Gömda (sida 1 av 1)

Forumpolisen: 2009-03-05 15:38		Från Gömda debatten: På begäran: PiaMe sa... Såg ni det senaste alstret av Svenska Dagbladets lustigkurre Magnus Eriksson, han som brukar sitta som en vakthund i Marklunds gemak och gläfsa i hennes försvar --- han som förr påstod att man inte kan kritisera Gömdas brister i personteckning, komposition, budskap mm eftersom den inte är en roman utan en sann berättelse, och som nu säger att man inte kan kritisera innehållet och sanningshalten i Gömda eftersom den är en roman. Ja, det är egentligen ingen större skillnad för enligt honom får man naturligtvis fortfarande inte kritisera Liza Marklund, oavsett vad det är hon kokat ihop. Denne geniale kulturskribent raljerar nu i sin senaste TV-krönika om att Skavlan skulle behöva »en stab« som orienterar honom i »litterära genrer och sanningsbegrepp« så att hans diskussioner blir mer givande när han möter komplicerade och avancerat högutbildade skribenter som Liza Marklund. He, he..den mannen verkar vara en slags dagspressens piratkulturorakel, La Mansa kåpan flaxande i vinden, integritet som en väderkvarn, tungan insnurrad i en knut i mungipan av alla de olika omsvängningarna i Marklunds genreutsagor. När Gömda en sann historia skulle lanseras inför Piratförlagets nyutgåva så var det naturligtvis Magnus Eriksson som fick den äran. Och han vässade pennan med brinnande iver inför uppdraget och spann iväg en pompöst rosaskimrande sockervaddsartikel med titeln »Hur blind kan kärleken bli?« (publicerad 1 mars 2000). Han skrev i Marklunds försvar: »Sigrid Kahle kritiserar Marklunds bok i en annars utmärkt analys av orientalismen i moderna fiktioner: 'I Maria Erikssons och Liza Marklunds roman Gömda (1995) demoniseras den orientaliske mannen. Det goda är det svenska, det onda det orientaliska' ('Halva världens litteratur', 2/99). Jag tror att omdömet är alltför strängt. För det första är boken ingen roman, för det andra reser den inte anspråk på att säga något på en generell nivå. Det är en berättelse ur livet (jag utgår från att den i allt väsentligt är sann). Vad som demoniseras är en man från Mellanöstern och hans kompisar. Den demoniseringen är knappast obefogad. «Nähä, så den rasistiska demoniseringen i boken var helt okej enligt Magnus Eriksson, för allt var ju sant och man kan ju inte förvänta sig att Liza Marklund ska tumma på sanningen bara för att skydda en massmördare som slaktat spädbarn i Libanon med kniven sprättande som en penis?! Osama var ju dessutom bara en låtsasmuslim så det är väl ingen riktig orientalism, enligt Magnus Eriksson. Jisses, vilken smörja den karlen producerat i karriärens namn! Men sedan Magnus Eriksson skrev om Piraternas Gömdautgåva har han ju blivit varse att boken inte var sann utan en skröna. Hur rannsakar han sin insats och sin egen inblandning i spridandet av diverse fördomar? Jo, Magnus Eriksson klämmer till med insinuationer om att Monika och de som tagit hennes avslöjande av Marklunds skrönor på allvar är »korkade« medan Marklund fortfarande är suverän. Han säger beundrande att hon som förklarat sig så bra, lika bra som sin PR-agenten Niklas. Det ni! De har båda, enligt Magnus Eriksson, klargjort sig så superbt bra att till och med en kulturskribent på SvD fått klart för sig att det är en självklarhet att en sann dokumentär historia tagen direkt ur den svenska verkligheten, uppbackad av hundratals dokument etc kan förvandlas från fackbok till sann historia och dokumentärroman till skönlitterär roman ur en persons perspektiv i en enda smidig metamorf vid behov, om man bara förklarar riktigt bra att man rumsterat om lite i sitt sanningsbegrepp och bokens genretillhörigheten. Marklund ska inte behöva utsättas för kritisk granskning bara för att hon morfat lite och fortfarande skarvar lite. Det är helt enkelt korkat att diskutera oväsentligheter som ansvar, förtal och lögn! Det har Niklas förklarat så bra för Magnus. Med sina nyvunna Gömdainsikter tycker Magnus Eriksson förstås att Skavlan är pinsam som inte fattat galoppen, som inte fattat att Marklunddebatter bara ska behandla genrer och abstrakta sanningsbegrepp och att ett ställningstagande mot den elaka bloggvärlden måste ingå. Magnus Eriksson skriver om Skavlan, Monica och bloggarna: »Fredrik Skavlan stämde in i skallet, men hans försök att agera skjutjärnsreporter var rätt och slätt korkat [....] Liza Marklund har, liksom sin agent Niclas Lövkvist, svarat helt tillfredsställande på kritiken. Fredrik Skavlans ömkliga frågor gav henne chansen att sätta ännu ett par fullträffar (sic!), bland annat när hon avböjde att svara på frågan vad hon anser om Monica Antonsson, eftersom det är 'ett familjeprogram'.« Eh, fullträffar Magnus Eriksson!? För att citera ditt mindre sanningsbegreppsupplysta alter ego anno 2000: Hur kan kärleken bli så blind? Nu blir man kanske med rätta kallad snobb, men jag kan inte låta bli att förundras över hur en person som inte ens gått på gymnasieskola och som fått sig till livs en snabbkurs i journalistik på en folkhögskola i Kalix kan anses så bedårande smart av en Svenska Dagbladsskribent när hon stammar fram att hon inte vågar debattera med en journalistkollega som framfört kritik? Det ligger kvinnoförakt dolt i hans attityd, insinuationen att flamsande och smilande bimbobeteende bör framhävas som något åtråvärt och duktigt i en medelålders kvinna som Liza Marklund. Hur kan det komma sig att han bagatelliserar att han själv är en av de som förmedlat till sin tidnings läsare att Gömda var »ingen roman« utan »en berättelse ur livet« och att man kunde utgå från »att den i allt väsentligt är sann« och att kritiken mot rasismen och fördomarna i den därför inte var värt att ta upp och bemöta? Innan Monica Antonsson dök upp gick Magnus Eriksson tydligen omkring och inbillade både sig själv och sina läsare att Gömda var en sann historia, oantastlig i sin status som fackbok. Skäms han inte det allra minsta över att ha bidragit till spridandet av dessa schablonbilder av araber i sin godtrogenhet? Skäms han inte inför familjerna som trätt fram i Oxelösund, som blivit utpekade och förtalade i åravis pga av boken? Räknar han kanske med, som Marklund, att hans läsare är för dumma för att lägga märke till vad han sagt förut? Tror han också att beviset för att man är överlägset framgångsrik som skribent ligger i att man kan svaja obemärkt när vinden vänder och skarva som man vill när andan eller nöden faller på, utan att det påverkar krönike- eller journalistkarriären? Jag måste erkänna att jag fortfarande sitter här och känner sviterna av en rodnande hetta i hårfästet å den mannens vägnar, av nån konstig anledning personligen generad över att han representerar en av Sveriges största tidningar. Det känns plötsligen så väldigt unket och instängt om SvD, som om deras form av gammelmedia egentligen mest står för vänskapskorrumperad gammelmansmedia, även om de andra tidningarna säkert är lika goda kålsupare. Förväntar sig dagstidningarna verkligen att de ska kunna hävda sig i längden mot webbkulturens fräscha och personliga kulturutbud med så arroganta, irrelevanta och ytliga kufar till kulturskribenter vid rodret? Styrka och kärlek till dig Monica, eller som Unni skrev, You Go Girl! MVH, Pia
Magnus Eriksson: 2009-03-05 16:19		Och, min käre forumpolis, på vilka punkter har jag fel?
Magnus Eriksson: 2009-03-05 20:33		Om någon är intresserad: www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2537011.svd www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_2351611.svd Recensionen publicerades ursprungligen den 1 mars 2000. Den lades ut på svd.se när Mocica Antonssons trycksak anmäldes i tidningen.
Bengt Eriksson: 2009-03-05 22:48		Amen, varför, varför... »trycksak«...
christian zätterström: 2009-03-05 22:49		Till Forumpolisen : » Resist the herd instinct«.........
Forumpolisen: 2009-03-07 09:46		Ynkligt av dig Magnus att inte låta Monika publicera dom tre mail du skrev till henne igår där du försöker få henne att ta bort PiaMe:s recension av din artikel. Det borde väl va bättre att bemöta kritiken om du tycker den är felaktig.
Magnus Eriksson: 2009-03-07 10:09		Jag bemöter kritiken genom att hänvisa tlll de artilkar jag skrivit. Var och en som är läskunnig ser att det inlägg du lade ut här är lögnaktigt. Jag bestämmer själv över publicering av vad jag skrivit. Det gäller även när referatet av ett privatmail är så missvisande som i det här fallet. Och vad dig anbelangar: när skall du sluta dölja dig bakom pseudonym? Har du inget mod? Vågar du inte stå för dina åsikter med ditt namn? Det kan visserligen finnas goda skäl att debattera under pseudonym, till exempel för politiska flyktingar som är utsatta under konkreta hot från den regim de flytt ifrån. I de här aktuella fallen speglar dock anonymiteten på nätet bara karaktärslöshet. Så fram med namnet, fegis!
christian zätterström: 2009-03-07 13:30		Magnus : det är ju inget problem att avslöja vem Forumpolisen är ! Det är snabbt gjort via IP numret...... Jag återkommer med besked !
Tobias Levander: 2009-03-07 19:30		IP-nummer kan ibland vara ett bra sätt att spåra användare, men man måste vara medveten om att det inte identifierar en användare med hundraprocentig säkerhet. En och samma dator kan t ex användas av flera personer. Rent principiellt tycker jag att man ska vara försiktig med att försöka spåra personer genom deras elektroniska avtryck. En användare som Forumpolisen har kanske betett sig illa i forumet, men det är inte olagligt och jag har inte sett något i de här inläggen om skulle kunna vara olagligt. Majoriteten av alla användare på olika elektroniska anslagstavlor använder enligt min erfarenhet någon form av pseudonym. Det kan finnas en mängd olika skäl för detta. T ex kanske man i utbytet i nätfora vill anta en annan »persona« än i arbetslivet och familjen eller så känner man sig lite osäker och vill inte riskera att förknippas med illa skrivna synpunkter (alla är inte professionella skribenter som vet att väga sina ord noggrant). Andra tycker att »HeMan2983« är häftigare än »Lasse Larsson«. Sedan finns det förstås andra är förstås bara ute efter att larva sig eller skapa osämja (jag misstänker att vår lagens väktare befinner sig i en av dessa kategorier). I det här forumet har de flesta valt att framträda under sina verkliga namn och det är förstås alldeles utmärkt. Jag tycker dock inte att användandet av antagna identiteter i dessa sammanhang kan fördömas principiellt. Det viktiga är att man bidrar med något vettigt, inte vilket namn man gör det under. Tycker jag. För att själv inte riskera fler berättigade beskyllningar för att inte bidra med något vettigt, avslutar jag härmed detta inlägg.
Per magnusson: 2009-03-07 22:34		Egentligen är det väl ett problem att någon/några tycker sig tvungen/tvungna att gömma sig bakom »Forumpolisen« för att kommunicera med Magnus Eriksson, någon annan har väl inte den så kallade Forumpolisen vänt sig till/mot. Vad är så speciellt med ME att inte det egna namnet kan användas?
Tobias Levander: 2009-03-07 23:05		Att »Forumpolisen« bara kommunicerar med Magnus Eriksson är säkert sant. Jag har inte följt den signaturen närmare, men Forumpolisens inlägg har alltid verkat tarvliga och har av mig snabbt glömts bort. Vad gäller »Gömda« är det mig faktiskt rätt likgiltigt vem som har mest rätt. Mitt inlägg handlade inte mer än marginellt om »Forumpolisen«, utan om pseudonymer på nätet. Magnus E, en skribent som jag alltid läser med intresse, använde mycket av sitt genmäle åt att angripa användandet av pseudonymer på nätet. Jag tycker att det ofta är helt OK att använda sig av pseudonymer och att det viktigaste är vad man skriver, inte under vilket namn man skriver det. Jag förstår givetvis Magnus frustration och ilska om någon väljer att ständigt angripa honom anonymt, men ville skriva ett kort försvar för rätten att yttra sig anonymt på nätet, även om man inte är politisk flykting.
Per magnusson: 2009-03-08 00:54		Jodå Tobias, jag förstår vad du skriver och visst kan man väl göra inlägg anonymt. Men, det skulle ändå vara intressant att höra Forumpolisens motiv till att inte skriva under eget namn. Av de inlägg jag sett från Forumpolisen så är ovanstående det enda jag minns som i sak, trots den fientliga hållningen, för en diskussion. Den borde kunna ha gjorts med egen underskrift. Jag har själv inte läst boken, men har man satsat sin trovärdighet på att Marklunds »Gömda...« är sann, så får man naturligtvis en del att förklara, om det visar sig att Monica Antonssons kritik av boken är riktig. Mera tveksamt är väl om Rootsy är rätt forum för den diskussionen. Här vill man väl egentligen bara ha tips om bra musik.
Peter Johansson: 2009-03-08 02:26		Varför är Forumpolisens motiv att vara anonym i det här fallet intressant? Visst kan man vara anonym rent generellt, men en enkel regel torde vara att ett påhopp på en enskild individ skall skrivas under eget namn. Magnus avkräver, fullt berättigat, ett namn från en ynklig anonym fegis.
Magnus Eriksson: 2009-03-08 09:03		Tack för era inlägg. Jag uppskattar dem naturligtvis, men vill bara uppmärksamma Per på en punkt. Kanske i onödan, jag vet inte om du skriver mer generellt eller direkt avser mig med orden »satsat sin trovärdighet på att Marklunds »Gömda...« är sann«. För egen del har jag aldrig hävdat att den är sann. Jag skrev något i stil med att »jag förutsätter att den i allt väsentligt är sann«, vilket är den enda rimliga litteraturkritiska hållningen om man har att till utgivningsdagen ta ställning till en bok som reser ett sanningsanspråk. Man säger inte till författaren »Du ljuger, din djävul« annat än om man vet att så är fallet, till exempel om vederbörande förnekar Förintelsen. Jag utgick alltså stipulativt från att boken just »i allt väsentligt« var sann, och sedan skrev jag om dess brister. Jag såg boken då och jag ser den fortfarande som en dokumentärroman. Det är dock ingen särskilt bra sådan, eftersom romanen aldrig - om jag minns rätt - söker generalisera en iakttagelse, vare sig om skeendet eller om undersökningen av det. Inte heller problematiserar dne sitt eget sanningsbegrepp, vilket varit grundläggande i den genren. Liksom dokumentärromaner av Per Olof Sundman, Per Olov Enquist, Rolf Yrlid och nu senast Ann-Marie Ljungberg (som just givit ut en lysande roman om attentatet mot Norrskensflamman 1940) stiliserar den skeenden, gestalter och upplevelser, men på ett litterärt okvalificerat sätt, vilket jag framhöll i min recension.
Bengt Eriksson: 2009-03-08 12:00		Det är ett otyg med anonyma inlägg, särskilt när inläggen är kritiska på gränsen till illvilliga. Då är det fegt att gömma sig bakom en pseudonym. I det är jag helt enig med Magnus. Vem är Forumpolisen? Det saknar inte intresse, när han gång efter annan verkar vara ute efter att sätta dit en Rootsy-medarbetare. Det är då han (han? varför inte en hon? gör inlägg på Rootsy, aldrig annars. Om han/hon vågat sätta ut sitt riktiga namn så hade de som läser Rootsyinläggen kunnat kolla på nätet, har personen i fråga skrivit någon annanstans, vem är personen osv? Varför angreppen på just Magnus? Det är svårt att tro att det inte ligger något annat och mer bakom.
Lista ämnen Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg