Shel Silverstein? (sida 1 av 3) | Nästa sida

Tom Skjeklesæther: 2010-06-23 15:37		Om jeg ikke husker helt feil, hadde Magnus Eriksson et utfall mot Shel Silverstein her på forumet for en stund siden? Akkurat nå sitter jeg og hører på »Twistable Turnable Man/ A Musical Tribute to the Songs of Shel Silverstein« Jeg ler, gråter og koser meg storveis. Takket være kanon tolkninger fra bl.a. My morning Jacket, John Prine, Dr. Dog, Kris Krsofferson, Sarah Jarosz, Bobby Bare jr. & sr, Black Francis, Ray Price, The Boxmasters (en kjapp versjon »Sylvia´s Mother«), Nanci Griffith og Andrew Bird. Så, Magnus, hva var det som var galt med Shel?
Magnus Eriksson: 2010-06-23 20:00		Countrybuskis av sämsta slag: taffliga melodier, krystad humor, som gjorda för Dr Hook, ett av tidernas sämsta band, och den efter sina första, formativa år groteskt överskattade Bobby Bare. Silverstein skrev också Johnny Cashs sämsta låt, »A Boy Named Sue«. Han borde vara ett anatema för alla som tar countrymusiken på allvar. Så nu, käre Tom, är det dags för väsentligheter. Släng undan Shel Silverstein-hyllningen och bänka dig framför Tyskland-Ghana!
Tom Skjeklesæther: 2010-06-23 21:46		100 % uenig Magnus! Selvfølgelig. Silverstein har skrevet en haug flotte sanger, morsomme nok til å le av 30-40 år etter de ble laget. Dr. Hook en av tidenes dårligste band? Not. Bobby Bare grotesk overskattet? Hvordan da? »A boy named Sue« Johnnys dårligste sang? Sprøyt! Har du hørt f.eks. hørt »Chicken in black« Fotballen er flat.
Tom Skjeklesæther: 2010-06-23 21:47		Men jeg er fascinert av hvor hardt du hater når du hater, Magnus.
Magnus Eriksson: 2010-06-23 23:29		Nej Tom, jag hatar inte Shel Silverstein. Jag hatar folkmord. Shel Silverstein var rätt och slätt dålig. Vad jag främst ogillar i hans låtar är den krampaktiga ironin och det bristande allvaret. När det gäller att satirisera över countryns schabloner, gjorde Phil Ochs helt överlägsna saker med t ex »Gas Station Women« och sin version av »Okie from Muskogee«. Om man tonar ner det satiriska till en kärleksfullt ironisk drift med countrymytologins hjältar och anti-hjältar visar t ex Matraca Berg ett helt annat handlag,på en gång inkännande, ironiskt och milt huromoristiskt. För mer hårdhänta satirer, förutom då Phil Ochs, är även Kinky Friedman i sina bästa stunder, Austin Lounge Lizards och Gary C Wirtz överlägsna Silverstein. Vad Shel Silverstein ytterst saknade var en inkännande, eller empatisk, förmåga. Hans gestalter blir exempel, inte levande porträtt (jodå, det gäller även »The Ballad of Lucy Jordan« som i sitt överlägsna moraliserande över mänsklig tragik lika gärna kunde varit skriven av någon pajas från den svenska musikrörelsen). Den bristande empatiska förmågan och inlevelsen märks också i sånger där Silverstein inte visste vilket ben han skulle stå på och därför fastnade i en lätt flabbig distans, som om han vore rädd att engagera sig. Ta t ex »25 Minutes to Go«, som visserligen är ganska kul med Johnny Cash, men jämför med allvaret, stoicismen och ödestyngden i t ex »Green, Green Grass of Home«, »Long Black Veil« eller »They're Hanging Me Tonight« och Silversteins sång reduceras till en hållningslös nullitet. Även »One's on the Way« är ganska kul med Loretta Lynn, men just bara ganska kul. Jämför med Loretta Lynns egna anthems som »Your Squaw Is on the Warpath Tonight«, »The Pill«, »Fist City« eller »Don't Come Home A-Drinking with Loving on Your Mind«. Där finns en helt annan ironisk skärpa och militans. Silversteins sång framstår vid en jämförelse som blott en distanserad åtbörd helt utan den erfarenhet och insikt som Loretta Lynn förmedlade genom sina egna ironier. Jag har inte hört en enda låt av Shel Silverstein som jag inte uppfattar som meningslös. Hela hans musikaliska och existentiella ethos (eller anti-existentiella avsaknad av ethos) präglas av grabbighet och flabbighet. Jag saknar helt countryns existentiella tyngd hos honom, och jag saknar ironisk finess och inkännande humor. Det grabbiga flabbandet fick jag nog av i tonåren. Jag bör dock förtydliga mig om Bobby Bare. Jag beundrar hans tidiga hitlåtar, liksom temaskivorna några år senare, men därefter blev han allt likgiltigare. Att han spelade in skivor med bara Silverstein-materail var följdriktigt. Och Tom, det skulle vara intressant att höra varför du anser att Shel Silverstein var bra. Vilka kvaliteter ser du i hans låtar? Vilka värden skapar/förmedlar de? Sedan undrar jag också vilka låtar med Johnny Cash som du anser vara sämre än »A Boy Named Sue« (ännu ett grabbflabbigt stridsrop helt i klass med Tompall Glasers Silverstein-fabricerade »Put Another Log on the Fire«). Jag vet att Lasse Lindfors, den av oss som bäst kan sin Johnny Cash, inte håller med mig men jag anser nog att även »Sugarland« är bättre än »A Boy Named Sue«. Men visst har du rätt i att Dr Hook and the Medicine Show inte är det sämsta bandet någonsin. Det finns säkerligen, eller har funnits, ännu sämre grupper. Fast jag kan inte komma på vilka det skulle vara.
Tom Skjeklesæther: 2010-06-24 12:34		»Hans gestalter blir exempel, inte levande porträtt (jodå, det gäller även »The Ballad of Lucy Jordan« som i sitt överlägsna moraliserande över mänsklig tragik lika gärna kunde varit skriven av någon pajas från den svenska musikrörelsen)« Dette er din subjektive oppfatning. Jeg ser det motsatt, »Ballad of Lucy Jordan« fanger på utmerket vis en sannsynligvis ganske vanlig følelse av skuffelse over liv som ikke blir det man drømmer om. » grabbighet och flabbighet« ? Synes å høre ekko av vår tidliigere pubrockdebatt her?! i motsetning til deg ler jeg godt og hjertlig av mange av Silversteins tekster, inkludert »A Boy namded Sue« og mange av hans Dr.Hook-sanger. »Sylvia´s Mother« treffer også blink. Det er mange av oss som kjenner oss igjen i teksten om foreldre som stiller seg i veien for kjærlighet. Etter min ringe oppfatning, glimrende eksekvert av Shel. Å hevde at Silversteins tekster mangler empati forstår jeg rett og slett ikke. Sangen »The Living Legend« (som fremføres av Bare sr. på triibuteplata) er i mine ører et utmerket portrett av en musiker som tiden har kjørt fra. »Daddy what if«, som i sin tid ble gjort av Bobby Bare og Bobby Bare jr. fremføres her av Bare jr og hans datter, Isabella Bare, er i mine ører en rørende sang om kjærligheten mellom foreldre og barn. Jeg blir rørt av den, men om Magnus har rett, er jeg bare manipulert av en sjarlatan. Det tror jeg ikke.
Magnus Eriksson: 2010-06-24 13:06		»Dette er din subjektive oppfatning«, skriver du. Javisst är det så. Något annat har jag aldrig påstått. Det är min personliga uppfattning, som jag givit mina argument för. Var och en som är intresserad (alla två) kan ta ställning till dem. Du för din del gillar Shel Silverstein, och det må du göra. Själv blir jag alltså uttråkad. En undran dock: är »Black Francis« som är med på tributen möjligtvis Frances Black?
Bo Sjögren: 2010-06-24 13:39		Första gången jag stötte på låtskrivarnamnet Silverstein var någon gång i början av 80-talet. Låten heter »Time«, och fanns på en skiva med Burl Ives, »Live in Europe« (mycket bra skiva, för övrigt). Visst finns det en viss ironi/humor i den låten, men någon »flabbighet« tycker jag verkligen inte man kan hitta. På samma skiva finns också en låt som heter »Maryann regrets« -- jag har ett vagt minne av att Silverstein blev anklagad för att ha lånat en hel del från den till »Sylvia's mother«; någon som kommer ihåg den historien, eller har jag drömt alltihop?
Tom Skjeklesæther: 2010-06-24 14:08		Vel. Det kan tenkes at måten du uttrykker deg på mer bærer preg av udiskutable sannheter enn subjektive oppfatninger. Black Francis og hans medspiller på sangen, Joey Santiago, er begge fra bandet The Pixies.
Magnus Eriksson: 2010-06-24 14:15		»Det kan tenkes at måten du uttrykker deg på mer bærer preg av udiskutable sannheter enn subjektive oppfatninger.« Tom, jag trodde vi hade kommit förbi det tramset. Jag har flera gånger varit inne på hur jag ser på kritiken, och för var och en som orkar läsa är dte uppenabrt att jag är en hermeneutikermjukis.
Magnus Eriksson: 2010-06-30 11:22		Jag väntar fortfarande på att Tom ska tala om vilka band i musikhistorien som är/var sämre än Dr Hook. Hur jag än rådbråkar mitt minne kan jag inte komma på något. Lyssna, förresten, på den här fantastiska tolkningen av ett mästerverk från Shel Silverstein: open.spotify.com/track/77nYmAn3632eFOL9h5RfAe
Magnus Eriksson: 2010-06-30 17:10		Tom, jag vill ha besked! Jag trängtar. Under tiden lyssnar jag på den här smörjan: open.spotify.com/track/4AIQusVq3Hbew4wTJSithg
Tom Skjeklesæther: 2010-07-02 09:14		Magnus, jeg kunne bruke sommeren på å liste opp ban som er/ var dårligere enn Dr. Hook. Siden forrige gang vi kranglet om Shel Silverstein/ Dr. Hook har jeg hørt veldig mye mer på tributeplaten »Twistable Turnable Man/ A musical tribute to the Songs of Shel Silverstein«. Den er inne på min Top 10 for første halvår 2010. Men jeg skal gi deg ett navn som er dårligere enn Dr. Hook. Svenske The Ark. Hvilken latterlig, pretensiøs søplehaug.
Magnus Eriksson: 2010-07-02 14:42		Löjliga så det visslar, och möjligen lika dåliga som Dr Hook. Men använd gärna ett par minuter av sommaren till att övertyga mig om åtminstone ett band som är sämre.
Tom Skjeklesæther: 2010-07-02 15:45		Ok, Magnus, jeg tar utfordringen. Jeg skal komme opp med et nytt bandnavn som er dårligere enn Dr. Hook hver virkedag gjennom juli. Oppretter en ny tråd »Dårligere enn Dr. Hook & the Medicine Show« på mandag.
Lista ämnen | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg