Er disse to gått ut på dato?? (sida 1 av 3) | Nästa sida

olav: 2010-07-16 13:17		Tom Petty og Bruce Springsten sine siste utgivelser er forferdelig dårlig lytting. Hvordan kan disse artistene levere slikt skitt ut på markedet??.
Magnus Eriksson: 2010-07-16 14:26		De gör väl vad de alltid gjort: undermålig musik.
Daniel Persson: 2010-07-16 14:56		Oj, den var väl lite väl hård, Magnus. Inte för att jag är någon jättefan av varken Petty eller Springsteen med en del bra har de ju ändå fått till genom åren.
Magnus Eriksson: 2010-07-16 15:05		Jo lite bra har de fått till, väldigt lite....
olav: 2010-07-16 15:39		Magnus, liker deg bare mer og mer. Er også enig i at de gamle utgivelsene med disse artistene også er oppskrytt, til og med Born to run!
Magnus Eriksson: 2010-07-16 17:01		Tack Olav! Springsteen är ett problem för mig. Enligt alla rimliga, eller på mig tillämpliga, parametrar borde jag gilla hans musik, men den har alltid tråkat ut mig. Springsteen har förvisso skrivit några fantastiskt fina sånger, men de blir alltid bättre i Nashville än på E Street. Och »The Seeger Sessions« är en av de mest motbjudande skivorna jag hört på många år, nästan lika ovärdig som Dr Hooks tortyrexcesser. Jag som trodde att den amerikanska konstitutionen förbjöd »cruel and unusual punishment«; de skivorna borde omfattas av den paragrafen Den här tråden får mig också att fundera på hur en lista över världens sämsta saxofonister skulle se ut, kanske något i stil med: 1. Clarence Clemons 2. Maceo Parker 3. Bill Clinton
Jonas Ericson: 2010-07-16 17:23		4. Van Morrison
olav: 2010-07-16 17:33		Skal ikke hive meg ut på verdens dårligste saxofonister, men i rockens verden blir jo disse bare en parantes. Du må vel til jazz/fusion for å virkelig finne de store saxofon musikerne. Alt Springsteen har gitt ut etter Tunnel of love er etter min mening skrap, og at folk vil kjøpe dette er jo en gåte. Seeger sessions var jeg så dum å kjøpe når den kom ut, og jeg har spilt den en gang! Tom Petty burde jeg vel ikke skrevet om engang, han har aldri vært veldig bra. Men hva mener du Magnus, om de fire første studioalbummene til Graham Parker??
Tom Skjeklesæther: 2010-07-16 17:45		Helt greit å være fed up av Springsteen og Petty. At de skulle være veldig mye dårligere, alltid, enn massevis av de artistene Magnus gir gode kritikker her på rootsy.nu er det det bare å si seg sterkt uenig i. Fjorårest Live Tom Petty antologi var strålende! Springsteens 70-tallsplater er gjennomgående jævlig bra. At »Seeger Sessions« skulle være »motbydende« er SPRØYT. SORRY Magnus og Olav, dere er på vei mot lukket avdeling.
olav: 2010-07-16 17:48		Helt greit at du sier det Tom, men hvordan i alle dager klarte du å gi den siste Springsteen platen god kritikk på ABC nyheter???
Jonas Ericson: 2010-07-16 18:32		5. Ornette Coleman Springsteen, Niel Young och Van Morrison verkar ha gjort sitt för mig. Av Springsteen har jag inte längre en enda platta sedan vinylerna åkte ut. Niel Young är också borta men jag har skaffat en hel bunt Van Morrison. Spelar aldrig något. Jo, Astral Weeks, In To The Music och Healing Game spelas i bland. Men jag kan ändå inte hålla med Magnus. Dom har gjort väldigt bra musik och för mig var dom porten till en massa annat. Tom Petty har jag aldrig gillat. Klarar inte sången. 6. Jonas Ericson
Magnus Eriksson: 2010-07-16 18:56		Ornette Coleman? Nej Jonas, ge »The Shape of Jazz to Come« och »Change of the Century« en chans till! Jag noterar också att Tom skaffat psykiatrisk kompetens. Eller sovjetisk, det var ju där man skickade folk till psykiatrisk klinik för »felaktiga« åsikter. Vad Springsteens misshandel av Seeger gäller är det mycket enkelt, blott den som inte har en susning om Pete Seegers musik gillar skräpet. Det inkluderar Springsteen som i omslagstexten skrev att han inte kände till Seeger förrän 1995 eller så (jag tar det ur minnet, gjorde mig av med skivan för längesedan); i sanning en vacker populist. Som politisk symbol är Springsteen en bluff - även hans trognaste supportrar ansåg att det dröjde skandalöst länge innan han gav Dixie Chicks sitt stöd när de utsattes för en hetskampanj från reaktionära talk show-värdar), som musiker blott trist. Graham Parker, Olav, har för mig alltid varit en tredje klassens rhythm & blues-posör, som bäst är han blott en mördande tråkig nullitet.
olav: 2010-07-16 19:41		Jeg er jo forsåvidt enig med deg Magnus når det gjelder Graham Parker også, men jeg har jo som du vet begitt meg helt inn i 20,30,40 og 50 talls verden. Jeg har det presis som Jonas: Neil Young, Bruce Springsteen og Van Morrison (som har jeg komplett), har jeg også fått mer nok av! Er enig med Keith Richards som begyndte å snuse på den gamle bluesen, og som til slutt helt henga seg til den. Mot f.eks Blind Willie Mctell, Blind Blake og Blind Boy Fuller blekner Springsteen, Young og Morrison og det blir ordinært! At jeg skal være på vei inn til lukket avdeling er jeg helt uenig i. Jeg er på vei ut i åpent rom heldigvis, men det tok meg mange år å komme der!
Hans Berntson: 2010-07-16 19:49		Utan att vara någon favorit är ändå Springsteen betydligt bättre än vad som sägs här. Och att, om än indirekt, jämföra med Dr Hook är just ovärdigt. Och »Hotel Chambermaid« med Graham Parker är kanske betydligt bättre än hans genomsnitt, men visar ändå på kapacitet. Annars väntar jag på »Acrylic Teepees« av David Munyon som jag just fått besked om är på väg.
Magnus Eriksson: 2010-07-16 20:02		Hans, jag skulle aldrig jämföra »The River« eller »Highway Patrolman« med något skräp av Silverstein/Hook. Det här är låtar som är på riktigt, liksom »Tom Joad«-skivan, även om jag blir uttråkad av Springsteens framföranden (med undantag av »The River«). Jag jämförde däremot »The Seeger Sessions« med Dr Hook som bestraffningsmetod, och den jämförelsen står jag för. Jag skrev för övrigt en krönika i Lira för fyra år sedan om »Seeger Sessions«, som dock inte finns på Lira.se. Där står vad jag har att säga, på raderna och ej mellan dem: »Bruce Springsteen skriker som en stucken gris och sluddrar som ett irländskt fyllo. Och kallar det The Seeger Sessions. Nej, det blir inte riktigt rätt, när Springsteen ska hylla Pete Seeger. På omslaget till The Seeger sessions (SonyBMG) skriver Springsteen att han blott hade vaga begrepp om Pete Seegers betydelse, när han 1997 sjöng in We shall overcome för tributen Where have all the flowers gone. The songs of Pete Seeger (Appleseed). Han gick till sin lokala pusher och köpte en bunt skivor. Och lärde sig en del, förhoppningsvis. Ändå tvekar jag inför Springsteens hyllning till Pete Seeger. Den annars så engagerade populisten (i ordets hedervärda amerikanska bemärkelse) Bruce Springsteen har väjt för den politiske sångaren Pete Seeger. Socialisten, fackföreningsaktivisten, den hårtslående kritikern av all militarism, förkämpen för alla dem som kläms av systemen: den Pete Seeger får inte plats i Springsteens värld. Där finns blott insamlaren av folksånger. Och den Pete Seeger som skrev till några verser i gospeln We will overcome, förstås. Honom kan inte ens Springsteen gå förbi. Solidarity forever, Union maid, Roll the union on, Mack the bomb, Oh freedom, The D-day dodgers, Waist deep in the big muddy, My name is Liza Kalvelage, Last train to Nuremberg, Mrs. Clara Sullivan’s letter, The ballad of Harry Bridges: ingen av dessa eller hundra andra seminala sånger finns med. Den enda politik som ryms i Springsteens bild av Seeger är den allegoriska (Jesse James som rebell) eller indirekta, som i makarna Cunninghams galghumoristiska My Oklahoma home. Dessutom har Springsteen främst valt sånger som är allmän egendom. Pete Seeger får väl en del för We shall overcome, därutöver knappt en cent. Pete Seeger betonar dock i sin sångbok Where have all the flowers gone (Sing Out, 1993) att alla har rätt till sin egen tolkning av en folksång, och naturligtvis då även till sin egen tolkning av Pete Seeger. Men han skriver också att en sång förverkligas av människor i samspel. Allsången blir hans överlägsna form. Varje gång Pete Seeger framför en sång, rymmer framförandet en inbjudan att sjunga med. Han är en länk i musikens kedja. Bruce Springsteen skapar en mer sluten stämning, trots det uppsluppna kompet. Där Seeger alltid skapar en hootenanny-atmosfär är Springsteen den reflekterande, eller gastande, solitären. Klarheten, allsången och engagemanget är ofrånkomliga delar av Pete Seegers profil. Han har sjungit i sjuttio år. Han arbetade med Woody Guthrie och grundade den radikala sångruppen The Almanac Singers. Han har blivit misshandlad på möten, han har skrivit sånger som haft oöverblickbar betydelse för medborgarrättskampen. Han var svartlistad under hetsjakten på faktiska och inbillade kommunister. Det dröjde till långt in på 1960-talet innan Pete Seeger fick framträda på ett nationellt tv-bolag i USA, och då omgärdades framträdandet av långtgående kompromisser. Och han är fortfarande övertygad om att en förändring är möjlig. Jag gillar Bruce Springsteens nertonade version av We shall overcome, men den har lite av samma introverta slutenhet som Ry Cooders uppgivna tolkning av Rally ’round the flag, inspelad under Vietnamkriget, så fjärran Seegers dröm om en annan värld Pete Seeger är en av mina gamla hjältar. Att ta mopeden ner till biblioteket för att lyssna på hans skiva från Carnegie Hall var en del av samma veckorutin som Tipsextra, när jag var femton. Även om hans halvsyskon Mike och Peggy ibland varit mer relevanta för mig, har jag alltid beundrat Pete Seegers musik och integritet. Hans sånger rymmer en värld: det radikala USA:s erfarenhet, den kanske viktigaste underströmmen i landets 1900-talshistoria. Jag lägger undan The Seeger sessions och grips av Pete Seegers nakna a cappella-version av Where have all the flowers gone, inspelad 23 juli 1962.«
Lista ämnen | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg