Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Anna + Idde
Vägar hem
(Amigo)

Det hela startade när Anna Stadling och Idde Schultz turnerade och körade med Lars Winnerbäck och gruppen Hovet. Då uppstod tanken på ett samarbete mellan Anna + Idde. (Nu och här ska inte detta diskuteras men jag måste ändå utbrista: Tacka tusan för det! Vad har Anna + Idde i det sällskapet att göra och hör inte Winnerbäck hur hans personlighet körs över så den blir allt plattare. Förståeligt att Anna + Idde ville göra och sjunga något annat än att yyyyyyyyyyla med Hovet.)

Först en EP och nu ett helt album med svenska låtar från främst 70- och 80-talet. Men det är låtar som blickar bakåt till och har sin grund på 60-talet. Vilket Anna Stadling och Idde Schultz tagit fasta på genom att förankra låtarna ännu mer i traditionen och jordmånen. Tänk dej att tiden är vid mitten av 60-talet och att systrarna Kate och Anna McGarrigle hade varit från Sverige och gjort en platta med komp av t ex Buffalo Springfield, The Byrds eller Jefferson Airplane. Typ så låter albumet »Vägar hem« med Anna + Idde. (Pretenders nämner de själva.)

Fr o m nu kommer jag förresten att ändra namnordningen och nämna Idde Schultz först – innan Anna Stadling. Ingen rangordning och kritik utan helt personligt: Idde har varit en av mina svenska favoritsångerskor ända sen jag på 80-talet hörde henne tillsammans med syrran Irma i gruppen Zzzang Tumb. Med sin vassa, både käcka och karska näbb sjöng hon sej in i hela min kropp.

Idde + Anna sjunger perfekt ihop, passar så fint tillsammans. De stödjer varann: den ena rösten ljusare och kvittrande, den andra lite mörkare och jordnära. De har alldeles lysande röster var för sej men när den enas röst plussas ihop med den andras får de en gemensam och komplett röst.

De har anpassat låtarna till sej, dragit ner tempot ibland, andra gånger satt lite mer fart på framförandet. Och låtarna är så välvalda att visste jag inte att jag hört dem förut och var de kom ifrån så hade jag kunnat tro att Anna + Idde (äh! vi tar det ändå i den ordningen) själva skrivit låtarna.

Låt mej börja med en favorit som jag tycker de gör ännu bättre, nämligen »Bröllopsdag«. En manslåt med Per Perssons Pack – burdust manlig med värme och ömhet i mitten – som vänts ut och in blivit en kvinnolåt, lika tragisk eller kanske ännu mer nu när den veka ömheten och sorgen finns på utsidan. De sjunger långsammare, neddraget tempo alltså, och det är smärtsamt vackert.

Här finns ett par låtar – »Inga gränser« och » Drömde« – av Anders F Rönnblom. Ett par av hans allra bästa, förresten. Den förstnämnda – som också fanns med på den EP som föregick albumet men jag kan inte höra nog av den! – är ett bra exempel på min inledande beskrivning. Systrarna Anna och Idde McGarrigle sjunger till komp – halvtunga trummor, ljust larmig elgitarr – där folk, country och blues rest från USA till England, fått ihop det med brittisk 60-talspop och bosatt sej i Los Angeles eller möjligen San Fransisco. Tempot har ökats på aningens, aningens.

Måste nämna gitarristen och trummisen: Staffan Johansson och Pecka Hammarstedt.

»Den öde stranden«, som också fanns med på EPn, kan inte jämföras med John Holms originalversion. Fattas bara! Men Anna + Idde har plockat fram melodin så att man verkligen hör att den sköna melodin kontrasterar mot den ödsliga, molliga stämning som ligger precis som den öde stranden.

Något liknande har de också gjort med Ulf Lundells »Kärlekens hundar«. Fast här har jobbet varit svårare och resultatet blivit desto mer förvånande. Fanns det en vacker melodi också i den här Lundell-låten? Tydligen. (Mycket kan sägas om Lundell – också positivt – men så värst melodiska melodier gör han inte alltför ofta.) Här svarar Martin Hederos för ackompanjemanget på tramporgel. Platsen för sången och musiken är som i en – nu säger jag emot mej själv en smula, ursäkta – gammal träkyrka i den svenska skogen någonstans norröver. »Kärlekens hundar« har blivit en folklig koral.

Inledningsspåret, »Vägar hem« av Jakob Hellman, är en annan favorit. Här har Anna + Idde liksom tagit tag i de melodiska trådar som spretade åt olika håll och sammanfört dem. Resultatet är mer sammanhållet och rakt framåt än i Hellmans egen version. Anna + Idde sjunger som änglar med svarta sorgkanter på stämmor och vingar (den återkommer hela tiden på skivan: stämningen av sorg, ensamhet, ledsnad) medan Lisa Rydberg spelar lika fint på violin (som hon alltid gör i »fel« sammanhang, alltså utanför den svenska folkmusiken) som Scarlet Rivera och även elgitarren klirrar.

Övriga låtar – som »Sjunde himlen« (Docenterna), »Små drömmar (Reeperbahn), «Ser du» (Magnus Lindberg) och «Blå andetag” (Toni Holgerson) – överlämnar jag till dina egna öron att höra och uppleva. (I synnerhet den sistnämnda: Anne + Idde sjunger så jäkla underbart underskönt vackert fast ändå med någon slags blues som klang- och känslobotten!)

Sist: Nej, inte för ett ögonblick tänker jag hävda att den här recensionen skulle vara objektiv eller ens balanserad. En recension består förstås aldrig av annat än subjektiva åsikter men den här recensionen har liksom varit supersubjektiv. Med 60-talets pop- och rockmusik föddes och formades min musiksmak och när två sångfåglar sjunger välformulerade, poetiska svenska texter med melodier som är just melodier till komp från bägge sidor om Atlanten, låt säga anglo-amerikansk pop och rock – då kan det inte låta och bli bättre. Oöverträffat. Punkt.

Åsså Idde!

/Bengt Eriksson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.