Seeger, Springsteen og Eriksson (sida 1 av 1)

Ingve: 2006-09-06 23:17		Jeg må si jeg blir litt skremt av Magnus Erikssons skriverier om Pete Seeger og Bruce Springsteen. Satt litt på spissen, sier han vel - hvis jeg ikke misforstår - at en artist ikke kan ta seg noen som helst slags friheter når vedkommende gjør coverversjoner? Altså, hvis Seeger brukte allsang på sine innspillinger, da må alle som framfører låtene hans på et seinere tidspunkt også gjøre det? Er det riktig? Og man kan altså ikke velge bort de mest politiske sangene hans, hvis man av en eller grunn skulle ønske å fokusere på andre sider og kvaliteter? Da er man automatisk feig og kunnskapsløs? Snakk om å være reaksjonær bedreviter... (Jeg likte forresten ikke den Seeger-plata til Springsteen noe særlig. Men det var av andre grunner.)
Tom Skjeklesæther: 2006-09-06 23:58		Ingve. Refresh my memory. Hva er det som er bra? Vi vet at du ikke synes no0e om Madrugada og Dylan og Springsteens siste.
Tom Skjeklesæther: 2006-09-06 23:58		Ingve. Refresh my memory. Hva er det som er bra? Vi vet at du ikke synes no0e om Madrugada og Dylan og Springsteens siste.
Ingve: 2006-09-07 00:06		Det er ikke helt riktig, Tom. Jeg synes at de siste til Madrugada, Dylan og Springsteen er overvurdert. Ganske stor forskjell på det. Hva jeg synes er bra? Topp 5 artister: 1. Bob Dylan 2. Neil Young 3. Tom Waits 4. Richard Thompson 5. Bruce Springsteen Kjedelig liste, sikkert, og den sier egentlig ikke så mye. Men så vet jeg heller ikke hva du vil fram til med spørsmålet ditt.
Magnus Eriksson: 2006-09-07 08:14		Visst får man ta sig friheter. Jazzen är ett av mina stora intressen. Men när man uttryckligen hänvisar till en förlaga, som Springsteen gjorde, och sedan konsekvent väljer sånger som är allmän egendom, så att förlagan inte får en cent utan blott får auktorisera utgåvan med sitt namn, går bortom förlagans mest profilerade insatser och dessutom skapar en musikalisk ram som på många sätt negerar förlagans konstnärskap, då öppnar man också för kritik. Seeger i Springsteens tappning blir lika intressant som Bach på dragspel, Beethoven på moog, Love Hurts med Nazareth eller Rhapsody in Rock. Det utesluter inte att man kan tolka materialet personligt; konstmusikens, jazzens och countryns interpretationshistorier handlar till mkt stor del om spänningen mellan personlig och bokstavlig tolkning, och jag har som sagt inget emot en personlig vinkling. Den kritiska frågan är vad man gör av det hela, och Springsteen fuskade bort Pete Seeger, parasiterade på hans goda namn och gjorde en av årets hittills sämsta skivor, alltså i förhållande till de uppblåsta pretentionerna och det komiskt knäfallande mottagandet. Och Ingve visar också sin okunnighet om Seeger, när han skriver att »hvis Seeger brukte allsang på sine innspillinger«, så etc. Allsången är ett mer perifert inslag på skivorna, det är sångbarheten han betonar, liksom att allsången är en av sångens främsta manifestationer. Det innebär inte att varje inspelning måste vara en allsång, men att sången ger en inbjudan till deltagande. Det är centralt för aktivisten Seeger. När Springsteen gör solitärt skrål av det hela är det naturligtvis en personlig vinkling, men den är också okunnig och artistiskt helt förfelad. Och det låter mestadels bara illa. Till Pete Seegers musik tillför inte Springsteen ett sketans dugg. För att blott ta ett par jämförelser: The Byrds musikaliskt långt radikalare omtolkning av Seegers Turn Turn Turn eller Marlene Dietrichs desillusionerat kabaretindränkta tyska version av Where Have All the Flowers Gone markerade både personlighet, kunskap, integritet och respekt. Springsteen gör konsekvent något annat.
Bengt E: 2006-09-07 11:28		Eftersom Magnus hyllar Seeger så har jag idkat självkritik (med min bakgrund lär ju sånt passa). Varför har jag haft och har fortfarande så svårt för och med Pete Seeger? Han representerar ju både musikaliskt och politiskt precis sånt som jag ställer mej bakom och uppskattar... Jo, jag vet vad det jag har svårt med. Men när jag lyssnar på den här samlingen så hör jag ändå så mycket av det jag inte tycker om utan desto mer som jag tycker om. Kanske var det så att Seeger under senare tid och framför allt vid live-spelningar hade den där attityden eller vad man ska kalla det som jag starkt ogillar. Han är så salvelsefull. Han sjunger som rn vit predikant. Eller som den sämsta sortens (vänster)politiske talare. Magnus får gärna förklara motsäga och förklara - har jag fel? När började Pete Seeger med sitt salvelsefulla framförande? Han kan / kunde ju också sjunga rakt och kompa sej enkelt men passande bra på banjo. Men så minns jag också, för evigt, en förskräcklig spelning i Uppsala t ex, den gavs dessutom ut på LP. Och jag har upplevt / hört flera liknande. Jag klarade inte av det. Jag klarar inte av det nu heller. Varken folksång eller politik är ett väckelsemöte, för mej. Den här samlingen ger i alla fall delvis en annan bild av Pete Seeger. Jag får verkligen impulsen att gräva fram gamla Seeger-plattor och höra hur fel jag har, om jag har det. Springsteen-hyllningen är så där, tycker jag, om någon vill veta min åsikt. Min största invändning är att Springsteen inte lyfter fram låtskrivaren Pete Seeger, åtminstone också.
Tony Ernst: 2006-09-07 13:20		Jag köpte Springsteens Seeger-platta, spelade flera gånger på raken och tyckte det var fantastiskt bra. Därefter såg jag honom live och det var (för mig) allt det som Magnus inte tycker att det var: känslosamt, skarpt politiskt och med innerlig kärlek för traditionen. Lite senare beställde jag en packe Seeger-plattor från USA. Spännande lyssning. Annorlunda än Springsteen. Ibland pekpinnetråkigt och programmatiskt, men ofta känslostarkt och kontemporärt. Jag gillar bägge versionerna! Tänk: Springsteen fick mig att upptäcka Seeger! Och jag vet att detta gäller för fler personer. Inte heller kan man som älskare av Springsteens Seeger-platta hållas ansvarig för att kvällstidningslallare tycker att det är världens åttonde underverk. För övrigt tycker jag att Nazareths »Love Hurts« är hur fin som helst. Det var först för något år sedan som jag hörde originalet. Den var ju också bra; men på ett annat sätt. Jag tycker inte att man ska behöva skämmas för sin okunskap. Det är så mycket man ska hinna med och känna till. Det blir ohållbart i längden. Jag anser nog Chops, rappare i The Mountain Brothers, vara en av de senaste tio årens skarpaste amerikanska poeter/sångare. Ändå vågar jag utlova att ingen här har koll på honom. Icke desto mindre tycker jag inte att ni allihop ska skämmas. Magnus tycker att det är en av årets sämsta skivor; jag tycker att det är en av årets bästa. Vad göra? Jag tror att man får kalla det för smak, och låta det bero.
Magnus Eriksson: 2006-09-07 13:46		Man behöver inte skämmas för bristande kunskap, men om den bristande kunskapen resulterar i snurriga omdömen, därtill parade med kritik av en artist - det var en återkommande tanke, inte bara hos kvällstidningslallarna, att Springsteen räddat Seeger från det alltför pekpinnemässiga etc - kan den föra snett. I det här fallet var det för mig uppenbart att den som inte hade ett aktivt förhållande till Seeger fällde ungefär lika kvalificerade och tänkvärda omdömen som om det hade gällt en cykelpump. Bengt, i ngn mening salvelsefull har Pete Seeger naturligtvis alltid varit. Hans sångteknik inbjuder till den tolkningen, och för mig behöver inte det salvelsefulla vara ett problem: om det finns ett uppriktigt engagemang, om musiken håller hög klass. Men tänkte du enbart på vad som sker i sångerna, eller även på talet mellan dem på konserterna? Misslyckat mellansnack kan bli hur pinsamt som helst, och Pete Seeger har där kunnat förfalla till ett missionerande som förtagit värdet av musiken. Men det ligger också i hans engagemang. Han erbjuder inte underhållning, utan aktivism. Dock hade jag svårt för de skivor han gav ut på sjuttiotalet, bl a den tillsammans med Arlo Guthrie. Mina favoritinspelningar är de Pete Seeger gjorde från 1940 och drygt tjugofem år framåt. Och Tony, återigen, jag ifrågasatte inte det käsnlomässiga - det är klart att fylleskrålet är känslostarkt, det är det på vilken kräftskiva som helst - eller Springsteens kärlek till traditionen. Med det senare är det som med så mkt annan kärlek, t ex altcountryns kärlek till traditionen eller många svenska programledares kärlek till tv-mediet: den är obesvarad.
Bengt Eriksson: 2006-09-07 15:58		Jag tänkte nog mest på sången (fast när du säger det så minns jag också hans mellansnack...). Tydligen något som du den här gången tar lättare på än jag (det salvelsefulla alltså), tvärtemot mot förra gången (det irländska). Ju längre bakåt jag lyssnar på Pete Seeger, desto bättre tycker jag om inspelningarna (de tidiga alltså).
Magnus Eriksson: 2006-09-07 16:38		Det var inte det salvelsefulla jag opponerade mig mot i det irländska, utan idéinnehållet. Kul att du återupptäcker Seegers gamla inspelningar.
Bengt Eriksson: 2006-09-07 16:43		Menade inte så heller utan att då hakade du upp dej på nåt som jag inte hakade upp mej på och nu hakar jag upp mej på nåt som du inte hakar upp dej på.
Magnus Eriksson: 2006-09-07 21:13		Ok, då klarnar det. Upphakade är vi allihop, mer eller mindre.
Magnus Eriksson: 2006-09-16 17:04		Jag lyssnade just på Phil Ochs hyllning till Woody Guthrie och påmindes om verserna »He wrote them for a reason / Why not sing them for the same« om Woodys sånger. Det antyder också något av problemet med Springskrålet kontra Seeger.
Ingve: 2006-09-17 00:24		Vel, noen ganger er det en fordel å ta ting for det det er. Det kan finnes flere ulike grunner til å framføre en sang. Penger er en av dem, men nei, jeg tror ikke det er derfor Springsteen skråler i vei...Tror du?
Lista ämnen Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg