dan hylander om melodifestivalen (sida 1 av 5) | Nästa sida

Magnus Eriksson: 2009-03-14 16:19		Öppet brev Melodifestivalen är ett glittrande monument över populärmusikens tragiska förfall. Från en vibrerande, utmanande och spännande konstform till ett glättigt, innehållslöst underhållningsbjäfs . Ögonfägnande och lättsmält men med mindre att säga om det mänskliga tillståndet än konståknings-EM. Text och musik är mitt livs stora kärlek och det gör skrikande ont i själen att se henne förvandlad till en översminkad gatflicka. Hon kan sitt jobb men hon älskar inte. Hantverksskicklighet finns det gott om, men det är inte konst. Konst är besjälad. Konst brinner för något och riskerar då också att smitta mottagaren. Konst ska både roa och oroa. Konst görs av ett måste. Jag undrar om det någonsin i kulturhistorien har funnits en konstform med en sådan publik genomslagskraft som musiken hade under ett par nästan magiska decennier. Kanske var det det som var problemet. Den störde ordningen. De senaste trettio åren har reaktionen slagit tillbaka och idag står populärmusiken snart på samma nivå som på femtiotalet. Artisterna förväntas vara snälla, medgörliga och slå knut på sig själva för att stryka publiken medhårs. Glatt accepterande en livslängd på under tio år för att sedan ersättas av nästa generation autotunade kloner. Provokationerna är uteslutande sexuella eller beroende på livsstil. Visa pattarna i tv och du får göra en singel. Visst finns det lysande undantag men de blir alltmer just undantag. De flesta utövare med brinnande hjärtan förvisas till en tynande existens i de krympande marginalerna. Räknenissarna har sedan länge tagit över i princip överallt. Kommersiella medier klappar händerna. Återigen styr annonsörerna innehållet i och längden på sångerna och artisterna antas ställa upp på allehanda förnedrande jippon för att sälja deras produkter. Nedladdningen är inte problemet, den är ett symptom. Tragiskt är också att så många begåvade och besjälade artister ser sig tvingade att ställa upp för att överleva. Musiken är vår och tar vi inte snart tillbaks den så står vi snart alla och sjunger jinglar för läskedrycker. Publiken finns, det vet vi sedan förr, men alternativen måste få en chans att presenteras och slå rot. Frapperande är att just den största guldpläterade kalkonen serveras av public service. Dom fnaskar inte för annonsörer utan för tittarsiffror. Urvalsprinciperna för de som ska få vara delaktiga i nästa års musikliv är också minst sagt skumma. En klick väljer, men vem valde dem? Text o musik är en bisak. Det handlar om lämpliga artister. Om att göra “bra” TV Vänskapskorruption och samtal med löfte om deltagande till intressanta personer förekommer bevisligen. Om nu någon vågar berätta offentligt. Dessutom har man brett ut spektaklet just över den period då skivbolagen traditionellt brukade ge ut debutanter och smalare produktioner. »Värna om kulturell mångfald« I helvete heller, i stället gör man ett solklart brott mot avtalet med staten. Vad säger kulturministern? Har vi någon egentlig kulturminister? Men såklart, att vänta på att den politiska makten bryr sig om trallgökar är att vänta på Godot. Kvällstidningarna är förvandlade till skvallerblaskor och dagspressen bryr sig inte om något så vulgärt som populärmusik. Ibland känns det som om Västgötalagen fortfarande gäller. »Detta är lekares rätt. Blir en lekare slagen; det skall alltid vara ogillt. Blir en lekare skadad, den som går med giga eller far med fiddla eller trumma, då skall [man] taga en otam qviga ok få [den] upp på en kulle. Då skall [man] raka allt hår av svansen och sedan smörja [den]. Då skall man få honom (lekaren) nysmorda skor. Då skall lekaren taga qvigan i svansen. En man skall slå till med en vass piska. Kan han hålla [fast], då skall han hava den goda ägodelen, och njuta den som en hund [njuter] gräs. Kan han inte hålla [fast] så have och tåle han det som han fick: skam och skada.« Det värsta är tystnaden. Var finns motståndet, de kritiska rösterna? Om det någonsin i historien har behövts en musikrörelse eller en punkrevolt så är det nu. Ändå mestadels bara axelryckningar. Jag tror och hoppas att det i detta land finns många som delar min passion för populärmusik som syftar till mer än tre minuters partiell hjärndödhet. Var är ni? Detta brev innehåller säkert påståenden som jag kan bli stämd för. Det hoppas jag på, Då får vi kanske äntligen en offentlig debatt. I all ilska Dan Hylander, Riberalta, Bolivia
Bengt Eriksson: 2009-03-14 18:09		Lätt att instämma i det mesta - men vad menar Hylander med: »Var finns motståndet, de kritiska rösterna? Om det någonsin i historien har behövts en musikrörelse eller en punkrevolt så är det nu.« ? En musikrörelse eller punkrevolt eller något modernare uppstår ju inte ur intet. Sådant skapas av människor, oftast en enda människa som sätter igång något, inte bara med ord utan med praktiska och faktiska handlingar. Varför ska denna människa så ofta vara någon annan - än en själv?
Daniel Persson: 2009-03-14 18:44		Japp, det var bättre förr som det alltid har varit. Om bara fler klartänkta killar som Hylander kunde ryta till så vore allt betydligt bättre nu också. Om bara fler goda människor kunde ryta till så hade vi kanske sluppit samtidens dekadens och förfall.
Håkan: 2009-03-14 20:02		Är det rootsy forum eller Musikens makt årgång 1975 jag läser?
Tobias Levander: 2009-03-14 23:08		Ett forum som det här kretsar kring populärmusik. Det gör också Dan Hylanders verksamhet. Populärmusiken kommer i de flesta fall alltid att handla om underhållning och förströelse, inte om revolution, att vara besjälad eller öka världens välbefinnande genom transcendental meditation. Även när populärmusiken enligt vad jag gissar är Hylanders åsikt var som bäst, slutet av 60-talet och stora delar av 70-talet, handlade det mesta om förströelse. Givetvis finns det en (ganska stor) plats för djup, medvetenhet och ej strömlinjeformat skapande i populärmusiken, men om man kräver att det ska vara den breda huvudfåran, då har man riktat in sig på fel konstnärligt område. Hylanders angrepp på melodifestivalen är rikt på vad jag anser som klichéer om konstnärligt skapande. Han angriper givetvis kommersialisering (som om något bolag gav ut Hendrix och Dylan som välgörenhet) och skriver att »konst görs av ett måste« och att hantverksskicklighet inte är konst. Jag vill gärna höra honom berätta vad som är konst och vad som »bara« är hantverksskicklighet. Smokey Robinson var lika mycket affärsman som musiker, med stort ekonomiskt intresse i Motowns kommersiella framgångar. Dessutom var han en minst sagt hantverksskicklig låtskrivare och artist. En låt som »Tracks of My Tears« tillkom säkert mer för att få en hit än för att Robinson kände ett »måste« att uttrycka sig. Likväl, om den låten och inspelningen inte är konst, då vet jag en plats där solen inte skiner som har rum för Hylanders åsikter.
Magnus Eriksson: 2009-03-14 23:49		Med Dan Hylanders tillstånd lade jag ut hans brev i forumet. Jag tycker det är värdefullt att en artist, därtill en av de mest begåvade låtskrivarna vi haft på den svenska rockscenen, ryter till och gör motstånd mot samtidens förflackning. Det innebär inte att jag i allt skulle uttryckt mina egna ståndpunkter i samma ordalag. Dan Hylander är, liksom Bengt och Lennart, en romantiker; jag är mer klassicistisk i min modernism. Men det finns ingen anledning att att spela ut kritisk förståelse mot konstnärlig självförståels e. Det tycker jag att Tobias gör på ett onödigt sätt. Det väsentliga är inte om Dan Hylanders åsikter ger utrymme för en Smokey Robinsons skicklighet eller rentav negeras av denna, utan att de genererar hans eget skapande plus att de säger något väsentllgt om vad som gått snett på musikscenen. Trots allt ockuperas pressens nöjessidor och den musikaliska diskussionen tiill stor del av melodifestivals(s)kvalet under flera veckor i början av året, år efter år. Vad Bengt skriver om att vi inte bör förlita oss på andra är naturligtvis rätt. Men hur mycket kan vi göra? Vi gör väl alla någon form av motstånd genom att skriva om annat. Det gäller oss kritiker; musiker gör motstånd genom att skapa annan musik och inte låta sig rycka med i dumheterna. Vi kan se hela indiescenen, countryscenen, bluesscenen, jazzscenen, den nutida musiken, ja kanske även dansbandsscenen som ett pågående motstånd mot dumheterna. Vad gäller mer direktuttalat motstånd gläds jag som sagt åt att Dan Hylander ryter till. Jag gläds också åt att se, hoppas jag, ett begynnande motstånd hos tittarna mot likriktningen. De melodier och framföranden som strömlinjeformats efter melodifestivalens underförstådda krav får massor av jurypoäng (enligt Johan Norberg helt enligt instruktioner till jurymedlemmarna som ombeds att inte rösta på låtar med för mycket dialekt t ex och att tänka på vad som är »internationellt gångbart«). Men sedan vände tittarrösterna upp och ner på allt. Zelmerlöv (tveklöst en begåvad artist, men årets låt var hemsk), Alcatraz, Sarah Dawn Finer (också en utmärkt sångerska, men årets låt blir bara sämre och sämre ju mer man hör den): allt så välanpassat, men då röstade tittarna på de melodier som mest sticker ut och avviker från mallen, de med Caroline af Ugglas och Malena Ernman. Jag tror att också det är ett tecken på en begynnande trötthet. Så gläds åt alla tecken på missnöje och motstånd. Gläds åt Dan Hylanders närmast hesekielska domspredikan. Den är bra, han har rätt i allt väsentligt. Att vi sedan har olika åsikter på olika punkter är en annan sak. Jag tycker att bemötandet ovan av annars kloka skribenter alltför mycket tagit fasta på det lilla.
Bengt Eriksson: 2009-03-15 00:09		Att Ugglan kom tvåa var kul. Att operasångerskan som tror hon kan sjunga allt bara för att hon kan sjunga opera kom etta var förskräckligt. Däremot gillar jag Norges bidrag - hallå Tom, bra gjort! - som jag hörde i bilen på väg hem från Sofia Karlsson i Malmö. För övrigt kan väl Dan Hylander ordna en alternativfestival till nästa år. Om det nu behövs, har populärsång och musik någonsin varit så allvarlig och seriös - läs politisk om ni vill - som idag?
Peter Johansson: 2009-03-15 01:20		Hylanders text är skrattretande - ett svulstigt och skitviktigt pekoral. Skriver för övrigt under på nästan allt Tobias skriver. Daniels inlägg är kul, en skön ironi. Och Magnus: Likriktning och »samtidens förflackning« mitt arsel! Idag har man om så viljan och intresset finns ett enormt utbud av varierad musik, tack vare bla internet, som vi inte varit i närheten av tidigare. Likriktning blir det bara om man som neurotisk tyckare sätter en större vikt i några så futila och harmlösa företeelser som melodifestivalen och kvällstidningars nöjessidor.
dan hylander: 2009-03-15 01:53		Tobias Ett par sakfrågor. Hantverksskicklighet är inte konst i sig, men var i mitt inlägg läste du att den var ett hinder för det? Inte heller säger jag någonstans att jag inte tycker att vi ska sälja skivor eller ta hand om våra affärer. Underhållning och förströelse innebär inte automatiskt konstlöshet. Tvärtom är god populärmusik just en kombination av dessa faktorer. Vilket kunde utläsas av orden »roa och oroa« Om du kan din rockhistoria så vet du också att under perioder så var faktiskt musik med djup och medvetenhet en synnerligen påtaglig del av den musikaliska mittfåran. Under dessa perioder var det också så att den exekutiva makten på skivbolagen fanns hos personer med djup kunskap om och stor kärlek till konstformen. Så är det inte idag. Idag är det oftast räknenissar, som lika gärna hade kunnat sälja bilar, som styr. I den frågan tror jag, i all ödmjukhet, att min sakkunskap överstiger din. Hendrix och Dylan gavs inte ut av välgörenhet, men de gavs en chans. Hur långt tror du att någon av dem hade kommit i Idol eller ESC? Jag kräver ingenting, jag bara konstaterar ett tragiskt förfall. Och var i helvete i texten har du läst in att jag inte skulle gilla Smokey Robinson. Som en ren sakupplysning kan jag meddela att jag är en av de få, om inte den ende, som översatt honom till svenska. »The greatest living American poet« som Dylan uttryckte det. Problemet är inte ESC i sig. I sin ursprungliga form tyckte jag att den hade sitt berättigande oavsett vad man tyckte om innehållet. Problemet idag är att den tillåts breda ut sig över en hel säsong. Hur många artister gör vårturnéer nuförtiden? Hur många släpper plattor feb-april? Dessutom var detta den period då skivbolagen brukade ge ut debutanter och smalare produktioner som annars riskerade att drunkna i elefanternas höststorm. Sett ur det perspektivet är den nu en fara för mångfalden i svenskt musikliv. Att det hela sedan iscensätts av public service är också ett ämne för diskussion. Korruptionen och oegentligheterna vid bidragsuttagningen borde också granskas närmare. Alla känner till dem men ingen vågar säga något av rädsla för att bannlysas av CB och hans handplockade maffia. Just detta är också frapperande och oroande. Var finns de kritiska röstern i media? Ingenstans. I stället jamsar alla med och hjälper mer än gärna till att blåsa upp spektaklet till absurda dimensioner. Jag kan inte annat än misstänka att det i botten finns ett förakt för konstformen och dess utövare. Vem bryr sig om gitarrplinkare? Går det åt helvete kan de väl skaffa sig ett riktigt jobb. Avsnittet om transcendental meditation lämnar jag hänsynsfullt utan kommentar. Populärmusik är en konstform. Intentionen med skapandet är och förblir en viktig del av det kvalitativa resultatet. Smokey Robinson var en affärsman i det praktiska, men han skrev inte med plånboken. Jag har ingenting emot lättviktig musik, jag vägrar bara att acceptera att den tillåts kväva andra uttryck. Du får gärna stoppa mina åsikter på en plats där solen inte skiner. Ha dock respekten och vänligheten att inte läsa mina inlägg med huvudet placerat där. För övrigt tycker jag att det är tragiskt att vi här med i princip likartade åsikter sitter och käbblar om petitesser. Det ger mig mardrömslika reminiscenser från vänstern på sjuttiotalet. .
Tobias Levander: 2009-03-15 02:21		Tack för ditt vältaliga svar, Dan. Hade inte riktigt räknat med att du skulle svara mig, men jag ska försöka svara dig. Jag tycker du överskattar mig när du ägnar hela stycken åt mina dumheter. Jag är bara ännu en idiot som bör ignoreras. Ditt svar var mestadels bra,
Tobias Levander: 2009-03-15 02:55		Attackera mig gärna allt du kan, Dan. När det gäller det mesta är vi faktiskt överens. Mycket av det jag fokuserat på har varit obetydligheter,
dan hylander: 2009-03-15 04:47		Tobias, efter att ha läst en del annat du har skrivit... Du brinner för musik, det gör oss till allierade, inte fiender. Kanske t.o.m. mera än man först kunde ana. Du älskar Nick Lowe, jag har producerat Billy Bremner. Detta leder mig till Peter vars inlägg jag först hade tänkt ignorera men så kände jag plötsligt att även ett troll förtjänar sin plats i solen en gång emellanåt. I all min pompösa skitviktighet ska jag ändå försöka att undvika att raljera över syftningsfel och dylikt. För din egen skull bör du nog dock uppsöka en ordbok vad gäller ordet »pekoral« Detta sagt i all vänlighet. Som du borde ha kunnat läsa i mitt tidigare inlägg så har jag aldrig sagt att det inte finns ett rikt, bubblande musikliv under ytan. Jag känner och träffar ofta många av de musiker/artister som hänvisats till ett liv på internet. Om du tror att de inte är frustrerade över sakernas tillstånd så tror du jävligt fel. Alla som sysslar med musik vill nå sin optimala publik. Att kalla eter och pappersmedia för obetydliga i det sammanhanget är i sanning en grotesk överdrift. För att inte säga en ren lögn. Tror du dessutom att dessa utövare inte strävar efter att kunna försörja sig på sin musik vet du inte alls vad du pratar om. Vi lever dessutom i en tid då den politiska makten stryper anslagen till musikskolor, vill lägga ner Rikskonserter och skrota musikundervisningen i skolorna. (Samtidigt som man slår sig för bröstet och yvs över »det svenska musikundret«.) Att påstå att det levande musiklivet inte är under attack är mer än lovligt naivt. Dikussionen om nedladdning samt Pirate Bay och deras nazistiska/fascistiska kopplingar tar vi i ett annat forum. Att det granskats i Norge men inte i Sverige är väl dock tyvärr symptomatiskt. Tyvärr missade jag ironin i Daniels inlägg men om där nu fanns någon så tror jag inte att jag var ensam om det. Håkan, att du inte ser skillnaderna mellan det jag skrivit och Musikens makt får mig att tro att du nog var för ung för att förstå vad som egentligen stod i den tidningen 1975.:) Och Bengt, varför ska jag anordna en alternativfestival. Public service är lika mycket mitt som deras. Men okay, säg så här... Ge mig och Christer Björkman var sitt tvåtimmarsprogram utan något som helst tävlingsmoment. Han väljer sina artister och jag mina. Sänd programmen samtidigt i varsin kanal och jag ska med glädje jämföra tittarsiffrorna. Tack för idag.
Magnus Eriksson: 2009-03-15 08:32		»Likriktning och »samtidens förflackning« mitt arsel!«, utbrister Peter. Ja Peter, ditt arsel kan du skita i, jag gör det inte. Jag förstår inte heller vad du menar med »neurotisk tyckare«. Har du psykiatrisk kompetens? Kan du ställa diagnoser bara utifrån vad vi skrivit? Eller använder du bara ordet »neurotisk« allmänt pejorativt? Om så, tycker jag nog att du bör ompröva den delen av ditt språkbruk. Demoniseringen av psykisk sjukdom är ett allvarligt problem för närvarande, jag tycker att du brukar vara alltför vettig för att bidra till den. Eller var du bara full när du skrev ditt inlägg? 1.20 en lördagnatt... Och vad mångfalden anbelangar, kan jag bara hänvisa till vad Dan Hylander skriver: musikscenen påverkas under våren av den utdragna kvalturneringen till Eurovision Song Contest. Utrymmet i tidningarna att skriva om annat blir också mindre. Tro mig, jag talar av erfarenhet. Likriktning och mångfald, javisst skapas det för närvarande massor av bra musik och det finns möjligheter för artister att nå en hel värld, liksom för lyssnare att hitta musik från en hel värld, på ett helt annat sätt än tidigare. Men hur ser det ut på den yta där de marknadsmässiga och mediamässiga villkoren till stor del bestäms? Det är den som Dan Hylander kritiserar, och jag håller med honom. Vad public service gäller, är det ett problem att Eurovision Song Contest arrangeras av EBU, alltså av de europeiska public service-företagens samarbetsorganisation. Då kan inte TV3, Kanal5 eller TV8 utan vidare ta över; det är annars i en skräpkanal som tävlingen hör hemma. Public service-företagen kan välja förhållningssä tt. De kan, som DR under många år, låta bli att sända eftersom en tävling av det här slaget inte ryms inom public service-uppdraget. De kan, som RAI, dra sig ur för att tävlingen är alltför ointressant för det inhemska musiklivet. De kan, som BBC, förhålla sig ironiskt, skicka usla bidrag och ha en kommentator, Terry Wogan, vars kommentarer är den optimala kombinationen av kvickhet och ironi, alltså en humor av sådant slag som svenska ironiker aldrig varit i närheten av. Eller kan de göra som SVT och bolagen i de forna öststaterna, ta allt på allvar och vara lojala mot tävlingen. Jag har i tv-krönikor i några år skrivit att SVT borde dra sig ur. En tävling av det här slaget ligger inte inom ramarna för SVT:s avtal med staten. Att säga att tävlingen värnar mångfalden genom att hänvisa till den stilmässiga blandningen av bidragen håller inte; det är ett ömkligt försök att omvandla SVT:s onödiga jakt på höga tittarsiffror till kulturellt värnande. Det finns en lösning, eftersom EBU numera tillåter att företag som driver »public service-liknande« kanaler blir medlemmar. Sedan några år, 2004 tror jag, är också TV4 med i EBU. SVT borde alltså släppa skräpet, sedan får TV4 ta ställning till om man är en seriös kanal eller inte. Att krossa en guldkalv ligger inom ramen för public service-uppdraget om guldkalven just bara är en guldkalv, inget annat. Idolatri är inte en public service-uppgift.
Bengt Eriksson: 2009-03-15 08:39		Jag håller fortfarande med Dan Hylander om det mesta. Problemet är: »Ge mej«. Vadå ge dej? Musikrörelsen som du refererar till t o g plats, tog den själv och själva. Då kan public service (om man nu definierar public service som att alla ska få göra sitt program) lika gärna låta mig göra en lång programserie med/om musik. Finns inte Popcircus på SvT Play? Inte världens bästa program som program men mycket bra musik. Fler sändningstillfällen än Melodifestivalen också. Problemet med Melodifestivalen är att den numera har som funktion att förse SvT med så stora programsiffror som möjligt. Därför har Melodifestivalen utformats så att den ska locka tittare – inte de bästa låtarna som väljs ut utan ett så brett utbud av låtar som möjligt, någon låt från varje genre. Syfte: alla ska titta så SvT får bra siffror. Annars tycker jag att Eurovision Song Contest utvecklats på ett sympatiskt sätt genom att allt fler länder österut kommit med och inte alls röstar som vi västerut vill och tror. Problemet ligger i SvT:s självpåtagna roll att som de kommersiella kanalerna jaga tittarsiffror, inte för reklamen som de men för att bevisa sitt berättigande. Vilket är löjligt och det borde riksdagen säga till om. Berättigandet för SvT bevisas av den sorts program man gör, inte av mängden tittare.
Magnus Eriksson: 2009-03-15 08:53		... och det fordrar en blocköverskridande uppgörelse om mediapolitiken, alltså att den kulturellt upplysta delen av den politiska borgerligheten (kd och några få moderater och folkpartister) kommer överens med vänsterblocket.
Lista ämnen | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg