Journalistik? (sida 1 av 1)

Frank Östergren: 2015-02-11 17:35		Vi har ju de nöjes-»journalister« vi förtjänar. www.dagensmedia.se/nyheter/dig/article3883603.ece
Bengt Eriksson: 2015-02-12 12:33		erikssonskultursidor.wordpress.com/2015/02/11/ett-fan-som-i-fanzine-fortfarande/
Magnus Eriksson: 2015-02-15 16:12		Det här är korrumperat, men är det inte typ av korruption som är utbredd inom nöjesjournalistiken? Kanske ska vi vara tacksamma för att det hela nu sker inför öppen ridå? Då behöver ingen längre leva i villfarelsen att den svenska nöjesjournalistiken skulle vara oförvitlig och icke-korrumperad.
Frank Östergren: 2015-02-16 16:34		En vanlig reaktion till det inträffade är »och vad är det för fel med det då?«. Just det - vad journalistik egentligen är och vad den ska stå för, verkar för många som läser just nöjessidor och musikskrifter var något utan betydelse. Så kanske allt är i sin ordning, läsarna får vad de vill ha, det de egentligen borde få vill de inte ha. Tilläggas ska att det här inte är första gången Jan Gradvall gör beställningsarbeten, ett tidigare exempel är Agnetha Fältskog. Någon skrev att han varit är och förblir ett fan. F-n vet, exempelvis när han försöker skriva om Chuck Berry eller tidig countryrock avslöjar han sig som okunnig. För tio år sedan skulle han aldrig skrivit om den musik, men det gäller ju att känna med fingret vart vinden vrider. Slutligen, hade det avslöjats att en politisk eller ekonomisk journalist utfört den typ av uppdrag som det gäller här, hade omplacering, sinande uppdrag och solkat rykte varit följden. Men här verkar allt vara som det ska.
Magnus Eriksson: 2015-02-16 17:33		Nöjesjournalistiken har aldrig varit seriös. Korruptionen är extra tydlig under Melodifestivalen med en exponering som jag tvivlar på att många läsare skulle saknat om någon tidning tog sitt publicistiska ansvar och inskränkte bevakningen till resultatlista och segrarintervju. Men ingen protesterar mer än idealisterna i Musikupproret 2013. De gamla radikalerna som knappast saknade ord för sin avsky för spektaklet på 70-talet tycks gilla läget. Och snart är det dags för Springsteens femtielfte turné och Roxettes återförening och diverse annat som genererar miljoner sidor inför det hela, alltså en typ av bevakning som bakbinder kritikerna; en tidning kan knappast ha en negativ recension efter drösavis av sidor inför ett evenemang. Vad som förvånar mig är att någon fortfarande tror på svensk nöjesjournalistik.
Frank Östergren: 2015-02-16 22:32		Svaret, Magnus Eriksson, svaret är enkelt. Kamratskapen. Vem vill bli utanför kretsen av »tjena tjena«. Och det inte bara från kollegor, utan från skivbolag, producenter och framför allt artister.
Håkan: 2015-02-17 00:04		Sålänge man vet att journalisten / skribenten skriver en given text på beställning av kund har jag inga problem med det. Det är rätt löjligt med den där tanken att den dagen en journalist blir professionellt språkrör för ett företag, organistation eller myndighet så är journalistyrket bränt för all framtid. Det är ju bara en annan yrkesroll. Jag ser inga problem med att t.ex. Staffan Dopping börjar med Studio Ett på SR igen, om han ville. Journalister har så märklig självbild ibland… I övrig håller jag helt med Magnus om nöjesjournalistiken, ovan.
Magnus Eriksson: 2015-02-17 13:34		Där undrar jag hur det var med den gradvallska intervjun med Thåström. Framgår det av presentationen att den är köpt av artisten?
Håkan: 2015-02-18 13:56		Ja, det står i anslutning till youtube-videon, men jag vet inte om informationen kom efter uppståndelsen i media.
Magnus Eriksson: 2015-02-22 21:05		Någon som vet?
Magnus Eriksson: 2015-02-25 13:34		Vad hände med den här diskussionen? Flera av oss är skribenter, de flesta av oss (tror jag) läser regelbundet musikkritik och -journalistik. Vad säger ni om trovärdigheten? Är det rätt att reagera eller ska vi slå oss till ro med ett uppgivet »så har det väl alltid varit«?
Håkan: 2015-02-26 19:01		Om vi säger att Thåströms nästa album är ett mästerverk blir det ett problem för G. att skriva detta även om han ärligt tycker så. Å andra sidan, vad spelar den subjektiva skolan av musikkritiker egentligen för roll i trovärdighetshänseen de? Är det viktig för mig att veta om G. är ärlig eller inte? Han skådar ju bara in i sig själv och ser efter om det är tummen upp eller tummen ned. Den som gillar Gradvall, Locko och andra subjektivister kan ju knappast vara intresserad av något annat än dessa »kritikers« känsloliv.
Lista ämnen Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg