| |||||||
Jonas Ericson: 2012-09-21 21:55 | Magnus Eriksson har skrivit en mycket fin recension av Rhonda Vincents Sunday Morning Singing. Jag blir positivt överraskad av den personliga tonen som ändå lyfter musik och innehåll på ett sätt som alla kan ta egen ställning till utan att behöva trampa på Magnus tår. Den enda fundering jag får är användande av ordet »religiös« som betecknande för albumet. Klart det är ett »religiöst« album men samtidigt markerar denna beteckning en skillnad från det som inte är religiöst. Personligen tycker jag att detta kan vara lite missvisande. Många av oss »religiösa« gör inte den skillnaden. Vi ser på livet i alla dessa aspekter med trons ögon och mutar inte in vissa områden som religiösa. Kanhända bär låten Blue Sky Cathedral ett spår av detta? Jag kan dock förstå att beteckningar som kristen, andlig, religiös används - jag gör det själv - men vill ändå hävda att beteckningen kan utesluta och innesluta på ett missvisande sätt. | |
Hans Berntson: 2012-09-21 22:04 | Bra synpunkt! Jag kommer att köpa den här skivan, förr eller senare måste hon nå upp till hypen. Det var nära med Gene Watson. Förresten, är inte Rhonda Vincent och Johanna Frändén ganska lika? | |
Magnus Eriksson: 2012-09-21 22:57 | Du har naturligtvis rätt, Jonas. Beteckningen »religiös« är mest ett sätt att tala om att alla sångerna har uttalat religiösa teman, och att de alla uttrycker en tro. Men använde jag inte också ordet »konfessionell«? Vore det bättre? Eller skall man i stället ta ut det genom beskrivning: musik som uttrycker an fast förtröstan på Gud, t ex? Hans, jag är tveksam till likheten även om jag gillar Johanna Frändén också. | |
Jonas Ericson: 2012-09-21 23:52 | Jag vet inte, Magnus. Jag tänker ofärdiga tankar som bottnar i ett nästan livslångt avståndstagande mot beteckningen »kristen« musik. Som sektoriseringsidé, menar jag. Jag kunde aldrig förstå vänners upphöjande av exempelvis Dylans Slow Train Coming pga av dess kristna kvaliteter, som om andra texter skulle helt sakna detta perspektiv. Jag kunde aldrig förstå varför det skulle vara »finare« att gilla Jerusalem framför exempelvis Deep Purple och varför de ena skulle vara möjliga att integrera i trons liv men inte den andra. Och jag kunde verkligen inte begripa nåt av upphöjandet av Bröderna Samuelsson, ett ogillande som bekräftades kraftfullt nyligen när Jard kom till Bjursås kyrka och berättade om att svenska flaggan minsann har ett gult kors och att det måste vara lika riktigt att säga »negerboll« som »finska pinnar« innan han rev av någon ytlig trudilutt, tydligt »kristet « avgränsad i vad som skulle låta som nån variant på country. Jag vet inte Magnus. Men det är nåt med den där sektoriseringsidén som stör mig och som inte svarar mot att exempelvis Ola Magnell kan berätta något oändligt mycket mer för mig som troende än vad nämnde Jard Samuelsson någonsin kommer att kunna göra. | |
Magnus Eriksson: 2012-09-22 09:53 | Jag håller med dig. Jag anser att »Slow Train Coming« är Dylans bästa skiva genom sina musikaliska kvaliteter. Lyriskt är den lika ojämn som allt annat Dylan gjort. Och, eftersom du nämner Magnell, är »Pappa« en sång som för mig är fylld av religiösa möjligheter, både i bilden av fadern och i Dru Lombars gudomliga slidespel. Det mönstret försträks naturligtvis av att jag köpte skivan när den var relativt ny, och det hade då gått ungefär tio år sedan men pappa hade dött. Men för den kritiska beskrivningen kommer vi inte undan dessa kategorier. Det gäller dock att göra dem så rättvisande som möjligt. Det var bland annat därför jag använde ordet »konfessionell« (jag kollade och såg att mitt minne av det stämde). Tanken att det skulle vara »finare« att gilla Jerusalem än Deep Purple är naturligtvis fromleri. Eller Led Zappelin; minns att Plant och Page hyllade Dolly Partons tolkning av »Stairway to Heaven« därför att hon var den första som i sin tolkning visade förståelse av/för sångens andliga dimension. | |
Jonas Ericson: 2012-09-22 15:15 | Jag tänker också på - och nu lämnar jag möjligen din recension - hur begrepp som »religiös«, »kristen«, »konfessionell« musik ofta tillskrivs musik som är trosviss och kraftigt bekännande till sin karaktär. Man kan tex jämföra Terry Evans Come To The River(eller The River) med Deadmans If I Lay Down By The River. Den första låten är full av löften som »...he will set you free...«, medan den andra ställer frågor och undrar. Terry Evans låt skulle med lätthet kunna karaktäriseras som religiös medan det inte är lika tydligt med Deadman. För mig och för många andra troende är det dock lika »religiöst« eller »kristet« att vara viss som att tvivla och fundera. När jag skrev om Deadmans Take Up Your Mat And Walk tyckte jag att det var viktigt lyfta de stora teologiska och »religiösa« kvaliteterna bl a för att markera att den »religiösa« ramen är bra mycket vidare än den tvärsäkra trosvissheten. | |
Magnus Eriksson: 2012-09-23 09:19 | Visst är den religiösa ramen vidare än trosvissheten, men den senare ryms tveklöst inom ramen. I de sammanhang som intresserar mig skapar också trosvissheten bättre musik än den mer vaga »tron på något högre« eller på »allt levandes inre sammanhang« el dyl. | |
Jonas Ericson: 2012-09-23 17:50 | Det är inte den »vaga« tron jag menar. (Här kunde man haka på ett helt annat spår annat spår när du skriver att den trosvissa musiken är bättre musik. Men då blir det debatt och det har jag inte lust med.) Jag är svag för det som börjar hos människan och som inte endast är förkunnelse av tro. Det var väl Grundtvik som sa »människa först och kristen sedan« och denna existentiella bas tilltalar mig. I mina öron blir därför Deadmans River-låt intressant. Både Terry Evans i mitt exempel ovan och Deadmans låt är »religiös« och »kristen« och tillsammans fångar dom det som är många kristnas erfarenhet »jag tror, hjälp min otro«. Jag vet inte om jag uttrycker mig tydligt. Det jag är ute efter är bara det där om att de kritiska kategorierna »andlig«, »religiös« »kristen«, »konfessionell« kan bli för begränsande och - som jag då och då tycker mig märka - förstärka fördomen om att trons liv är något som är skilt från det vanliga vardagliga livet och något som fromma personer kan ägna sig åt inne kyrkans slutna rum. | |
Magnus Eriksson: 2012-09-23 20:58 | Jag är med på det mesta du skriver, men ett skäl till att jag älskar countrymusiken är den täta integrationen av »Saturday Night and Sunday Morning«, även om denna också kan ta sig ironiska uttryck som hos Matraca Berg. Men den integrationen är väl något i linje med vad du skriver? Grundtvig däremot, jag ogillar hans nationalism och anti-intellektualism. | |
Lista ämnen Föregående ämne | Nästa ämne |
Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg