Recension
Cason, Buzz
Hats off to Hank
(Palo Duro)

CV heter det numera och Buzz Casons CV är inte bara lång, den är meriterande i överkant.

Tillsammans med Mac Gayden skrev han »Everlasting love«, med Tom Moon skrev han »Solider of love«, med bara sig själv eller med andra har han skrivet mycket mer. Hans musik har spelats in av Beatles, Arthur Alexander, U2, Jan & Dean, Oak Ridge Boys och många många fler. Han har producerat, han har förlagt, han var med och startade skivbolaget Monument, han har skrivit böcker, han har varit körsångare åt Elvis Presley, Roy Orbison, Brenda Lee och många många många fler.

Undrar ni trots detta vem Buzz Cason är så tror jag det kan förklaras med att han hela sin långa karriär helst ställt sig steget bakom. Själv ger han andra äran för sin framgång, samt tackar Gud för talangen.

Vill ni veta det mesta han gjort ska ni leta upp hans hemsida på Internet, skriv ut meritlistan och pricka sedan med rödpenna av allt han gjort. Men ta tid på er, det tar en stund.

De egna skivorna har varit få och gjorda i mindre sammanhang. LP:n »Buzz« från 1977 är en av de få skivorna som det finns en chans att auktionsvägen få tag i.

Jag har inte hört - den som har, skriv gärna en »Lost in the blåst« och läxa upp mig för okunskap - och kan därför inte dra några referenser när 30 år sedan »Hats off to Hank« har kommit.

Men jag tror mig ana varför Buzz Cason aldrig sökt en solokarriär. I CD:ns textdel tackar han nämligen alla som bidragit till skivan, alla som gjort inspelningen möjlig. Bristande självförtroende, det borde inte vara så hos den som skrivit »Everlasting love«, men vägarna är ju outgrundliga.

»Hats off to Hank« är, jo, nja, jo lite lågbudge Billy Joe Shaver. Fast utan dennes intensitet och med aningen mjukare melodier. Texterna känns som en flanörs iakttagelser, eftertänksamt, godmodigt och mestadels med ett leende.

Inget för partyt eller uppladdningen, mer för fördriva en molnig dag med tillåtelse att känna melankoli.

/Frank Östergren