidspunktene for Springsteen, Bowie og Eagles gjennombrudd i Norge, sammenlignet med Sverige, er ikke riktige. Alle disse artistene fikk sine gjennombrudd i Sverige lenge før Norge. Betegnende nok så undertegnede Eagles i Sverige på slutten av 1970-tallet, Springsteen spilte i Sverige på 70-tallet, men kom til Norge først i 1981. Tipper at Bowie også besøkte Sverige lenge før han kom til Norge. I det hele tatt var Norge totalt ørken når det kom til medieformidling av rock helt frem til musikkavisene Puls/ Beat og Nye Takter dukket opp på tampen av 70-tallet. NRK var helt katastrofalt. Siden undertegnede vokste opp ved grensen til Sverige, og kunne lytte til P3, var det som å tjuvlytte til en helt annen verden. Har ikke noen minner om at P3 bare spilte svensk progg. Men åpenbart spilte de også det, hvilket førte til at vi hadde god kjennskap til Kebnekaise etc. Samt en rekke svenske singer/ songwriters. Peps Persson spilte på Fredrikstenfestivalen i Halden i 1975, sammen med Hawkwind, Terje Rypdals Odyssey og Prudence (Åge Aleksandersens band). Det hender at Sverige fortsatt slår Norge (!), sist på søndag da Chris Robinson Brotherhood spilte på Pustervik i Gøteborg og ikke i Norge. Heldigvis er det nå godt under to timers kjøring fra Halden til Gøteborg.
Lista ämnen Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg