Rootsy.nu

Bäst just nu

Lost in the Blåst

Världsmusiktoppen

Live

Forum

Artister

Nyheter

Recensioner

Artiklar

Bäst 2022

Länkar

Mailinglista

Om Rootsy

Logga in
Skapa nytt konto

Bob Dylan (sida 1 av 4) | Nästa sida

Bengt Eriksson:
2016-10-13 13:37 Haha! Vem var det nu som sa aldrig?
Magnus Eriksson:
2016-10-13 14:20 Jag ombads att skriva en kommentar. Så här skrev jag:

Bob Dylan är ett överraskande val. Litteraturpriset har med ett undantag, Dario Fo, belönat det skrivna. Med Bob Dylan belönas för första gången en renodlad sånglyriker. I hans produktion är text och musik intimt sammanvävda. Texterna fungerar sällan som lyrik när de endast läses; som bäst blir det surrealistisk och modernistisk efterklang som på albumen Bringing It All Back Home och Highway 61 Revisited, båda utgivna för mer än femtio år sedan. Om en sånglyriker skulle belönats hade jag hellre sett Leonard Cohen, vars sångtexter också övertygar som icke musikburen lyrik. Han har dessutom ett bredare författarskap med mycket fina diktsamlingar och ett par romaner.

Bengt Eriksson:
2016-10-13 17:10 Fast Dylan är muntlig, vilket jag tycker är en poäng, på ett annat sätt än Cohen. Dessutom uppskattar jag att höra framfört allt muntlig lyrik, från Sapho över (för att vara hastig) William Blake och Walt Whitman. höra Rimbaud förenas med Woody Guthrie och Robert Johnson i Dylans sånglyrik. Folklig och höjda ögonbryn på samma gång, den surrealism som alltid finns i folklig poesi, och att Bob Dylan dessutom inte har någon = en stil men desto större personlighet, för alltid föränderlig men samma människa.
Pelle Nilsson:
2016-10-13 18:47 Churchill fick ju också priset. Var det inte bl.a. för sina tal?
Magnus Eriksson:
2016-10-13 22:13 Churchill fick priset för sin retorik och sina historieverk. Sapfo finns bara bevarad i skriftfragment. Vi vet inget om hur det lät. Blake och Whitman var skriftpoeter, även om de lämpar sig för högläsning liksom mycken annan skriven lyrik. Men min poäng är att det skrivna bör belönas.
Bengt Eriksson:
2016-10-13 22:36 Vilket är olitteraturhistoriskt, min poäng. Hade gärna sett att Fela Kuti fått litreraturpriset.
Magnus Eriksson:
2016-10-14 10:37 Förlåt, jag glömde att du är expert på de litteraturhistoriska perspektiven.
Tom Skjeklesæther:
2016-10-14 12:16 Det er forferdelig at Dylan nå skal senkes ned på samme nivå som forfattere og den slags selvopptatte løgnere.
Den svenske Akademin klarte det; å legge rocken død.

Magnus Eriksson:
2016-10-14 14:29 Men för bövelen, Tom, skönlitteraturen är »den sköna lögnen«, även Dylans bidrag till den. Självupptagna? Ja, vad vet vi om det?
Tom Skjeklesæther:
2016-10-14 15:14 Ironi.
Magnus Eriksson:
2016-10-14 18:05 Du och jag är väl aldrig ironiska?
Tom Skjeklesæther:
2016-10-15 10:30 Leser svenske aviser etter Dylan-tildelingen.
Der uttrykket »Dylan-Män« er en gjenganger.
Som et nedsettende ord på menn som har stor interesse for Dylans kunst.
Det skal man ikke ha, i følge svensk politisk korrekt tenkning.
Som om interesse for Dylan skulle ekskludere interesse for Joni Mitchell, Patti Smith, Emmylou Harris, Marianne Faithfull, Brandy Clark, Chrissie Hynde etc.

Hva har skjedd i Sverige? Hvordan ble det svenske samfunnet gjennomsyret av aldrisme (ageism), mannshat og en ekstrem trang til å styre folks kulturelle smak og interesser?

Magnus Eriksson:
2016-10-15 13:28 Nej, Tom, det stämmer inte riktigt. Ordet »Dylanman« handlar inte om dig och mig, utan om en typ av fanatiska beundrare som måste övertyga allt och alla om Dylans storhet och som i tid och otid måste citera Dylan och som saknar all förståelse för något annat än Dylan och som drivs av absolut intolerans mot alla som uttrycker minsta tvivel på His Holiness the Bob. Det är i högsta grad ett kontextuellt bestämt ord, men vi har sett talrika exempel på det de senaste dagarna. Trots att jag beundrat Dylan från och till, mest till, i mer än femtio år idiotförklaras jag bara för att jag uttrycker en principiell invändning mot att Nobelpriset tilldelas en sånglyriker enligt en ny utvidgning av priset eller för åsikten att hans lyrik är skäligen medioker när den frikopplas från röst, musik och framförande. »Dylanmannen« tål inte att lyrikens status av gudsord, eller åtminstone av skådarord i Rimbauds bemärkelse (trots att Dylan inte är någon synestetiker av rang), ifrågasätt.

En mildare variant av detta ser du i Bengts inlägg ovan. Det beskräftiga påpekandet att lyrik framfördes till ackompanjemang av strängaspel i det klassiska Grekland (som om vi inte alla visste det) eller - kan tilläggas - vid renässanshoven upphöjs till någon form av genrernas naturlag och följaktligen är Dylan en mer autentisk och ursprunglig poet än t ex Sanit-John Perse. Det handlar alltså om sämsta formen av essentialism, och vore vi trogna idén om ursprungets helighet och absoluta värde skulle vi inte ens ha någon episk prosa i Västerlandet.

Ett roande exempel på hur »Dylanmannen« beskrivs, och vad som givit upphov till ordet:

www.metro.se/kolumner/cissi-wallin-dylan-man-slapp-guran-och-lar-er-slicka-istallet/EVHpjm!ebSjmaGH2dGtw/
Tom Skjeklesæther:
2016-10-15 14:18
Det sier vel aller mest om cissi wallin at hun, etter eget utsagn, har pådratt seg utallige menn som heller vil spille gitar enn slikke fitte.
Det er mulig det er et særsvensk fenomen at menn flest heller vi spille på sin lutt, og snakke om sin misforståtte roman, enn å elske.
Jeg tror at jeg med ganske stor sikkerhet kan si at det ikke er noe norsk problem.
Cissi Wallin mener også at Dylan er medioker.
Det krever at Wallin peker oss i retning av hvem som da skulle heve seg over det mediokre i musikkverdenen???

Jeg merker meg at det er uenighet om hvorvidt det er riktig at Dylan fortjener Nobelprisen. En uenighet som går klart på tvers av bakgrunn. Det er også mange literater/ litteraturkjennere, akademikere, som Magnus er, som befinner seg på pro-siden.

Magnus Eriksson:
2016-10-15 14:42 Jodå, jag vet. Många av akademikerna på pro-sidan tror fortfarande att populärkulturen är icke-etablerad och att nobelpriset till Dylan är en radikal handling, vilket det naturligtvis inte är. Det minst kontroversiella man kunnat säga i trettio år är att Dylan är högkultur. Det här är också saker jag diskuterat till förbannelse de senaste dagarna.

Vad »Dylanmannen« gäller är ha naturligtvis en karikatyr, men visst tycks Dylan- och Springsteenbeundrare stundom mer fanatiska än andra? Inte fan sitter gamla Beatles- eller Zombieslyssnare och bombarderar skribenter med hånfulla kommentarer för att de missdage skillnaden som inträdde i framförandet av samma låt efter 2 min och 14 sekunder om man jämför konserten den 14 mars med den tå dagar senare?

Många kvinnliga skribenter vittnar också om »Dylanmannen« på ett sätt som inger trovärdighet. Jag har också träffat på honom, fast i andra situationer än dem som beskrivs i krönikan jag länkade till.
Lista ämnen | Nästa sida
Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg

Bengt Eriksson: 2016-10-13 13:37		Haha! Vem var det nu som sa aldrig?

Magnus Eriksson: 2016-10-13 14:20		Jag ombads att skriva en kommentar. Så här skrev jag: Bob Dylan är ett överraskande val. Litteraturpriset har med ett undantag, Dario Fo, belönat det skrivna. Med Bob Dylan belönas för första gången en renodlad sånglyriker. I hans produktion är text och musik intimt sammanvävda. Texterna fungerar sällan som lyrik när de endast läses; som bäst blir det surrealistisk och modernistisk efterklang som på albumen Bringing It All Back Home och Highway 61 Revisited, båda utgivna för mer än femtio år sedan. Om en sånglyriker skulle belönats hade jag hellre sett Leonard Cohen, vars sångtexter också övertygar som icke musikburen lyrik. Han har dessutom ett bredare författarskap med mycket fina diktsamlingar och ett par romaner.

Bengt Eriksson: 2016-10-13 17:10		Fast Dylan är muntlig, vilket jag tycker är en poäng, på ett annat sätt än Cohen. Dessutom uppskattar jag att höra framfört allt muntlig lyrik, från Sapho över (för att vara hastig) William Blake och Walt Whitman. höra Rimbaud förenas med Woody Guthrie och Robert Johnson i Dylans sånglyrik. Folklig och höjda ögonbryn på samma gång, den surrealism som alltid finns i folklig poesi, och att Bob Dylan dessutom inte har någon = en stil men desto större personlighet, för alltid föränderlig men samma människa.

Pelle Nilsson: 2016-10-13 18:47		Churchill fick ju också priset. Var det inte bl.a. för sina tal?

Magnus Eriksson: 2016-10-13 22:13		Churchill fick priset för sin retorik och sina historieverk. Sapfo finns bara bevarad i skriftfragment. Vi vet inget om hur det lät. Blake och Whitman var skriftpoeter, även om de lämpar sig för högläsning liksom mycken annan skriven lyrik. Men min poäng är att det skrivna bör belönas.

Bengt Eriksson: 2016-10-13 22:36		Vilket är olitteraturhistoriskt, min poäng. Hade gärna sett att Fela Kuti fått litreraturpriset.

Magnus Eriksson: 2016-10-14 10:37		Förlåt, jag glömde att du är expert på de litteraturhistoriska perspektiven.

Tom Skjeklesæther: 2016-10-14 12:16		Det er forferdelig at Dylan nå skal senkes ned på samme nivå som forfattere og den slags selvopptatte løgnere. Den svenske Akademin klarte det; å legge rocken død.

Magnus Eriksson: 2016-10-14 14:29		Men för bövelen, Tom, skönlitteraturen är »den sköna lögnen«, även Dylans bidrag till den. Självupptagna? Ja, vad vet vi om det?

Tom Skjeklesæther: 2016-10-14 15:14		Ironi.

Magnus Eriksson: 2016-10-14 18:05		Du och jag är väl aldrig ironiska?

Tom Skjeklesæther: 2016-10-15 10:30		Leser svenske aviser etter Dylan-tildelingen. Der uttrykket »Dylan-Män« er en gjenganger. Som et nedsettende ord på menn som har stor interesse for Dylans kunst. Det skal man ikke ha, i følge svensk politisk korrekt tenkning. Som om interesse for Dylan skulle ekskludere interesse for Joni Mitchell, Patti Smith, Emmylou Harris, Marianne Faithfull, Brandy Clark, Chrissie Hynde etc. Hva har skjedd i Sverige? Hvordan ble det svenske samfunnet gjennomsyret av aldrisme (ageism), mannshat og en ekstrem trang til å styre folks kulturelle smak og interesser?

Magnus Eriksson: 2016-10-15 13:28		Nej, Tom, det stämmer inte riktigt. Ordet »Dylanman« handlar inte om dig och mig, utan om en typ av fanatiska beundrare som måste övertyga allt och alla om Dylans storhet och som i tid och otid måste citera Dylan och som saknar all förståelse för något annat än Dylan och som drivs av absolut intolerans mot alla som uttrycker minsta tvivel på His Holiness the Bob. Det är i högsta grad ett kontextuellt bestämt ord, men vi har sett talrika exempel på det de senaste dagarna. Trots att jag beundrat Dylan från och till, mest till, i mer än femtio år idiotförklaras jag bara för att jag uttrycker en principiell invändning mot att Nobelpriset tilldelas en sånglyriker enligt en ny utvidgning av priset eller för åsikten att hans lyrik är skäligen medioker när den frikopplas från röst, musik och framförande. »Dylanmannen« tål inte att lyrikens status av gudsord, eller åtminstone av skådarord i Rimbauds bemärkelse (trots att Dylan inte är någon synestetiker av rang), ifrågasätt. En mildare variant av detta ser du i Bengts inlägg ovan. Det beskräftiga påpekandet att lyrik framfördes till ackompanjemang av strängaspel i det klassiska Grekland (som om vi inte alla visste det) eller - kan tilläggas - vid renässanshoven upphöjs till någon form av genrernas naturlag och följaktligen är Dylan en mer autentisk och ursprunglig poet än t ex Sanit-John Perse. Det handlar alltså om sämsta formen av essentialism, och vore vi trogna idén om ursprungets helighet och absoluta värde skulle vi inte ens ha någon episk prosa i Västerlandet. Ett roande exempel på hur »Dylanmannen« beskrivs, och vad som givit upphov till ordet: www.metro.se/kolumner/cissi-wallin-dylan-man-slapp-guran-och-lar-er-slicka-istallet/EVHpjm!ebSjmaGH2dGtw/

Tom Skjeklesæther: 2016-10-15 14:18		Det sier vel aller mest om cissi wallin at hun, etter eget utsagn, har pådratt seg utallige menn som heller vil spille gitar enn slikke fitte. Det er mulig det er et særsvensk fenomen at menn flest heller vi spille på sin lutt, og snakke om sin misforståtte roman, enn å elske. Jeg tror at jeg med ganske stor sikkerhet kan si at det ikke er noe norsk problem. Cissi Wallin mener også at Dylan er medioker. Det krever at Wallin peker oss i retning av hvem som da skulle heve seg over det mediokre i musikkverdenen??? Jeg merker meg at det er uenighet om hvorvidt det er riktig at Dylan fortjener Nobelprisen. En uenighet som går klart på tvers av bakgrunn. Det er også mange literater/ litteraturkjennere, akademikere, som Magnus er, som befinner seg på pro-siden.

Magnus Eriksson: 2016-10-15 14:42		Jodå, jag vet. Många av akademikerna på pro-sidan tror fortfarande att populärkulturen är icke-etablerad och att nobelpriset till Dylan är en radikal handling, vilket det naturligtvis inte är. Det minst kontroversiella man kunnat säga i trettio år är att Dylan är högkultur. Det här är också saker jag diskuterat till förbannelse de senaste dagarna. Vad »Dylanmannen« gäller är ha naturligtvis en karikatyr, men visst tycks Dylan- och Springsteenbeundrare stundom mer fanatiska än andra? Inte fan sitter gamla Beatles- eller Zombieslyssnare och bombarderar skribenter med hånfulla kommentarer för att de missdage skillnaden som inträdde i framförandet av samma låt efter 2 min och 14 sekunder om man jämför konserten den 14 mars med den tå dagar senare? Många kvinnliga skribenter vittnar också om »Dylanmannen« på ett sätt som inger trovärdighet. Jag har också träffat på honom, fast i andra situationer än dem som beskrivs i krönikan jag länkade till.

Lista ämnen \| Nästa sida Föregående ämne \| Nästa ämne